Alla inlägg den 16 januari 2009

Av Erica - 16 januari 2009 21:41


En kortläsare kan se ut på många olika sätt och kortet ska dras på olika ställen, med magnetremsan åt olika håll överallt. Det är en djungel. Varje gång man går in i en affär och ska betala med kort har man ungefär en halv sekund på sig att lista ut var och åt vilket håll man ska dra kortet, innan kassapersonalen och andra kunder som står i kö börjar bli otåliga och undrar om man är en idiot som inte fattar. Så känns det i alla fall. Men eftersom jag jobbar i kassan så vet jag att åtminstone kassapersonalen inte alltid tänker så, för jag tänker inte så.


Det är lätt när man kan det. Om man handlar på en affär ofta så lär man sig ganska fort hur kortläsaren ser ut. Det kan fortfarande hända att man drar kortet med magnetremsan åt fel håll först, men då kommer man oftast på sig själv direkt, speciellt eftersom det inte händer något på displayen. Frågan är varför egentligen alla affärer har olika kortläsare. Hur svårt kan det vara att standardisera skiten så att inte normalintelligenta människor ska behöva känna sig dumma? Om kortet alltid skulle dras åt samma håll skulle affärerna spara några sekunder i tid och en liten portion irritation per kund.


Jag har en teori som jag tänker testa i verkligheten. Spåret där man ska dra kortet sitter oftast längst ut på kortläsaren, antingen längst upp eller längst ut åt sidan. Kan det vara så att inuti kortläsaren sitter det en apparat som läser av magnetremsan och tar informationen vidare? Och kan det vara så att den här apparaten inte är helt liten? Kan det till och med vara så att den är så stor att den inte ryms i den lilla delen av kortläsaren som är på utsidan av det spår man drar kortet i? Det skulle i så fall innebära att man alltid ska dra kortet med magnetremsan vänd mot den stora delen av kortläsaren. Och att den lilla delen på utsidan av spåret bara är en plastdel som är till för att hålla kortet på rätt spår medan man drar det. Jag vet som sagt var inte om detta är sant, men jag ska prova det nästa gång jag är och shoppar. På mitt jobb håller min teori i alla fall.


Den lilla symbolen som föreställer ett litet kort med en magnetremsa brukar inte säga mig någonting. Den sitter alltid bredvid spåret där man ska dra kortet, men till skillnad från det verkliga kortet som man ska dra vinkelrätt mot kortläsaren så är symbolen med det lilla kortet satt platt mot kortläsaren. För att få något ut av bilden måste man alltså först hålla sitt kort exakt som på bilden och sedan vända upp kortet, åt rätt håll, för att få kortet rätt placerat. Väljer man dessutom bort att stå som en idiot och jämföra sitt kort med bilder, utan försöker vända kortet rätt i huvudet istället tar det ännu längre tid. I regel skulle jag ha hunnit dragit kortet minst tre gånger innan jag har tänkt klart. Och egentligen räcker det ju att dra kortet två gånger för att garanterat lyckas dra det rätt. Men jag väljer ändå att tänka. Jag är en sådan person som hellre förbereder mig ordentligt och sedan gör rätt direkt, än att pröva mig fram.


Den här frågan är inte död bara för att de flesta bankkort har chip nu för tiden. Jag har inget chip på mitt bankkort. Men förutom det så finns det ju en hel rad andra kort som ska dras för att få rabatter eller poäng, och dessa har sällan chip. Dessutom är det inte alla affärer som har chipläsare även om man själv har chip på alla sina kort.


Jag återkommer när jag har shoppat lite och känner att jag säkert kan säga om min teori stämmer eller inte!


Av Erica - 16 januari 2009 16:24


Lycka pirrar genom kroppen när Totte kommer hem från skolan och plingar på dörren för att slippa ta upp nycklarna. Jag studsar gärna fram och öppnar åt honom. Det känns så bra att fortfarande bli såhär glad varje gång jag ser honom. Välkommen hem! Puss, puss, kram!


En så enkel sak som att han hade köpt med sig kokosbollar till fika gör att jag vet att han vill göra mig glad, hela tiden, varje dag. Och inte bara två kokosbollar, utan två var. Mums, vad goda de var!


Jag älskar min Totte så mycket! Det får han höra varje dag. Men man tröttnar inte på att få höra det. Det betyder lika mycket varje gång jag säger det. Och varje gång han säger det blir jag lika varm i kroppen av lycka!


Av Erica - 16 januari 2009 13:54


Marian Keyes är min absoluta favoritförfattare. Hennes böcker får mig alltid att fundera över livet samtidigt som de får mig att skratta eller gråta. Jag omvärderar hur jag själv tänker när jag läser hennes böcker och jag förstår hur andra kan tänka. Kort sagt hjälper hon mig att må själsligt bättre och ger mig ledning i de stora frågorna som meningen med livet och annat.


Är det någon där? är den bästa bok hon har skrivit hittills. Den måste du läsa! Jag säger inte mer än så, för jag tycker inte att man behöver veta mer än så. Men om du ändå vill veta mer så kan du läsa om boken till exempel på Bokus.


Alla hennes böcker är fantastiska så läs dem gärna allihop. Men just den här boken gick rakt in i mitt hjärta. Hoppas att hon skriver fler såhär bra böcker snart!


Av Erica - 16 januari 2009 13:32


Valdis ville att jag skulle lägga upp en bild på honom från när han var och tog modellbilder. Så då gör jag väl det då:


Av Erica - 16 januari 2009 12:48


Mitt nyårslöfte i år är att jag inte ska sova längre än till klockan tio på morgonen, förutom om jag har varit på fest eller är sjuk.


Det är mycket svårare än det låter. Speciellt när man inte börjar jobba förrän klockan sjutton, eller när man har jobbat till tjugotvå kvällen innan. Men även dagar då jag inte jobbar är det svårt om jag inte har någon specifik plan för hur jag ska lägga upp jobbsökandet just den dagen.


Man vaknar av ett enormt irriterande tjut från mobilen och vet att man bryter mot nyårslöftet om man trycker på snooz. Tanken på nyårslöftet är i den situationen det enda som kan hindra mig från att snooza. Med all viljestyrka jag har i hela kroppen klarar jag av att smälta ur sängen och ner på golvet. Sedan krypa iväg till toaletten och kissa bara för att ha något att göra så att jag inte somnar om på golvet.


Linserna vägrar att samarbeta åtminstone de första femton minuterna. De har inte gått med på något nyårslöfte och det är de snabba med att demonstrera. Så med ögon som grusar, rinner och suddar försöker jag hitta min väg till köket för att göra i ordning frukost.


Och någonstans här känns det inte så hemskt att ha gått upp klockan tio längre. När jag lite senare avbryter mig i jobbsökandet eller fixandet och donandet och upptäcker att klockan fortfarande inte är mer än tolv fast jag har hunnit med en hel del saker så blir jag glad att jag har mitt nyårslöfte.


Häromdagen glömde jag att ställa min väckarklocka. Jag sov till halv tolv och vaknade sedan av mig själv. Det kändes som om jag var i himmelriket! Helt underbart att vakna utvilad och känna "Nej, om jag ska ta och gå upp nu." och inte behöva tvinga upp sig. Till och med linserna var med på noterna. Jag blinkade två gånger och sedan såg jag perfekt. En härlig känsla! Tills jag tittade på klockan när den var ett och jag egentligen fortfarande bara hade hunnit med att gå upp, äta något och kolla mailen.


Min kropp verkar inte gjord för att gå upp innan klockan elva egentligen. Men vad underbart det skulle vara om den kunde vakna sådär av sig själv klockan tio istället. Speciellt nu när jag har ett nyårslöfte som gör att jag måste gå upp klockan tio. Jag kan tillägga att det inte verkar spela så stor roll när jag går och lägger mig. De dagar då jag har sovit elva timmar när väckarklockan ringer klockan tio är det lika svårt att gå upp som de dagar då jag har sovit sju timmar.


Ska försöka bli beroende av något TV-program som går klockan tio varje morgon så att jag känner mig mer motiverad att gå upp just då. Men i så fall får jag inte fastna framför TV:n så det får vara max ett halvtimmesprogram. Fast om det börjar prick tio så måste jag nog gå upp kvart i, för jag tror inte att mina linser kommer att tillåta mig att ha ögonen öppna bara för att jag vill se TV-programmet.


Sådana problem vi har, mina linser och jag.


Av Erica - 16 januari 2009 00:24


Det är så jobbigt att komma iväg till jobbet ibland. Inte att jobba, inte att åka spårvagnen dit, utan att komma iväg ut genom dörren hemifrån. Jag börjar ana ett mönster. Det är när jag jobbar kväll det är som mest jobbigt att komma iväg. Då har jag varit produktiv en hel dag redan. Eller ja, sovit till 11, käkat något framför TV:n och sedan lyckats bättre eller sämre med att söka jobb och diska. Men i alla fall, jag är oftast mitt uppe i något när det börjar bli dags att gå till jobbet och då är det så svårt att slita sig.


Har man haft en hel dag på sig att skriva ett personligt brev så tycker man ju att det ska vara typiskt om man är som mest inne i det precis när man måste gå. Men det händer mig hela tiden. Jag lurar säkert mig själv, för om jag inte skulle jobba den kvällen skulle säkert inte det personliga brevet bli färdigt den dagen ändå. Men det gör i alla fall det hela så mycket svårare att ta sig ut genom dörren.


Börjar man tidigt är det inte alls lika svårt att ta sig ut genom dörren. Då är problemet istället att ta sig upp ur sängen. Man snoozar tre gånger och inser sedan att det börjar bli riktigt bråttom. När man väl har kommit så långt att tänderna är borstade och kläderna påtagna så har man inget alls emot att gå ut genom dörren. Hela syftet med att överhuvudtaget gå upp så tidigt på morgonen är ju att gå ut genom dörren och ta sig till jobbet. Skulle man inte gå så vet man inte vad man ska göra istället för man är för trött för att ha en egen vilja.


Elva eller tolv på dagen är nog den bästa tiden för mig att börja jobbet om det varken ska vara jobbigt att ta sig upp ur sängen eller ut genom dörren. Jag hinner inte sätta igång med något innan jag ska till jobbet. Det är tillräckligt tidigt för att jag ska kunna sova tills det är lagom att gå upp för att bara precis hinna göra mig i ordning för att gå. Men det är inte så tidigt att jag vill ligga kvar i sängen.


Jag gillar att jobba tolv till tjugo till exempel. Dagen blir lagom fri på morgonen och när man kommer hem har man lite fritid kvar. Fast det är ju verkligen en hemsk tid att jobba om man har tänkt hinna göra något annat vettigt den dagen. Fast det ligger någonting i det också. Ibland känns det bäst att inte göra något annat en dag man ska jobba. Det är mycket roligare att jobba när man är helt inställd på att det är det enda som gäller just då. Man kanske kunde jobba de första 40 timmarna av veckan för att få ett sammanhang och inte behöva gå hem emellan och så att säga börja om nästa dag. Sedan kunde man sova 40 timmar och sedan vara helt ledig resten av veckan. Det är förmodligen ingen bra idé.


Om/när jag får ett jobb där man börjar åtta varje morgon kommer jag nog att vänja mig vid att ta mig ur sängen vid den tiden. Det ska i alla fall bli skönt att slippa tycka att det är jobbigt att ta sig ut genom dörren.


Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<<
Januari 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards