Lite, lite blålila har tån blivit nu. Men den gjorde ändå inte jätteont så länge jag satt med den på en kudde på soffbordet och kollade på TV. Jag var helt inställd på att åka till jobbet tills jag försökte ta på mig skorna. Fy, vad ont det gjorde! Ont att stå, ont att gå, ont att finnas till. Jag skulle säkert ha klarat av att sitta i kassan, men jag vet inte hur jag skulle lyckas ta mig dit.

Klockan fyra ringde jag till vårdcentralen och knappade in mitt nummer. En röst sa att de skulle ringa upp klockan kvart över fyra. Mer än en timme senare sitter jag nu här utan att ha fått något samtal och blir mer och mer förvirrad. Skrev jag in fel nummer? Eller tar det bara längre tid än de trodde? Men kom igen. Klockan är mer än fem nu. Kan det ta mer än 400% längre tid än de trodde!?! Ska jag fortsätta vänta? Vad ska jag göra om jag bestämmer mig för att ge upp?

Jag tänkte fråga hur jag ska bete mig resten av kvällen, natten och morgondagen, så länge det gör ont. Det gör väldigt ont att gå, speciellt med skor på. Men det betyder inte att jag inte kan gå. Jag kan göra nästan vad som helst om jag bara bestämmer mig för det. Det är bara det att så länge inte en läkare säger åt mig att det är bra att gå på den onda tån så ser jag ingen anledning till att bestämma mig för att göra det. Så jag vill höra från vårdcentralen om det bästa är att vila tån och undvika situationer då den gör extra mycket ont, eller om det bästa är att ignorera det onda och öva att gå så mycket som möjligt.

Helst vill jag få gå på den. För även om det gör ont så stör det mig att inte få utföra min dag som jag har tänkt. Jag vill gå och hämta mitt paket som jag har fått en avi till. Det är inte långt att gå. Men det börjar göra ont redan i hallen när jag tar på mig skorna. Så om jag borde vila så blir det inget paket. Men om jag borde öva att gå hur ont det än gör så tänker jag definitivt gå och hämta paketet. Det är bara det att jag inte vågar gissa själv vilket som är bäst att göra. Jag vill höra en sjukvårdsutbildad människa berätta det för mig.

Jag vill inte höra att jag ska känna efter. Det är bara förvirrande. Jag vet ju att den gör ont. Och jag vet att jag kan ignorera det och gå på den ändå. I alla fall om jag får gråta samtidigt. Så vad innebär det att känna efter? Ska jag gå och hämta paketet eller inte? Jag hoppas verkligen att de inte säger att jag ska känna efter själv. Om de nu hör av sig. Nu är klockan mer än kvart över fem. 500% längre tid än de trodde. En timme sedan de skulle ha ringt. Varför uppger de överhuvudtaget en tid när den är så helt fel att den inte ens går att använda som riktmärke?

Jag väntar ett tag till. Men det blir inget paket så länge de inte hör av sig. Synd!

Totte flög över soffan och ner i sängen med mig flygandes efter. Skillnaden var att jag inte flög riktigt lika högt, så jag slog i tån hårt i ryggstödet på soffan innan jag skrikande singlade ner i sängen. Totte undersökte tån. Det gjorde ont så fort han petade på den, men efter ett tag kom vi fram till att den var okej.

Jag ställde mig och diskade när tån plötsligt gjorde väldigt ont igen. Totte undersökte den igen och kom fram till att den är stukad. Jag vet inte om det stämmer, men den gör väldigt ont. Så nu har Totte packat in tån med en strumpa med is. Tack älskling för att du tar hand om mig!

Så gick det med den träningen. Jag hade redan träningskläderna på mig och skulle till gymmet så fort jag hade diskat klart. Men nu känns det inte som en så bra idé längre. Faktum är att det inte känns som en så bra idé att åka till jobbet ikväll heller om tån fortfarande dunkar såhär och jag inte kan ta på mig en strumpa. Hoppas att den hinner bli bättre!

Här är alla mina älsklingar som myser i soffan. Och igår när de radade upp sig i den nybäddade sängen.

Det är väldigt jobbigt att arbeta utan att det visar något som helst resultat. Det är svårt att motivera sig till att göra något när man är nästan helt säker på att det inte kommer att få något resultat. Men jag får inte ge upp!

Det jag menar är jobbsökandet. Hur många ansökningar jag än skickar in, hur många potentiella arbetsgivare jag än ringer och hur många hemsidor jag än surfar runt på i jakt efter jobb så slutar det alltid med total otillfredsställelse. Hittills alltid alltså. Det är svårt att lura hjärnan att tro att det ska leda till något just den här gången. När jag sökte jobb 1 tänkte hjärnan att det kanske handlar om en 50 - 50 chans att jag får jobbet. Efter jobb 10 började hjärnan se att chanserna för att få jobbet är mindre än 10 %. Nu har hjärnan tappat räkningen och konstaterar bara, smart som den är, att om jag söker ett jobb så kommer ingenting hända. Det här baserar hjärnan på ett års erfarenhet och logiskt tänkande. Hittills har det alltid varit så att Erica får inget jobb när hon söker ett jobb. Hjärnan tror att det är lika troligt att Erica skulle få ett jobb genom att söka ett som att en ficklampa utan batterier skulle lysa genom att man tryckte på knappen. Det har aldrig hänt, så varför skulle det hända nästa gång. Hjärnan skulle nog bli väldigt förvånad om lampan lyste utan batterier och börja undra om något var fel. Detsamma om jag fick ett jobb.

När jag söker jobb utan resultat menar jag inte bara att jag inte får något jobb. Jag menar att jobbsökande i sig är ett sådant otillfredsställande arbete att det aldrig får något resultat alls. Inte ens ett halvfärdigt resultat.

Om jag gör ett träningsschema, som det jag gjorde häromdagen, så ger mitt arbete resultat hela tiden. Först resulterade det i en skiss, som är användbar för fortsatt arbete. Sedan får det resultatet att varje pappersbit för sig blir klar vart efter. Om jag när som helst tar en paus i arbetet ser jag när jag kommer tillbaka till arbetet att lika lite är kvar att göra som när jag lämnade det sist. Sedan resulterar mitt arbete i ett färdigt träningsschema när jag har kommit så långt. När det gäller jobbsökande kan man aldrig se hur långt man har kommit. Man är aldrig halvvägs eller ens en bit på vägen. Man kan aldrig se på det resultat man hittills har åstadkommit för det är alltid noll. Och gör man en paus efter att ha ringt fyra arbetsgivare som har sagt nej så är inte resultatet när man kommer tillbaka detsamma som när man lämnade. Resultatet suddas ut varje gång man lämnar. För när man kommer tillbaka är resultatet noll och man måste hitta arbetsgivare att ringa, oavsett om man hade ringt fyra stycken sist eller inte.

När jag bloggar blir jag aldrig färdig. Så på ett sätt går det aldrig att nå fram till slutresultatet. Det är en pågående process. Och det kan man säga att jobbsökandet också är. Men den stora skillnaden där är att jag kan gå in och titta på allt jag har åstadkommit hittills på bloggen. Jag ser hur mycket jag har gjort och hur bra varje inlägg är för sig. Om jag tittar igenom gamla jobbansökningar ser jag bara ungefär en likadan version av samma personliga brev jag skickar ut idag. Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt för det uppnår uppenbarligen inte det resultat jag vill, men när jag läser det tycker jag att det är bra uppbyggt, och när jag visar det för andra så tycker de att det är bra.

Att jobba på ICA är kanske inte det mest tillfredsställande jobbet man kan ha. I alla fall inte om man är utbildad jurist. Men det är ändå bra mycket mer tillfredsställande än att söka jobb. När jag stänger kassan för att gå hem för dagen ser den i princip likadan ut som när jag satte mig där på morgonen för att börja arbeta. Man kan alltså inte se att jag har åstadkommit något direkt resultat. För mig själv finns inget resultat att se i slutet av dagen. Trots det genererar arbetet på ICA mer resultat än mitt jobbsökande. När jag åker hem från ICA så vet jag att jag har hjälpt andra människor den dagen. De hade inte haft samma resultat på sina matbord på kvällen om inte jag hade registrerat deras varor för försäljning. Så även om det inte är något resultat som påverkar mig så känns det bra att veta att jag har förändrat världen. När jag ringer en potentiell arbetsgivare däremot så är det inte bara mig det inte får något resultat för. Det får inget resultat för arbetsgivaren heller. Samtalet är förmodligen bortglömt inom en kvart och ingenting hade varit det minsta annorlunda vare sig i mitt eller den potentiella arbetsgivarens liv om jag inte hade ringt.

Så inte är det konstigt att jag ibland inbillar mig att jag bara kan låta bli att söka jobb en eftermiddag då jag inte känner för det. Vem kommer någonsin att få veta? Vad i detta universum skulle överhuvudtaget bli annorlunda? Ingenting.

I natt drömde jag en osann historia från Tottes barndom. Jag drömde att Totte och en kompis till honom tvingade en tredje kille att äta bajs. Det var första gången en dröm var så äcklig att jag vaknade. Jag har vaknat av att mardrömmar varit för läskiga eller för obehagliga, men aldrig förut har jag vaknat för att jag varit äcklad av en dröm. Men jag är glad att jag vaknade. Jag låg och vred mig för att försöka rikta mig bort, så att jag inte kunde se. Men i och med att det var en dröm kunde jag se bra hur jag än låg, tills jag vaknade.

Senare när Totte hade åkt till skolan (IRL, han pluggar) så drömde jag att han satt på sängkanten och kysste mig. Det kändes så äkta att jag nästan var övertygad om att hans lektion hade blivit inställd och att han hade kommit hem igen. Sen kom jag på att det nog var en dröm. Men lite senare tyckte jag att jag hörde någon som gick från köket, genom hallen och in i sovrummet. Det frasade i gardinerna när han gick förbi fönstret och fram till sängen. Och sedan kunde jag känna hur han kysste mig. Då tänkte jag att även om förra gången var en dröm, så måste det här vara på riktigt, för jag känner ju verkligen hur han kysser mig, och jag hörde ju honom komma. Så jag tvingade mig själv att öppna ögonen. Det tog en halv evighet och all styrka jag har i kroppen att få upp de där ögonlocken till kisande ställning. Och ärligt talat vet jag inte ens om jag fick upp ögonen på riktigt eller bara i drömmen. Men det var i alla fall ingen Totte där. Besviken fortsatte jag sova och blev nästan lite rädd. För om Totte inte är hemma vem var det då jag hörde i köket? Men jag inser såhär i efterhand att ljudet nog också bara var i drömmen.

Det var min natt, en riktigt äcklig dröm. Så äcklig att jag vaknade. Och en riktigt verklig dröm med underbara kyssar som kändes precis som riktiga kyssar från Totte känns.

Den här goda glassen unnade jag mig efter en hel dags slit i hemmet. Jag har diskat, sorterat bort papper och vykort från kylskåpet, tvättat, satt in papper i pärmar, plockat undan saker från soffbordet och listat ut hur min pulsklocka fungerar. Sedan tog jag mig en glass med vaniljglass, violglass, chokladsås och rosa strössel.

Mina värderingar har förändrats ganska mycket sedan Totte kom in i mitt liv. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tänkte innan, och jag tycker fortfarande inte att det sättet att tänka nödvändigtvis är fel, men jag har ändå ändrat mitt sätt att agera.

Bara genom att vara sig själv har Totte lärt mig att våga använda mina finaste saker. Förut köpte jag saker som var fina och sparade dem till speciella tillfällen, men använde dem inte till vardags. Till exempel fina dricksglas, fina skåla, fina smycken och fina stearinljus. När jag var hemma hos Totte (här hemma) för första gången upptäckte jag att han hade likadana dricksglas som mig. BodaNova Joy. Jag hade mina på sidan av mina vanliga genomskinliga glas och använde dem ganska sällan, för att det ganska sällan dök upp något speciellt tillfälle som krävde annat än vinglas. Totte däremot hade sina som vardagsglas. Helt rätt tänkt, tycker jag nu.

Jag vill ju inte att de fina glasen, eller något annat av mina fina saker, ska gå sönder. Därför känns det dumt att använda dem hela tiden. Men jag vill ju inte låta dem stå oanvända, för då får jag ju aldrig se dem. Om de nu går sönder efter ett tag så tycker jag, som jag tänker nu, att det ändå är värt det. När de väl går sönder har jag fått se dem och använda dem fler gånger än vad jag skulle ha gjort i hela mitt liv om jag bara hade använt dem vid speciella tillfällen. Jag har köpt sakerna för att jag tycker att de är fina och gör mig glad, så varför inte vara glad varje dag?!

Ibland måste man spara lite på användningen av vissa saker i och för sig. Man kan inte ta på sig sina dyraste och glittrigaste festsmycken varje dag, för då skulle man inte ha något extra att ta på sig för att klä upp sig den dag då man ska på fest. Om man har köpt ett fint stearinljus med tanke på en speciell kväll som inträffar om några veckor är det också dumt att bränna ner ljuset i förväg. Och vissa saker blir man trött på om man använder dem för ofta, vilket är synd när det gäller de saker man tycker är finast. Så ibland kan man låta sina finaste saker ligga undanstoppade ett tag.

Men på det stora hela är det värt det att våga använda sina finaste saker. Man vet aldrig om det kommer att komma en dag då det perfekta speciella tillfället att använda den superfina saken kommer. Och det vore ju synd om man bara på grund av det aldrig får använda sin superfina sak. Varje dag är speciell och värd att ta vara på. Kanske inte på det sätt man har tänkt sig när man köpte den superfina saken. Men om man använder den superfina saken en helt vanlig dag ändå så kommer inget ont att hända; det kommer bara att förgylla ens dag!

Var jag än befinner mig så kan jag nästan alltid somna. Jag är expert på att somna på föreläsningar, i bilen och på tåget. Det går också bra att somna på flyget, framför TV:n och i soffan med en bok. Jag kan somna sittandes i alla möjliga konstiga ställningar med huvudet hängande åt vilket håll som helst. För det mesta kan jag somna även om jag inte är det minsta trött. Om jag somnar med en bok i handen vaknar jag oftast med boken fortfarande i tryggt förvar i handen, med rätt sidan uppe. Om jag somnar på bussen vaknar jag alltid precis innan den hållplats jag ska gå av och med handväskan hårt greppad.

Enda gången det är svårt att somna är när jag har gått och lagt mig. På dagen är det inte omöjligt att somna i sängen. Om jag ligger påklädd ovanpå täcket i sängen och läser kan jag somna. Eller om jag har bestämt mig för att vila lite på dagen och lagt mig under täcket med kläderna på. Jag kan även somna i sängen om jag kryper ner direkt, utan att borsta tänderna och tänker "jag ska bara ligga här tills Totte har borstat sina tänder, sedan går jag och borstar mina". Men när jag väl har borstat tänderna och är helt redo att sova, då kan jag inte somna direkt. Det är som en förbannelse.

Om det är någon som är bättre på att somna än mig så är det Totte. Han kan somna på alla ovanstående ställen han också. Dessutom kan han somna på bio och i soffan mitt i en konversation. Den stora skillnaden är att han kan somna när han har gått och lagt sig också. Det tar aldrig mer än två minuter förrän han har somnat. Jag är så avundsjuk.

Den bästa sömnen känns det som att jag får när jag somnar på dagen. Jag älskar att sova en stund i soffan med kläderna på. Det är så skönt att bara plötsligt somna av sig själv fast det inte var sova man tänkte göra. Att sova i sängen är bara jobbigt. Man lägger sig där för att det är natt och man måste eller borde sova. När jag väl somnar är det inte skönt att somna, bara nödvändigt. Sedan ligger jag kvar i sängen på morgonen och snoozar, fast jag egentligen borde gå upp. Det är inte heller den skönaste sömnen. Då blir man avbruten av väckarklockan hela tiden. Nej, skönast är det att sova på tåget. Jag har ingenting jag måste göra på tåget, så det gör ingenting om jag somnar. Och jag hinner oftast sova klart innan jag är framme, så jag behöver inte ha någon väckarklocka heller. Det är bara underbart!