Satt och bloggade i soffan med datorn i knäet när jag såg att batteriet började ta slut. Det är härligt att kunna sitta helt sladdlöst! Men förr eller senare måste man ladda batteriet.

Så jag ställde datorn på mitt lilla skrivbord och satte i sladden i datorn. Hade bloggat färdigt, så jag gick därifrån och lämnade datorn på. Allt var frid och fröjd ... trodde jag.

Hade glömt att sätta i sladden i väggen. Ooops!

Tack alla ni kunder som alltid lägger alla varor med streckkoden åt rätt håll! Och tack alla ni kunder som lägger varorna i en fin rad, istället för på varandra, även om streckkoden inte alltid är åt rätt håll!

Inget gör mig gladare på jobbet än att slippa lyfta, vända och vrida!

Avundsjuka har spridit sig bland gosedjuren. Maddi vill att jag ska lägga upp en bild på honom från när han var och tog modellbilder. Så då gör jag väl det då:

Städar ut julen typ en vecka för sent. Det har inte blivit av tidigare. Man kan skylla på att man har haft annat att göra. Jag har sökt jobb, jobbat, diskat och bloggat. Totte har spelat WoW:WoTLK och gått i skolan. Men ärligt talat så beror det bara på att vi inte har orkat. Vid varje tillfälle har det känts roligare att göra något annat än att ta tag i julsakerna. Samtidigt blir det mer och mer tydligt att de redan borde vara undantagna.

I mina ögon förvandlas många av de söta gulliga tomtarna, glittret och de röda detaljerna till fula, groteska ting när julen är slut. Och hur konstigt är det inte att ha ett träd mitt i vardagsrummet när alla klappar redan är utdelade, använda och i vissa fall bortglömda? Vår julgran är i och för sig inte större än datorn den står bredvid, men den syns ändå. Och det är inte bättre med de andra sakerna. Rött är på inget sätt någon av mina favoritfärger, så även om jag frivilligt släpper in färgen i mitt hem inför julen är jag inte villig att låta den stanna en dag längre än nödvändigt.

Man lever livet en vecka för sent ganska ofta känner jag. Julsakerna plockades fram en vecka för sent och nu plockas de undan en vecka för sent. Nyårsdisken hängde kvar ungefär en vecka den också. Och även om nyårsmaten var lagad precis i tid hade det nog varit smart att köpa den, eller i alla fall planera den en vecka innan nyår istället för dagen innan, så vi låg nog en vecka efter då med. Jag minns mina tentor från juristprogrammet och hur jag varje gång kände hur mycket bättre det skulle gå på tentan om jag fick plugga i en vecka till innan jag skrev den. Men det fungerade inte att börja plugga en vecka tidigare för då är var det något annat i mitt liv som jag låg en vecka efter med som jag var tvungen att göra klart först.

Kan vi inte bara lägga in en extra vecka, så är alla ikapp sen? Förutsatt att det inte bara är jag som känner såhär. Plötsligt dyker det upp en blank vecka som gör att jag är alldeles i tid nu när jag sitter här och lindar in porslinstomtar i hushållspapper. Och när jag väl kommit ikapp så kommer jag aldrig att halka efter igen. Eller?

Tyvärr är det nog så att hur många extra veckor vi än lägger in så kommer jag alltid att ligga ungefär en vecka efter. För att jag sätter ribban för högt. När jag pyntar så satsar jag på att pynta med så pass många fler tomtar än jag orkar att det tar en vecka att samla kraft. Till adventsfikat planerar jag att baka så många sorters kakor och julgodis att det skulle ta en vecka mer än jag har på mig att bli klar i tid. Och när jag pluggar till en tenta lägger jag upp en plan som innebär att jag måste läsa kapitlen fortare än jag klarar av för att inte behöva en vecka extra på mig.

Hur det än är så ska det bli skönt att gå ner med den här jullådan i källaren nu och få börja längta efter sommaren, för att sedan gå tillbaka till att längta efter julen, och sedan julpynta ungefär en vecka för sent.

Bakade en sockerkaka nyss. Det visade sig att Totte aldrig har smakat sockerkaka som jag har gjort. Bara sockerkakssmet. Gjorde en efter receptet i den annars så älskade boken Sju sorters kakor. Men den blev inte så god. Synd!

Inget slår mammas recept på sockerkaka. Det är väl som med det mesta. Mamma vet bäst. Ska göra den nästa gång så att Totte får smaka.

Som vanligt sparade jag ganska mycket smet i min älskade gröna Margrethe-skål, så att jag kan äta den smetig. Jag gillar sockerkakssmet tusen gånger mer än jag gillar sockerkaka. Ärvt från pappa.

Kvittot tillhör kunden från det att kunden erbjuds kvittot och inte avböjer det erbjudandet. Om man har en ägodel man inte längre vill ha är det normala att man slänger ägodelen i en papperskorg eller annan lämplig behållare för skräp. Varför envisas då vissa kunder med att ta emot kvittot när de står mittemot mig i kassan för att sedan lägga det i en liten skrynklig hög längst ner i kassan där varorna samlas för att bli iplockade i påsar av kunden?

Om man inte vill ha sitt kvitto går det alldeles utmärkt att slänga det i papperskorgen som sitter i den kant längst ner i kassan där det är tänkt att kunden ska ställa sin tomma kasse, för att sedan plocka ner varor i. Papperskorgen befinner sig ca 20 cm från den plats där vissa kunder istället lämnar sina kvitton. Tjugo centimeter! Det handlar om att sträcka armen åt ett lite annat håll, inte om att gå flera steg för att hitta en papperskorg.

Men det är väl just det. Att hitta en papperskorg. Det är mycket möjligt att kunden som slänger sitt kvitto i kassan där varorna ska vara inte vet om att det befinner sig en papperskorg 20 cm därifrån. Då föreslår jag tre saker. Ett: Leta i mer än en halv sekund så är det ganska troligt att du hittar papperskorgen. Två: Knöla ner kvittot i fickan tills du går förbi ett ställe där du vet att det finns en papperskorg. Tre: Berätta för mig att du inte vill ha kvittot så kan jag slänga det i papperskorgen jag har bredvid mig där jag sitter i kassan.

Det är inte så att jag är självisk när jag irriterar mig på kvitton i kassan. Det är inte för att jag vill ha finare utsikt när jag jobbar eller slippa springa ner till slutet av kassan och städa. Utan det är de andra kunderna jag tänker på. Ja, det vore trevligt om alla kunder som sköter sina kvitton ordentligt ska slippa se denna oordning. Men framförallt är det så att kunder som packar ner sina varor i ett virrvarr av gamla kvitton lätt glömmer kvar saker som de har betalat för i kassan. Det är mycket lättare att göra en sista koll och se om alla varor har kommit med om kassan är helt tom. Då vet man att man inte har glömt något. Gör man den sista kollen och ögonen skummar förbi en liten hög kvitton kan man lätt tänka "Det är bara skräp kvar." fast det i själva verket låg en röd chili under ena kvittot, eller en mascara. Och ett annat av kvittona var inte ens ett kvitto utan en vit pappförpackning med couscous.

De allra flesta kunder sköter sina kvitton bra. Antingen sparar de kvittot för att de vill ha det. Eller så slänger de det i den lilla papperskorgen längst ner i kassan. Eller så slänger de det i någon av de stora papperskorgar man passerar på väg ut från affären. Eller så knölar de ihop det i fickan och tar med hem. Eller så tackar de nej när jag erbjuder kvittot så att jag genast kan slänga det i papperskorgen vid mig.

Jag prackar aldrig på någon ett kvitto så det borde inte ses som en jobbig sak som inte är ens eget fel att det finns i handen och därför får man slänga det där man vill. Står kunden inom räckhåll sträcker jag bara fram kvittot, och även om kunden kanske inte har insett att det finns alternativ till att bara ta emot så är det faktiskt så att många kunder i den situationen säger "Nej, det behövs inte." och då blir alla glada och nöjda. Står kunden och packar frågar jag "Vill du ha ditt kvitto?" och endast om de svarar "Ja" skickar jag ner kvittot på bandet. Jag blir extra irriterad när dessa kunder lämnar kvar sitt kvitto längst ner i kassan. De har uttryckligen sagt att de vill ha kvittot. Då har de ett ansvar att ta hand om det också tycker jag.

Det roliga är att när en kund väl har lagt sitt kvitto längst ner i kassan blir detta ställe automatiskt en papperskorg. Eller det verkar så i alla fall. För om det normalt går ca tre timmar emellan kunder som beter sig på detta sätt, så tar det plötsligt bara några minuter tills det ligger ett kvitto till där när det första har kommit. Och tittar man en kvart senare har det blivit en hel liten hög. Det verkar alltså som att även de kunder som brukar kunna lista ut att man slänger kvittot i en papperskorg eller tar med sig det hem har blivit förvirrade i frågan i och med att de såg ett kvitto i kassan. "Jasså, kan man lägga det där också, vad bra!"

Jag vet att det här är ett väldigt litet problem i den stora världen av kassaarbetande, men jag tycker om att uppmärksamma det lilla. Framförallt tycker jag om att studera folks beteende. Det intresserar mig mer än det irriterar mig, så om du någon gång har slängt ett kvitto i slutet av kassan: Du är välkommen att handla i min kassa anyday ändå!

Ett missförstånd har uppdagats. Valdis ville att jag skulle lägga upp en bild på Totte från när han var och tog modellbilder. Så då gör jag väl det då:

En kortläsare kan se ut på många olika sätt och kortet ska dras på olika ställen, med magnetremsan åt olika håll överallt. Det är en djungel. Varje gång man går in i en affär och ska betala med kort har man ungefär en halv sekund på sig att lista ut var och åt vilket håll man ska dra kortet, innan kassapersonalen och andra kunder som står i kö börjar bli otåliga och undrar om man är en idiot som inte fattar. Så känns det i alla fall. Men eftersom jag jobbar i kassan så vet jag att åtminstone kassapersonalen inte alltid tänker så, för jag tänker inte så.

Det är lätt när man kan det. Om man handlar på en affär ofta så lär man sig ganska fort hur kortläsaren ser ut. Det kan fortfarande hända att man drar kortet med magnetremsan åt fel håll först, men då kommer man oftast på sig själv direkt, speciellt eftersom det inte händer något på displayen. Frågan är varför egentligen alla affärer har olika kortläsare. Hur svårt kan det vara att standardisera skiten så att inte normalintelligenta människor ska behöva känna sig dumma? Om kortet alltid skulle dras åt samma håll skulle affärerna spara några sekunder i tid och en liten portion irritation per kund.

Jag har en teori som jag tänker testa i verkligheten. Spåret där man ska dra kortet sitter oftast längst ut på kortläsaren, antingen längst upp eller längst ut åt sidan. Kan det vara så att inuti kortläsaren sitter det en apparat som läser av magnetremsan och tar informationen vidare? Och kan det vara så att den här apparaten inte är helt liten? Kan det till och med vara så att den är så stor att den inte ryms i den lilla delen av kortläsaren som är på utsidan av det spår man drar kortet i? Det skulle i så fall innebära att man alltid ska dra kortet med magnetremsan vänd mot den stora delen av kortläsaren. Och att den lilla delen på utsidan av spåret bara är en plastdel som är till för att hålla kortet på rätt spår medan man drar det. Jag vet som sagt var inte om detta är sant, men jag ska prova det nästa gång jag är och shoppar. På mitt jobb håller min teori i alla fall.

Den lilla symbolen som föreställer ett litet kort med en magnetremsa brukar inte säga mig någonting. Den sitter alltid bredvid spåret där man ska dra kortet, men till skillnad från det verkliga kortet som man ska dra vinkelrätt mot kortläsaren så är symbolen med det lilla kortet satt platt mot kortläsaren. För att få något ut av bilden måste man alltså först hålla sitt kort exakt som på bilden och sedan vända upp kortet, åt rätt håll, för att få kortet rätt placerat. Väljer man dessutom bort att stå som en idiot och jämföra sitt kort med bilder, utan försöker vända kortet rätt i huvudet istället tar det ännu längre tid. I regel skulle jag ha hunnit dragit kortet minst tre gånger innan jag har tänkt klart. Och egentligen räcker det ju att dra kortet två gånger för att garanterat lyckas dra det rätt. Men jag väljer ändå att tänka. Jag är en sådan person som hellre förbereder mig ordentligt och sedan gör rätt direkt, än att pröva mig fram.

Den här frågan är inte död bara för att de flesta bankkort har chip nu för tiden. Jag har inget chip på mitt bankkort. Men förutom det så finns det ju en hel rad andra kort som ska dras för att få rabatter eller poäng, och dessa har sällan chip. Dessutom är det inte alla affärer som har chipläsare även om man själv har chip på alla sina kort.

Jag återkommer när jag har shoppat lite och känner att jag säkert kan säga om min teori stämmer eller inte!