Totte kom på Valdemar i kylskåpet med kladdkaka i munnen och tog en paparazzibild precis när Valdis fick syn på kameran. Bra bildbevis. Nu kunde Totte visa mig när jag kom hem från jobbet, så att jag visste vem som var den skyldiga. Eller har Totte lurat Valdis? Eller har han lurat mig? Vem är egentligen den skyldiga?

Caroline af Ugglas har aldrig gett mig något annat än känslor av obehag tidigare. Men i kvällens delfinal av melodifestivalen fick hon mig att känna något annat. Jag förberedde mig på att klaga mig igenom hela låten och att inte kunna titta på henne utan att få rysningar i kroppen. Men tänk så fel jag hade.

Plötsligt stod hon där med en annorlunda låt som var bra. Konstigt. Jag kände rysningarna släppa. Jag kunde ju faktiskt titta på henne utan att det var obehagligt. Och hon hade en hyfsat normal vit klänning på sig, inte någon udda, spexig outfit.

Hennes ryckningar och hennes hesa röst var inte så hemska i detta lugn som låten skapade. När jag lyssnade på texten tyckte jag nästan synd om henne. Det här var bra. Jag blev vänligt inställd till henne. Under några minuter lyckades hon få mig att ändra min uppfattning om henne. En uppfattning som jag har haft i flera år. Ett obehag som tveklöst kom varje gång hon dök upp i TV-rutan försvann.

Hon är fortfarande inte min favoritartist, och låten är inte den bästa låt jag har hört genom tiderna. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det här. Obehagskänslan när jag ser henne kommer nog inte att komma tillbaka. För om jag tycker att allt hon gör i framtiden är lika konstigt och obehagligt som allt hon har gjort innan idag, så kommer det ändå vara en skillnad. I framtiden kommer jag alltid att veta att hon klarade av att göra en låt som berörde mig.