När jag pratar med en viss kompis så pratar jag inte på samma sätt som när jag pratar med en viss annan kompis. Vissa av mina kompisar känner varandra och då kan jag umgås rätt bra i grupp för då är jag nästan likadan mot alla i gruppen. Men de flesta av mina kompisar känner inte varandra. En del är till och med så olika att jag aldrig tror att de skulle kunna bli kompisar med varandra om de träffas. Då blir det väldigt svårt om man träffar två sådana kompisar samtidigt.

Oftast gör jag som kompisen gör när jag är med en kompis. Ifall hon vill gå till Konsum och jag vill gå till ICA är det inte ens säkert att jag nämner att jag hellre vill gå till ICA. Om vi är på väg mot Konsum för att hon har börjat dra åt det hållet så blir det bra det också. Det är inte så att jag inte står för vad jag tycker. Det är bara det att det ofta känns lättast att bara göra som kompisen vill om det egentligen inte spelar någon roll för mig. Även om det spelar lite roll för mig (jag får till exempel ingen ICA-bonus om vi går till Konsum) så är det lättast att inte säga något.

De jag känner bäst, som Totte, mamma och ett fåtal nära vänner känner nog inte alls igen mig i det här. När jag vet att en person verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska få det som jag vill ha det också är jag riktigt snabb på att berätta exakt hur jag vill ha det. Det betyder inte att jag inte följer med om Totte vill gå till Konsum. Men jag berättar för honom att jag helst vill gå till ICA, så det är ingen hemlighet för honom att jag är lite missnöjd när vi kommer till Konsum.

Idag blev jag fröken populär när två av mina kompisar ville vara med mig samtidigt. Dessa två tycker inte om varandra, och jag brukar nog vara ganska olika med dem två. Fast båda är nog vana vid att få som de vill när de är med mig. Det hela ledde inte till något annat än misär. Jag vågade knappt öppna munnen, för om jag sa något som låter normalt för den ena så skulle den andra kanske tycka att jag var konstig och tvärtom. När de strävade åt olika håll var det svårt för mig att välja vem jag skulle dra mig åt. Båda är väl vana vid att jag håller mig till dem.

Det är inte vanligt att jag är så poppis som idag. Jag är inte en sådan som är kompis med alla. Däremot är jag en sådan som har väldigt lätt att känna empati och sätta mig in i en persons livssituation. Jag kan hitta något gott i alla. Bland annat därför har jag kompisar som inte tycker om varandra. De ser inte det goda jag har hittat i den andra. Många av mina kompisar är väldigt olika mig också. Jag tycker att det blir intressantare så. Man kan lära sig så mycket från en människa som inte alls är som en själv.

Jag hoppas på att få slippa vara fröken populär i framtiden. Jag får oftast ut mycket mer av att umgås med mina kompisar när jag umgås med dem en i taget. Inte minst för att jag inte behöver övertala ett gäng andra för att få något sagt. Men i värsta fall får jag väl öppna munnen ändå och avslöja att jag har fler sidor än bara den jag oftast visar för en viss kompis, och hoppas på att hon tycker om mig ändå.

Nu har jag sökt en hel del jobb. Mest administratörsjobb i och för sig. Inte så många juristjobb. Jag har gått på linjen skicka ansökningar som svar på annonser idag, och det finns nästan inga annonser om juristjobb. Så då blev det som det blev.

Men vem är det som bestämmer att jag ska vilja ha ett juristjobb hellre än ett administratörsjobb? För mig är det inte titeln som har någon betydelse.

Jag vill ha ett jobb med trevliga medarbetare, i mysiga lokaler, där jag känner mig betydelsefull. För mig spelar inte det någon roll om det är ett juristjobb eller något annat jobb. Bara jag har råd att betala tillbaka mitt studielån.

Den här saken blev snabbt en favorit här hemma. Både för mig och Totte och bland gosedjuren. Här ser ni när Maddi använder den på Valdemar.