Det känns som att ingenting någonsin blir gjort ibland. Jag har en "att göra"-lista i mitt huvud som alltid innehåller flera saker. Vissa dagar blir ingen av dessa saker gjorda. Och nästan varje dag fylls listan på.

Just nu har jag en post på listan som säger att vi måste bygga klart alla möbler som vi köpte på IKEA. På dagen idag har jag inte haft tid för då har jag jobbat. Och imorgon på dagen har jag inte tid för då jobbar jag. Sedan blir det måndag och då är det oklart när vi har tid för då går Totte i skolan hela veckan och vissa kvällar jobbar jag. Så nu på kvällen kanske är det bästa tillfälle vi får på ett tag.

Trots att det känns som att byggandet av IKEA-möbler borde ske nu, så gör det inte det. Jag är trött efter jobbet. Både Totte och jag vill hellre kolla på film just nu. Så det blir en film och sedan sängen.

Det tråkiga är att jag räknar fel saker på listan. Jag ser hur många saker som finns kvar att göra, istället för att titta på hur många jag har varit duktig och gjort. Så gör jag alltid. Det gör att jag först känner mig stressad, som idag, för att jag in i det sista försöker hinna med något på listan. Sedan känner jag mig lite nere när jag inser att jag har gett upp och att saken inte kommer att bli gjord idag.

Varför gör jag så? Det flesta sakerna på listan är, precis som IKEA-möblerna, saker som inte egentligen har någon viss tidsgräns för när de måste vara gjorda. Den här kvällen hade alltså kunnat bli en helt vanlig, trevlig, slapp kväll om jag bara hade struntat i att räkna saker kvar på listan. Jag hade kommit hem från jobbet, känt efter och känt "nej, vad trött jag är, det skulle vara mysigt med en film" och så hade vi myst i soffan och sedan gått och lagt oss. Vad det gäller listan hade jag känt mig neutral istället för stressad. Inget blev gjort från listan idag, alltså ser jag inget på listan och känner mig neutral. Det hade ju varit mycket bättre än att som nu, räkna saker som finns kvar och alltid känna sig stressad förutom när allt är gjort. Då ser jag inget kvar på listan och då känner jag mig neutral. Det är bättre att bli glad och känna sig nöjd när någonting blir gjort och vara neutral annars.

Jag tror att jag tror att om jag inte räknar sakerna som är kvar så kommer de aldrig att bli gjorda. Fast egentligen är nog det inte sant. Jag vet ju vilka saker som står på listan även om jag inte räknar varken de som är kvar eller de som är gjorda. Så om jag inte var trött när jag kom hem från jobbet idag så hade jag känt efter och tänkt "nej, om man inte skulle ta och bygga lite IKEA-möbler nu, det känner jag för" och så hade de blivit byggda, fast utan att jag hade känt att jag var tvungen.

Planera är en av mina favoritsaker att göra, och mitt eget humör och min egen kroppsform är två av de värsta sakerna jag vet att handskas med. Så det är väl därför jag bestämmer redan på väg till jobbet att jag ska bygga IKEA-möbler när jag kommer hem. Planeringsmässigt är det helt perfekt. Sedan blir jag båda arg och besviken på mig själv och på min kropp när jag är trött och inte känner för att bygga IKEA-möbler den tid som var avsatt för det.

Om jag någonsin ska kunna känna mig nöjd med dagen, alla dagar som inte har gått helt åt helvete, det vill säga alla vanliga dagar, så måste jag lära mig att lyssna på min egen kropp och mitt eget humör. Jag måste sluta planera saker som inte måste planeras. Dagen blir oftast som den blir ändå. Varför inte låta den bli det och känna mig nöjd, istället för att ligga i soffan med min underbara älskling och mysa till en bra film och känna mig nere för att något som ändå inte måste göras idag inte blev gjort idag?

Ifall jag aldrig var tvungen att äta ensam så kanske jag skulle välja bättre maträtter. När det gäller godis så vet jag att det är så. För det absolut mesta äter jag godis ensam. Förmodligen för att jag tycker lite synd om mig själv när jag är ensam. Eller för att man inte behöver ha munnen till att prata med när man är ensam, så då kan man lika gärna använda den till att äta godis med. Ibland är det klart att Totte och jag köper godis och sätter oss och tittar på en film och äter godis tillsammans. Men oftast äter jag ensam. Om jag ska äta med någon så är det troligare att jag bakar något gott. På jobbet äter jag aldrig godis. Det känns som att det skulle kunna uppstå otrevliga situationer då. Ifall jag har en liten påse godis med exakt det jag var sugen på, varken mer eller mindre, och jag sätter mig i personalrummet vid samma bord som någon jag känner lite halvt så känns det som att jag måste bjuda. Och det vill jag inte när jag har köpt precis det jag vill ha. Och det verkar dumt att köpa mer än jag vill ha för att kunna bjuda, för om ingen vill bli bjuden kommer jag att äta upp allt själv. Sedan kanske man får kommentarer som "Jasså du unnar dig lite idag!" och även om det inte är menat elakt, så vill jag inte ha sådana kommentarer. Jag vet inte vad jag ska svara på en sådan kommentar. Så det är säkrast att äta godis ensam.

När det gäller middagen så vet jag att det är roligare att lägga ner lite tid på den om man är två som ska äta. Även om det oftast är Totte som lagar maten, så brukar jag ändå hjälpa till och framförallt vara med och hitta på vad vi ska äta. Om vi vet att vi ska äta middag tillsammans på kvällen är det troligare att vi tänker ut något i förväg och jag handlar det som behövs på jobbet innan jag åker hem. Och när man har lagt ner lite tid på förberedelser är det inte lika lätt att falla för suget när man väl ska laga maten. När jag äter middag med Totte blir det något lagom nyttigt som är uttänkt i förväg. När jag äter middag ensam blir det något som går snabbt att laga och som jag känner för just den sekund jag vill äta. Ofta snabbmakaroner.

Till lunch skulle jag nog också äta nyttigare om jag inte åt ensam. Det är ofta det blir snabbmakaroner till lunch också om jag är ensam hemma. Ifall jag jobbar lunchtid har jag oftast med mig en matlåda med något jag har ätit till middag tidigare. Så om jag inte äter onyttig middag ensam så blir det inte onyttig lunch i lådan. När jag äter på jobbet är det dessutom lite samma med lunchen som med godiset. Jag känner att jag måste kunna försvara det jag äter. Så även om jag kan äta snabbmakaroner med bara ketchup till när jag äter lunch ensam, så skulle jag aldrig äta det på jobbet. Kommentarer som "Lite bråttom med lunchlådan i morse?" skulle nog regna in. Och då skulle jag inte våga göra annat än att ljuga fram ett "ja", fast jag egentligen vet att jag inte alls hade bråttom utan tycker om snabbmakaroner med ketchup till. Lunch hemma med Totte brukar också bli nyttigare än när jag äter ensam. Han har oftast bättre idéer på vad vi ska äta till lunch och han gör den, så jag behöver inte anstränga mig så mycket för att det ska bli nyttigt då.

Mellanmål äter jag nog inte så ofta som jag borde. Antingen äter jag ingenting mellan lunch och middag, så att jag är jättehungrig när det är dags för middag och smäller i mig alldeles för mycket mat då. Eller så äter jag godis mellan lunch och middag, så att jag ändå håller mig mätt. Ibland på jobbet äter jag dock mellanmål. Då blir det en macka eller en frukt. Så om man räknar godis som mellanmål, så blir det definitivt nyttigare mellanmål på jobbet än hemma ensam.

Frukost är nog det enda målet mat som jag inte tror skulle bli nyttigare om jag inte åt ensam. Där handlar det mer om att hitta en bra frukost som är nyttig och hyfsat god samt går fort att laga. Sedan måste ingredienserna finnas hemma, alltid. Då skulle jag som en zombie gå upp och gör den frukosten utan att tänka på att det finns något att välja på. Jag är för trött på morgonen för att känna efter vad jag är sugen på.

Mitt mål för att lyckas äta nyttigare är alltså att försöka se till att aldrig äta ensam. Tyvärr är detta väldigt svårt i min nuvarande situation. Jag är hemma mycket på dagarna och söker jobb. Och jag jobbar ofta kväll, eller konstiga pass som kl 12 - 20 när jag jobbar, så det är inte helt lätt att hitta någon som vill äta lunch och middag med mig. Men jag ska göra mitt bästa och hoppas på att jag snart får ett dagtidsjobb, så att jag kan äta lunch på jobbet och middag med Totte varje dag. Fatta vad underbart det skulle vara!