Titta här vilken kommersiell skit jag föll för! En CD-skiva med kärlekslåtar som de har gjort reklam för på TV. Och jag köpte den nu lagom till alla hjärtans dag också. En sådan sucker jag är.

Men helt ärligt talat så vet jag om att jag köpte just den där CD-skivan för att den varit på reklam på TV. Men inte för att de fick den att framstå som jättebra, utan för att jag blev informerad om den på det sättet och slapp göra egna efterforskningar om vilken CD-skiva jag skulle köpa för att få kärlekslåtar hem. Och helt ärligt så vet jag om att alla hjärtans dag bara är ett jippo för att affärerna ska tjäna pengar. Men det hindrar mig inte från att tycka att det är ett jättebra tillfälle att få fixa och dona, köpa rosor, fixa fina ljus, köpa present och lyssna på kärlekslåtar. Jag hittar ju på ursäkter för att få göra dessa saker lite nu och då på året så varför inte passa på även nu när det är allmänt accepterat?

Och jag älskar CD-skivor. Nu när man kan ha musik på datorn och på mobilen och leta upp i princip alla låtar som finns i världen på youtube så är det nästan ännu roligare med CD-skivor. Jag har nästan slutat lyssna på musik (förutom på radio) sedan jag skaffade mig en hel samling låtar på datorn. Det blir liksom aldrig av när man har hur mycket som helst att välja på. Men när jag köper en CD-skiva, då blir det av att lyssna också. Jag tycker om fodralet. Om det finns texter till låtarna i, som det ofta gör, så älskar jag att läsa dem. Och när jag lyssnar på skivan älskar jag att jag kan hoppa över en låt eller lyssna på en låt igen när jag vill. Det kan man på datorn också, jag vet. Men för mig som mest lyssnar på radio så är det underbart.

Så kom inte med några elaka kommentarer om att jag har köpt en CD-skiva med kärlekslåtar, och dessutom dagen innan alla hjärtans dag. Jag vet om att det är löjligt, men jag älskar det ändå. Och om det gör mig lycklig, vem är det så som påstår att det är fel?

Jag hörde en på TV säga att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara deprimerad är att när man är deprimerad bryr man sig inte om någonting, men när man är ledsen bryr man sig om allting. Det ligger någonting i det.

Förmodligen gäller det skillnaden mellan att vara glad och att vara lycklig också. När man är lycklig spelar ingenting någon roll och när man är glad spelar allting roll. Jag tror att det är för att när man är lycklig eller deprimerad är man i en så extrem sinnesstämning att den inte kan påverkas av yttre händelser. När man är glad eller ledsen däremot så beror det nästan alltid på att det nyss har hänt något glädjande eller tråkigt runt om en.

Det är viktigt att tänka på när man försöker muntra upp en deprimerad person. Det hjälper inte att dra ett skämt. Även om den deprimerade personen skrattar åt skämtet så betyder inte det att personen är glad nu. Man kan gå från ledsen till glad genom att någon drar ett skämt, men man kan inte gå från deprimerad till glad på det viset. Att ta sig upp ur att vara deprimerad tar nog längre tid. Och man kan inte göra det så lätt genom yttre påverkan. Det måste komma inifrån.

Detsamma gäller om man vill testa om man är lycklig. Vissa dagar är jag så lycklig att det inte spelar någon roll att det regnar, jag har sönder ett glas när jag diskar eller hela min planering går i stöpet. Jag är glad ändå. Lite ledsen blir jag när glaset går sönder kanske, men sedan blir jag direkt glad igen och fortsätter min dag lycklig. Andra dagar är jag glad, men inte direkt lycklig. Då är jag glad fram tills jag ser att det regnar. Sedan blir jag ledsen för att det är så jobbigt med regn. Och då är jag ledsen tills det händer en bra sak. Sedan blir jag glad igen till jag har sönder glaset. Då sätter jag mig och surar. Allt blir liksom styrt av yttre händelser.

Det vore ju härligt om man aldrig blev deprimerad, utan bara ledsen. Ännu bättre vore det om man alltid var lycklig och inte bara glad. Men man behöver nog kunna vara både glad och ledsen, för om man var lycklig hela tiden kanske man inte skulle fatta så smarta beslut. När ingenting spelar någon roll, för man är så lycklig ändå, skulle man kanske gå ut och dansa i regnet med sin ömtåliga tröja på och mobilen i den icke vattentäta fickan lite för ofta.

Erica, lite ledsen: Jag hade sönder ett glas när jag diskade.

Totte, med oro i rösten: Du skar väl dig inte?

När jag pratar med en viss kompis så pratar jag inte på samma sätt som när jag pratar med en viss annan kompis. Vissa av mina kompisar känner varandra och då kan jag umgås rätt bra i grupp för då är jag nästan likadan mot alla i gruppen. Men de flesta av mina kompisar känner inte varandra. En del är till och med så olika att jag aldrig tror att de skulle kunna bli kompisar med varandra om de träffas. Då blir det väldigt svårt om man träffar två sådana kompisar samtidigt.

Oftast gör jag som kompisen gör när jag är med en kompis. Ifall hon vill gå till Konsum och jag vill gå till ICA är det inte ens säkert att jag nämner att jag hellre vill gå till ICA. Om vi är på väg mot Konsum för att hon har börjat dra åt det hållet så blir det bra det också. Det är inte så att jag inte står för vad jag tycker. Det är bara det att det ofta känns lättast att bara göra som kompisen vill om det egentligen inte spelar någon roll för mig. Även om det spelar lite roll för mig (jag får till exempel ingen ICA-bonus om vi går till Konsum) så är det lättast att inte säga något.

De jag känner bäst, som Totte, mamma och ett fåtal nära vänner känner nog inte alls igen mig i det här. När jag vet att en person verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska få det som jag vill ha det också är jag riktigt snabb på att berätta exakt hur jag vill ha det. Det betyder inte att jag inte följer med om Totte vill gå till Konsum. Men jag berättar för honom att jag helst vill gå till ICA, så det är ingen hemlighet för honom att jag är lite missnöjd när vi kommer till Konsum.

Idag blev jag fröken populär när två av mina kompisar ville vara med mig samtidigt. Dessa två tycker inte om varandra, och jag brukar nog vara ganska olika med dem två. Fast båda är nog vana vid att få som de vill när de är med mig. Det hela ledde inte till något annat än misär. Jag vågade knappt öppna munnen, för om jag sa något som låter normalt för den ena så skulle den andra kanske tycka att jag var konstig och tvärtom. När de strävade åt olika håll var det svårt för mig att välja vem jag skulle dra mig åt. Båda är väl vana vid att jag håller mig till dem.

Det är inte vanligt att jag är så poppis som idag. Jag är inte en sådan som är kompis med alla. Däremot är jag en sådan som har väldigt lätt att känna empati och sätta mig in i en persons livssituation. Jag kan hitta något gott i alla. Bland annat därför har jag kompisar som inte tycker om varandra. De ser inte det goda jag har hittat i den andra. Många av mina kompisar är väldigt olika mig också. Jag tycker att det blir intressantare så. Man kan lära sig så mycket från en människa som inte alls är som en själv.

Jag hoppas på att få slippa vara fröken populär i framtiden. Jag får oftast ut mycket mer av att umgås med mina kompisar när jag umgås med dem en i taget. Inte minst för att jag inte behöver övertala ett gäng andra för att få något sagt. Men i värsta fall får jag väl öppna munnen ändå och avslöja att jag har fler sidor än bara den jag oftast visar för en viss kompis, och hoppas på att hon tycker om mig ändå.

Nu har jag sökt en hel del jobb. Mest administratörsjobb i och för sig. Inte så många juristjobb. Jag har gått på linjen skicka ansökningar som svar på annonser idag, och det finns nästan inga annonser om juristjobb. Så då blev det som det blev.

Men vem är det som bestämmer att jag ska vilja ha ett juristjobb hellre än ett administratörsjobb? För mig är det inte titeln som har någon betydelse.

Jag vill ha ett jobb med trevliga medarbetare, i mysiga lokaler, där jag känner mig betydelsefull. För mig spelar inte det någon roll om det är ett juristjobb eller något annat jobb. Bara jag har råd att betala tillbaka mitt studielån.

Den här saken blev snabbt en favorit här hemma. Både för mig och Totte och bland gosedjuren. Här ser ni när Maddi använder den på Valdemar.

I natt drömde jag att det var sommar. Jag hade siktat in mig på en kille och bestämt mig för att jag ville ha honom. Så jag flörtade med honom och följde med honom hem. Väl hemma hos honom blev han tråkig. Han undvek mig och ville inte vara i samma rum som mig. Jag tyckte att det var konstigt att han var så svårtflörtad nu. Han borde vara intresserad av mig för jag fick ju följa med honom hem.

Till slut lyckades jag få in honom i sovrummet. Men så precis när han kramade om mig så visste jag, fast jag blundade, att det inte var han längre. Det var Totte. Axlarna kändes som Tottes, ryggen var Tottes, och doften av Totte nådde min näsa. Och mycket riktigt, när jag öppnade ögonen så såg jag att det var Totte. Jag kunde inte vara otrogen, inte ens i drömmen.

Den andra killen hade gått ut och satt sig i köket. Och jag blev så glad att det var Totte istället som hade kommit för att mysa med mig. Det var som att jag bara hade flörtat med den andra killen för att jag hade glömt bort att jag hade Totte. Jag hade glömt bort att det fanns någon så underbar som Totte och bara därför hade jag försökt nöja mig med den här andra killen. Men det gick som sagt inte. Jag älskar Totte, och ingen annan.

Från det att vi vaknar till det att vi går och lägger oss hinner vi rikta vår blick mot massor av olika skärmar. Några stora, några små. Flera av dem låter oss inte slita blicken från dem på en lång stund.

Vissa skärmar är mest till för praktiska ändamål. Den lilla skärmen på mobilen tittar jag på åtskilliga gånger per dag för att få reda på vad klockan är, vilket datum det är idag eller en annan dag, för att se vad jag har påmint mig själv om när mobilen piper och för att se vad folk har skrivit till mig i sms. Det är väldigt praktiskt till vardags.

Andra skärmar är mest till för underhållning. TV:n kan både förmedla viktig information och ren underhållning, men jag vågar ändå påstå att vi tittar på den skärmen mest för skojs skull. För att vi vill koppla av eller se något spännande. Både TV-skärmen och datorskärmen går att använda till spel för underhållnings skull. Dessa spel är det inte ovanligt att man inte kan slita sig från på flera timmar.

En del skärmar tvingas vi titta på när vi jobbar eller på stan. Vanligast på jobbet är datorskärmar till för en mängd olika saker. Jag sitter och stirrar på en skärm i kassan hela dagarna på jobbet för att försäkra mig om att varje vara jag skickar förbi mig har blivit registrerad. På stan finns det flera olika skärmar med reklam, övervakningsbilder och information.

Skärmen på stereon berättar för mig vilken radiostation jag lyssnar på. Skärmen på mp3-spelaren berättar för mig vilken låt jag lyssnar på. Skärmen på digitalkameran berättar för mig hur bilden skulle se ut om jag tog den nu.

Oftast sitter vi stilla när vi glor på skärmar av olika slag. Det är ju synd med tanke på att det är viktigt att röra på sig. En promenad skulle kanske vara bättre. Eller ett aerobicspass. Men sådant kan man ju inte hålla på med hela dagen.

En bra funktion som skärmar har är att de byter text och bilder som visas. Om man ska sitta stilla och glo åt ett håll hela tiden så är det ju bra att det inte bara är en stilla text eller bild hela tiden. Vi blir stimulerade även om vi inte blir motionerade.

Tråkigt är det ändå på något sätt att fastna framför TV:n som jag så ofta gör på kvällarna. Eller framför datorn där man oftast hittar Totte på kvällarna. Om det inte fanns några skärmar som utövade sin magi på oss skulle det nog ganska snabbt bli tråkigt att bara sitta stilla. Så då skulle man nog hitta på några aktivare saker att göra.

I och för sig tror jag nog att en bok skulle locka mig mest nu om både TV:n och datorn var avstängda. Så det är inte säkert att vi skulle röra på oss mer om vi inte var besatta av skärmar. Det är som det är. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är något jag tänker på bara.