Det är inte lätt att åka till jobbet efter att ha gråtit halva natten och gråtit hela dagen. Man känner sig inte så pigg, trevlig och serviceinriktad då. Tårarna hann precis ta slut innan jag satte mig på spårvagnen. Ett par droppar smög sig i och för sig ut medan jag satt på den också, men sedan var det slut.

Det finns inte mycket man kan göra en sådan här dag. Jag försöker vara tom, försöker att inte känna någonting. Det är det enda sättet att inte börja gråta igen. När någon försöker trösta blir det bara värre. Då pratar det om hemskheterna, även om de säger åt mig att tänka positivt, och då går det inte att glömma dem. Mamma, pappa, min älskade underbara stöttande Totte och till och med Valdis har försökt trösta. Men det går bara att sluta gråta om jag lyckas vara tom.

Efter en halvtimme på jobbet insåg jag att jag hade lyckats vara tom. Jag hade inte gjort något annat eller tänkt på något annat än arbetsuppgifterna. Efter en timme kom jag på att jag satt där och log åt kunderna och hade glömt bort att jag var ledsen. Mina grumliga linser påminde mig. De måste tvättas när man har gråtit så mycket som jag har gjort idag.

Till slut började jag snacka och skoja med mina kollegor och riktigt trivas på jobbet. Jag lyckades till och med tänka på skiten och tänka positivt. Det är nog oftast så att när jag är ledsen och jobbar så blir det bättre. Men när jag är sjuk och jobbar så blir det sämre. Det svåra är att veta när jag är ledsen och när jag är sjuk. Symptomen är väldigt lika. Ligger kvar i sängen långt efter att jag har vaknat, in på eftermiddagen. Känner inte för att göra något på hela dagen, varken något viktigt eller något roligt. Känner enorm motvilja mot att åka till jobbet sista timmen innan jag måste åka och gärna gråter lite. Den avgörande skillnaden är nog att jag oftast har ont i halsen också när jag är sjuk. Det kan jag ha annars också ibland, men inte så mycket. Idag var det dock ganska tydligt att jag var ledsen så mycket som jag grät.

Det är svårt att komma iväg till jobbet efter att ha gråtit halva natten och hela dagen. Man måste försöka vara tom. Men när man väl lyckas komma igång och jobba så är det nog det bästa botemedlet som finns, oavsett varför man är ledsen.

Ledsen och sårad har jag blivit många gånger i mitt liv. Fler gånger av folk jag inte vet vilka det är, än av mina nära. Det är så lätt att såra när man inte tänker sig för. En handling som är den enklaste i världen för en person kan vara ödesdiger för någon annan.

När jag gick i gymnasiet tog jag av mig ett smycke och hängde det på en krok inne på en toalett för att tvätta händerna. En timme senare kom jag på att jag hade glömt smycket kvar på toaletten. Jag gick tillbaka, men smycket var borta. Jag frågade i skolans reception om någon hade lämnat in smycket, säkert varje dag i en månad efteråt. Jag satte till och med upp lappar där jag lovade ut hittelön. Men jag fick aldrig se det smycket igen.

Jag undrar om personen som valde att ta smycket från toaletten och inte lämna in det som hittegods inser hur sårad jag blev. För mig var det inte bara ett smycke. För mig var det inte bara värt den summan man kunde säljs det för. För mig var det kopplat till minnen. Det kan det inte ha varit för personen som tog det. Så enkelt att hitta ett smycke inne på en toalett och ta det. Så oerhört sårad man kan bli.

På liknande sätt kände jag när min cykel blev stulen. Jag undrar om personen har dåligt samvete för att en annan person blir sårad. Inte dåligt samvete för att en annan person blir av med värdet av en cykel. Det mesta täcks av försäkringen ändå. Utan dåligt samvete för att en annan person känner att dess privatliv har blivit kränkt. Att en annan person känner sig mindre trygg i sitt eget garage. Att en person blir sårad av att tänka "En person valde att ta min cykel ifrån mig, fast den personen visste att cykeln tillhörde någon annan.".

Det senaste som gör mig sårad är arbetsgivare som inte hör av sig för att meddela att jag inte har fått jobbet. Speciellt de jag har pratat med i telefon och som har lovat att höra av sig. Och de som har mailat ett standardmail där det står "Tack för din ansökan. Vi hör av oss när vi har gått igenom alla ansökningarna.". Antingen tar det 14 månader för vissa arbetsgivare att gå igenom alla ansökningar eller så har de missat den där "vi hör av oss"-biten.

Förstår de inte att jag väntar på att få veta? Inser de inte hur mycket lättare mitt liv skulle bli om de hörde av sig som de har sagt att de ska? Framförallt en person sårade mig. Han sa uttryckligen "Jag hör av mig till dig när jag vet hur det blir, oavsett hur det blir." Det måste betyda att han ska höra av sig även om jag inte får jobbet. Men det gjorde han inte. Det är så lätt för dessa personer att bara strunta i att maila ut standardmailet med nej-svar. Men det sårar mig så enormt. Det skulle vara så lätt för dem att inte strunta i nej-mailen, och det skulle förbättra mitt liv så mycket. Jag undrar om de någonsin tänker på att de sårar människor när de lovar att höra av sig och sedan inte gör det.

Ljuset i mörkret är att även om det är väldigt lätt att såra, utan att ens tänka på att det är det man gör, så är det ibland ännu lättare att glädja. Ett barn som ler mot mig i kassan gläder mig otroligt utan att hon tänkte på att det var det hon gjorde. En person som genast säger till mig när den ser mig tappa en vante gläder mig enormt. Och någon gång ibland kommer det ett mail med texten "Tjänsten har blivit tillsatt av annan sökande" och jag blir så glad att jag glömmer bort att bli ledsen.