Direktlänk till inlägg 13 mars 2009

Äventyret med vardagsrumslampan

Av Erica - 13 mars 2009 19:46


Den lampan gav mig mer besvär än jag kunde ana. På beskrivningen från IKEA har man tre sladdar som hänger ner från taket. Mycket riktigt, vi har tre sladdar som hänger ner från taket, konstaterade jag när jag tagit bort den gamla lampan. Men varför var bara två av dem inkopplade i den gamla lampan?


På de fina bilderna i IKEA-beskrivningen har man en svart, en vit och en randig sladd. Förmodligen för att beskrivningen inte är i färg. Men i verkligheten har vi en grön, en blå och en brun sladd. Hur i allsina dagar är det meningen att man ska kunna veta vilken som är vad?


"Den som inte var inkopplad i den gamla lampan borde vara jord." tyckte pappa. Jord är den enda sladd man klarar sig utan, så de två som var inkopplade måste vara fas och noll. Låter rimligt, men vilken är vilken av de två?


Jag fick ringa brorsan elektriker. "Har du jord i vägguttagen?" Har jag vadå? Aja, det är de där metallfärgade grejerna och plastkanten som gör att hålet inte är riktigt runt han frågar efter. "Nej, inte i vardagsrummet, men i köket har jag det." Köket gills tydligen inte. Ska lampan sitta i vardagsrummet så är det där jag ska kolla.


Nähä, men om sladden i taket som inte var inkopplad i den gamla lampan inte är jord, vad sjutton är den då? "Det kan vara en till fas. Det blir inte bra om du kopplar in den som jord om det är en till fas." Jaha, hur vet man det då. Kolla med en glödlampa. Men jag får inte röra ändarna på sladdarna. "Då kan du få en kyss." Jag hör hur min bror ler i telefonen. Kyss, han menar ström genom kroppen.


Till slut kom vi fram till att den tredje sladden var en till fas. Brorsan hade redan koll på vilken färg som var fas och vilken som var noll, men det dubbelkollade vi också med glödlampan. "Dra ur proppen innan du jobbar med sladdarna." hade både pappa och Totte sagt. Jag själv hade tänkt så också innan någon av dem sa det.


Jaha, vilken propp hör till vad? Ingen vet, inget står. Jag får väl dra ut en propp i taget tills rätt lampa slocknar. I med den gamla lampan igen, så att jag kan se när den slocknar. Hoppas att inget dumt händer när jag tar bort ström från diverse saker. Spisen, kylskåpet och TV:n till exempel. Så, där slocknade lampan. Vad mörkt det blev. Alla lampor i hela vardagsrummet slocknade förstås.


"Har du ingen ficklampa?" undrar brorsan. Nej, jag har ingen ficklampa. Och om jag hade haft det så har jag ingen hand att hålla den med. "Är inte Totte där?" Nej, han jobbar. Och jag vill ha det här klart nu. Eller i alla fall idag. Inget blir någonsin gjort om man ska hålla på och skjuta upp det hela tiden på grund av småsaker, som lite mörker. Jag ser ju vad jag gör i alla fall. Lite sol lyser det in genom fönstret och ögonen vänjer sig snabbt.


Balanserandes på armstödet på soffan och med båda armarna rakt upp försöker jag skruva i den första sladden på sin plats. Helt omöjligt. Lampgrejen går inte att ha vinklad åt sidan när man jobbar med den, för sladdarna är för korta, så jag måste ha den nästan helt uppåt. Enda hållet man kan se in så att man ser sladdarna är rakt från sidan, men jag tittar nästan rakt underifrån, för jag är inte längre än så. Varför ska vi ha så fruktansvärt högt i tak?


Nära att ge upp. Jag ser ju inte vad jag gör. Okej, jag får köra på känsla. Lyckas till slut få i ena sladden. Armarna värker så att de skakar. Börjar på nästa sladd. Då åker den första ur. Den satt inte så bra ändå då. Jobbigt! Det här fungerar inte. Det gäller att tänka om. Det finns en gräns när man ska sluta vara envis och pressa sig och när det är dags att komma på något nytt. Det betyder inte att man har gett upp.


Fixar en jättefin anordning med ett bord, en kartongbit och en stol. Nu slår jag nästan huvudet i taket när jag står upp. Inte riktigt men nästan. Jättebra insyn. Slipper jobba med armarna rakt upp. Soffan står i vägen för att jag ska komma riktigt nära. Får jobba med armarna nästan rakt fram istället. Jobbigt!


Den här grejen kan ju inte hänga i sladdarna när jag väl fått dit den. Jag måste ta med mig vingmuttern upp på stolen, så att jag kan ta den med ena handen och skruva fast den medan jag håller i lampgrejen med andra handen. Bra, inga fickor. Jag får ha den i munnen.


Så på en stol på ett bord i vardagsrummet som bara lystes upp av lite kvällssol, med en vingmutter i munnen och armarna rakt fram lyckades jag till slut få fast sladdarna på sin plats. När jag dragit åt den sista sladden så hårt jag kunde en sista gång höll mina axlar på att explodera. Dags för vingmuttern. Men den ville inte alls. Med mina darrande händer var det omöjligt att få gäng på den. Innan jag fick panik lyckades jag i alla fall få fast den längst ut på skruven, felgängad.


Men det räckte för att lampan inte skulle ramla ner. Sedan stod jag och vilade axlarna så länge jag hade tålamod till. Livrädd för att muttern skulle lossna när som helst. Så gjorde jag ett nytt försök. Vilken omöjlig mutter. Jag fumlade med den tills axlarna började sprängas igen och fick med nöd och näppe tillbaka den på felgäng innan mina armar helt slutade att fungera.


Tredje gången gillt. Vingmuttern kom till slut på plats. Det var en otrolig lättnad när jag fick gäng på den. Då visste jag att allt mitt jobb med sladdarna och så var räddat. Jag hade gått in på menyn och klickat på spara. Men jag var inte klar än. Muttern skulle skruvas åt hela vägen upp, så att lampgrejen satt fast mot taket. Trots att jag vilade armarna längre och längre tid för varje vilostund så kunde jag arbeta kortare och kortare tid innan händerna började darra så mycket att man inte kunde göra något vettigt.


Var sjutton har jag gjort av glödlamporna? Ja, just det, två av dem ligger i den nya bokhyllan. Där. Men var är den tredje? Den köpte jag till efteråt, när jag insåg att man behövde tre glödlampor till den här lampan. Leta lite här, leta lite där. Ja, där är den. Med armar som värker så att man vill skrika är det jobbigt bara att skruva i en glödlampa, inte minst tre.


Så, nu var det bara kåpan kvar så är hela lampan klar sen. Inget krångel med kåpan. Skönt! I med proppen igen. Slår på lampan på knappen på väggen.


Hjärtat stannar. Ingenting händer. Hela lampuppsättningen spelas som en film i mitt huvud. Vad har jag gjort för fel? När kan det ha gått snett? Jag vill gråta. Jag vill veta vad felet är. Jag vill ge upp. Jag vill veta om det är något jag kan fixa. Så mycket jobb för ingenting. Världen är orättvis. Eller så är jag värdelös.


När den längsta halvsekunden i mitt liv har gått och lampan börjar tändas dyker en obeskrivlig lycka upp i kroppen. Ja just det, lågenergilampor tänds inte direkt. Jag har gjort rätt. Allt fungerar som det ska. Världen var rättvis den här gången. Och jag är definitivt inte värdelös. Jag har satt upp vår vardagsrumslampa. Alldeles själv. Ja, vad bra jag är.


Och det tog bara ca tre timmar.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Emma

20 mars 2009 12:05

Du kanske kan skruva i några lampor åt oss också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Erica - Måndag 12 nov 16:18


  Såhär kan man se ut när man har sköldkörtelsjukdomen postpartum tyreoidit:     Min poäng är att det inte syns om man är sjuk. Det finns så många sjukdomar som inte syns och det är så svårt att veta om folk i ens närhet är sjuka. På den h...

Av Erica - Lördag 10 nov 17:23


  Nu har jag jobbat drygt en månad på mitt nya jobb och jag ångrar inte en sekund att jag bytte jobb! Visst finns det småsaker som är sämre här en på förra jobbet, men på det stora hela är det mycket bättre! Jag har många fler kollegor, mer struktu...

Av Erica - Söndag 30 sept 23:53

Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag är helnöjd med beslutet att byta jobb och har höga förväntningar på det nya stället. Nu, såhär kvällen innan det är dags, känns lite som dagen före julafton. Allt är fortfarande möjligt. Kommer jag att ha...

Av Erica - Onsdag 26 sept 02:45

  Nu är jag färdigfirad. Jag är sjungen för fyra gånger, uppvaktad på sängen, skålad för vid två olika tillfällen och överöst med presenter/presentkort. Jag älskar fortfarande att fylla år.   Det känns bra att vara 35 år. Jag har tre barn och n...

Av Erica - Söndag 23 sept 23:15


"Alla har väl hål i öronen!?!" var den allmänna uppfattningen igår på mitt 35-årskalas. Men där satt jag med ett par superfina SNÖ-örhängen på presentbordet och helt intakta öron på huvudet. Jag vet inte varför jag aldrig har tagit hål i öronen och j...

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se