Skillnaden i storlek på mina föräldrars hus och Tottes och min lägenhet är enorm. Hemma kan jag lägga mobilen på soffbordet i vardagsrummet. Sedan hör jag den var jag än är i lägenheten. Vi har inga dörrar mellan rummen i lägenheten, förutom till garderober och toaletten, så man är i stort sett i samma rum som mobilen hela tiden. Det finns i alla fall inga stängda dörrar som hindrar ljudet att komma fram om den ringer.

Nu är jag tvungen att ta med mig mobilen från rum till rum för att inte missa om det ringer. Det är inte bara dörrar som hindrar ljudet överallt. Det är så stor yta också att man inte skulle höra den även om det inte var dörrar i vägen. Dessutom finns det två våningar i huset, så man kanske inte hör den genom golvet/taket heller om man har den på fel våning.

Om det skulle ringa och jag hör det hinner jag alltid svara när jag är hemma i lägenheten. Här finns det risk för att min telefonsvarare går igång innan jag hinner fram till mobilen om den ligger för långt bort, även om jag lyckas höra den. Jag börjar få en förståelse för att mamma och pappa inte alltid svarar i sina mobiler när man ringer dem när dem är hemma.

Valdis har funnit en ny vän här i Uppsala. Det är Louise, mammas katt. De har kelat hela förmiddagen. Och Louise har inte ens försökt bita honom. Däremot bet hon mitt ”Hello Kitty”-smycke som jag har på mobilen när jag höll upp mobilen för att ta bilden.