I ett hem där det bor fler än två personer blir det sällan tråkigt. Om man inte har planer själv så är det nästan alltid någon av de andra som har planer som man kan hänga med på. Jag har redan varit på visning på en lägenhet som min bror var intresserad av och kollat på en film på TV med mina föräldrar fast jag aldrig skulle ha valt ut den filmen själv.

Det är sällan man behöver vara ensam i ett rum, men om man vill vara ensam så kan man gå och gömma sig. Det är skönt ibland att inte behöva planera in något själv, men ändå ha något att göra. När det är fler än en annan person i hemmet kan man inte alltid ha koll på alla andras planer, så det blir lite som en överraskning när de berättar vad de ska göra just idag.

Om man inte är intresserad av att hänga med på en persons planer kan man fråga någon av de andra vad de ska göra. Och endast om inget av alternativen passar måste man komma på något själv.

Jag tycker jättemycket om att bo ihop med Totte. Men han betyder ju allt för mig, så jag vet nästan alltid vad han har för planer i förväg. Det är sällan det blir en överraskning. Och de flesta saker gör vi ju tillsammans, så det känns inte riktigt som att jag "hakar på" hans planer när han föreslår något. Det känns mer som att vi alltid har gemensamt ansvar för att båda ska vara nöjda.

Det finns en charm i att få haka på någon som inte egentligen behöver bry sig om mig och mitt välbefinnande, men som låter mig vara med ändå. Fast jag vill absolut inte att det ska bli så med Totte. Jag vill att han ska fortsätta bry sig om mig precis så mycket som han gör.

Kanske blir det på det här sättet någon gång i framtiden när Totte och jag har barn som är tillräckligt gamla för att ha egna planer. Då får jag både fördelen av att vara och bo med Totte och fördelen av att bo i ett hem med fler än två personer där det alltid finns någon att haka på. Hoppas!