Det finns en sorts spårvagn som är de sämsta spårvagnarna i Göteborg. Hemskheterna börjar redan när man ska gå på spårvagnen. Man måste öppna dörren själv genom att dra upp den. Och man måste ta i för den åker igen av sig själv med en väldig fart om man släpper. Dörrarna är dessutom så trånga att man knappt kommer in genom dem om man inte håller upp dem till max. Har man handlat något så att man bara har en hand fri är det nästan omöjligt. Har man shoppat så att man inte har någon hand fri får man hoppas att någon snäll person håller upp dörren åt en, för annars går det inte.

När man ska sätta sig märker man att sätena inte är placerade exakt bredvid varandra. Sätena är grupperade två och två, men sätet vid fönstret är placerat lite längre fram än sätet vid gången. Det här är inte bara förvirrande och konstigt. Det är besvärligt också. Om man är två som åker tillsammans vill man gärna sitta bredvid varandra. Det gör inte så mycket att det ena sitter längre bak då, men det blir lite svårare att se varandra i ögonen när man pratar. Om man åker ensam vill man helst inte sitta bredvid en främling, men placeringen av stolarna hindrar inte att det känns som att man sitter bredvid en främling bara för att de inte är exakt bredvid varandra. Det enda som händer är att det ger en illusion av att man i princip måste sätta sig i främlingens knä för att komma av om man sitter innerst.

För att plinga måste man dra i snöret. Det här är inte så dåligt i sig. Många andra spårvagnar har snören att dra i. Men de flesta andra spårvagnar har plingknappar också. Det har inte de här. Dessutom får jag för mig att snöret hänger högre upp i de här spårvagnarna. Jag måste alltid ställa mig upp för att nå det. I de andra spårvagnarna har jag för mig att jag kan nå snöret sittande, eller i alla fall genom att bara ställa mig upp halvt.

Om man sitter innerst när man ska gå av kommer man med stor sannolikhet slå knäet i ryggstödet till sätet snett framför en. Det är krångligt att komma ut även om ingen sitter bredvid en. Eftersom sätena vid fönstret sitter lite längre fram än de vid gången så är sätet på raden framför en placerat nästan så att hörnen möter varandra. Det är väldigt lite plats att ta sig ut därifrån.

När man sedan ska gå av spårvagnen genom att knuffa upp dörren och försöka hålla den öppen ända tills man har hunnit av så är det inte ovanligt att det står folk utanför som börjar försöka gå på. Det här händer i och för sig på alla spårvagnar och jag tycker att de människor som inte släpper av folk från spårvagnen innan de går på är dumma i huvudet. Men på dessa spårvagnar blir det värre. Man möts öga mot öga i en dörröppning som verkligen inte rymmer mer än en person. På de andra spårvagnarna kan man liksom smita förbi på sidan om varandra om nu folk nödvändigtvis ska gå på innan alla har gått av. Men inte här.

Som en sista hemskhet när man väl har kommit av spårvagnen och är redo att lämna den bakom sig, så lyckas man ofta bli personen som står och håller upp dörren för alla andra som ska gå av, eller på. Man vill ju inte släppa dörren rakt på en annan person så att den smäller igen på den, så när de inte tar i dörren själva så är det inte mycket annat att göra än att stå kvar och hålla.

Dessa spårvagnar är de sämsta spårvagnarna i Göteborg och jag är glad att det finns många andra, bättre spårvagnar. Men när resan är över och jag har tagit mig dit jag ska är jag ändå glad att dessa spårvagnar finns. Jag har ingen bil eller något annat sätt att ta mig fram, så hellre dessa spårvagnar än inga spårvagnar alls.

Efter en sömnlös natt full av hostande och en glädjelös arbetsdag full av hostande var det mysigt att komma hem till överrasknings-Totte och få sig ett glas vin. Han hade låst båda låsen på dörren, den luringen, så jag trodde att han inte var hemma. Men så stod han där med färdiglagad middag och vinglasen framdukade. Det är min älsklings-Totte det!

Man börjar ana att något fuffens är på gång när Totte inte vill träffas på stan på vägen hem. "Det blir krångligt. Jag har cykel." Jag köpte det, men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha förstått att något var på gång då. Genomsnälla Totte tycker aldrig att någonting är krångligt när det gäller att vara snäll mot mig. Och i slutet att telefonsamtalet när han nästan hindrade sig själv att säga "Jag älskar dig." var det kanske för att han inte ville avslöja sig. Men jag vet ju redan att han älskar mig. Bara för att han säger det betyder det inte att jag kommer att förstå att han är hemma och lagar mat åt mig.

Tre munnar vin har jag fått i mig och jag känner mig redan påverkad. Det blir väl så när man har varit, eller fortfarande är, sjuk och dessutom inte har sovit på hela natten. Gott vin är det i alla fall. Och världens godaste pojkvän. Nu ska vi se om maten är god också.

En inspelningsbar HD Box är vad jag vill ha just nu. Så att jag kan spela in program som jag vill se fast jag inte är hemma. Det var nära att Totte fick ett bra erbjudande på en sådan här idag, men det blev inte så. Synd. Vill ha!

Valdis lovade att testa den här nya glassen åt mig, så att jag vet om det är någon vits att köpa den. Jag fick smaka lite också. Det är skönt med glass när man har ont i halsen.

Glassen fick godkänt av Valdis. Men han tycker nog att den vanliga Sandwich är godare. Det är inte alltid omväxling förnöjer.

Varje dag gör Totte mig glad. Varje dag får jag höra att han älskar mig. Varje dag är han underbar, men inte alltid hela dagen.

Det känns som att han har vaknat upp och ser mig tydligare nu. Vi har gått från bra till bättre. När han säger att han älskar mig så menar han det mer. När han kysser mig så gör han det med mer känsla. Han är underbar längre tid av dagen.

Jag var redan nöjd, kär och lycklig. Men nu är jag ännu mer nöjd, ännu mer kär och ännu mer lycklig. Jag ska göra allt för att han ska förstå att jag älskar honom mer än någonsin. För han är mitt allt, och kommer alltid att vara det. Det värsta som kan hända är att vi går tillbaka till bra igen.

Ledsen eller sjuk, eller både och, är jag. Måste åka till jobbet om en halvtimme. Riktigt motigt. Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Nu har jag väntat så länge med att bestämma mig för om jag ska jobba eller inte idag att det är för sent att ringa och sjukanmäla sig. Och jag känner verkligen inte för att vara hemma och lyssna på Tottes WoW-snack hela kvällen.

För en timme sedan började det kännas riktigt tråkigt. Ville prata med någon. Behöver muntras upp. "Jag älskar dig." sa Totte. Drog några snabba uppmuntringsfraser och satte sig vid datorn. "Ring din mamma!" föreslog han när jag började gråta. Snällt tänkt. Så jag tog en promenad och ringde min mamma. "Åh, är det inget bra? Det kanske känns bättre när du kommer iväg till jobbet." sa hon. Ja, förmodligen kommer det att kännas bättre, men jag är ledsen nu och känner för att prata. Men innan jag hann säga ens hälften av det jag ville säga lämnade hon över luren till pappa, för hon skulle förbereda sig för en födelsedagsfest hon ska på.

Pappa var mest upptagen med att studera mamma och hennes kläder när han pratade med mig. Men han lyckades fråga mig om en sak som han hade tänkt på också. Det jag ville säga blev inte sagt. "Krya på dig." Jag ska försöka. Sedan ringde jag min syster, men hon svarade inte. Pappa hade sagt att hon skulle på spinning idag så det är väl därför hon inte svarar. Min bror är inte riktigt en muntra-upp-person, så jag ringde inte honom. Mormor är död så henne kunde jag inte ringa. Det är inte hennes fel, men det hjälper inte mig så mycket just nu.

När jag kom hem igen och satte mig i soffan kröp Valdis upp i mitt knä. Han har alltid tid att trösta. Men han kan inte trösta så mycket mer än en litet grönt gosedjur kan. Han tycker att hela ansvaret att prata med och trösta mig är för stort för hans små axlar. Han har ju nästan inga axlar.

Det jag kan konstatera är att alla bryr sig om mig, men ingen vill ta tag i mig och mina problem. Alla vill att jag ska må bättre, men ingen har tid att göra någonting för att det ska bli så. Det är lite tråkigt. Men jag har ju som tur är Valdis. Och jag vet att det är jag själv som är den enda som har ansvaret för att jag ska må bättre. Ibland hade det varit trevligt att få prata lite också bara. Med någon annan än en grön flodhäst.

En av Tottes kompisar ringde och frågade honom om han ville spela bingo med henne på kvällen. Han sa att han är upptagen med att spela WoW. Så han skickade mig att spela bingo istället. Som en slags stand-in-kompis.

Det var ett lagom test på om jag har blivit frisk eller inte. Passa tiden gick inte så bra. Några minuter sen till vårt möte. Åka spårvagn gick ganska bra. Det var nog ingen som märkte att jag var sjuk och jag mådde inte dåligt. Vara trevlig mot Tottes kompis gick också bra. Det var kul att umgås lite med henne. Spela bingo klarade jag av ganska bra. Men det var inte bra att jag hostade. Jag fick försöka hålla hostan inne så att jag inte hostade när de ropade nummer, för då skulle jag ha överröstat dem. Det var skönt att kunna åka hem när man ville också, så det var bra att jag inte jobbade idag. Men jag är på bättringsvägen.

Tottes kompis var nog ganska nöjd med mig som stand-in-kompis, men nästa gång vill vi att Totte följer med också. Hela livet kretsar inte kring WoW. Ibland får man åka och spela bingo med sina kompisar också. Inte bara skicka sin flickvän.

Min dator är egentligen väldigt tyst. Men just nu känns det öronbedövande att höra den lilla fläkten snurra. Vill bara höra tystnad. Det är hemskt att vara sjuk.