När jag kom hem möttes jag av den här energiska tösen. Wilma ska bo hos mina föräldrar medan min syster och hennes sambo är i USA. När Valdis försökte klappa Wilma var det nära att hon bet honom i armen, men jag räddade honom. Jag tror att Wilma tyckte att Valdemar såg ut som en bitleksak. Men lite senare hade vi det trevligt i fåtöljen alla tre. Valdemar satt i mitt knä till vänster och Wilma låg i mitt knä till höger med huvudet i Valdis knä. Mysigt!

Att personligen gå till några advokatbyråer och lämna över mitt CV kanske är en bra idé, tänkte jag. Så jag drog in till stan, förberedd med adresser och CV:n till tre olika advokatbyråer i Uppsala. Jag var inte så jättenervös för jag vill ju egentligen inte jobba i Uppsala utan i Göteborg. Om jag skulle göra bort mig totalt så är det bara att fly tillbaka till andra sidan Sverige, vilket jag ska göra på torsdag ändå.

Egentligen har vi en felaktig reaktion redan där. Om jag vill ha jobbet så blir reaktionen att jag blir nervös och då beter jag mig på ett sätt som gör det mindre troligt att jag får jobbet. Dumt! Men det var några andra felaktiga reaktioner jag tänkte skriva om. När jag kom till en av advokatbyråerna var receptionisten upptagen i telefon, så hon bad mig att sitta ner och vänta. Framför mig låg en lång korridor med en matta. Ungefär på mitten av korridoren började mattan vika av lite åt ena hållet, så i den bortre änden av korridoren låg inte mattan i mitten av korridoren i sidled räknat.

Allt jag ville göra när jag satt där var att rätta till den där mattan. Det kändes som att det var det enda som spelade någon roll. Jag funderade nästan allvarligt på att gå och rätta till mattan trots att det förmodligen skulle minska mina chanser att få jobb där drastiskt. Att börja ändra på möbleringen på en advokatbyrå där man bara är på besök (för första gången) visar liksom inte direkt hur bra jurist jag är. Receptionisten skulle nog undra om det var jobb som städerska jag ville ha, inte som jurist.

När jag efter ett tag hörde receptionisten säga "Så det är fråga om äktenskapsskillnad?" i telefonen reagerade jag väldigt olämpligt. Jag tänkte genast "Åh, vad spännande!". I och för sig tänkte jag på möjligheten att få företräda ena parten som juridiskt ombud, men jag borde nog ändå lära mig att reagera med kommentarer som "Åh, vad tråkigt." eller i alla fall något lite mindre entusiastiskt. Om någon av mina (få) gifta kompisar, mot förmodan, kommer och berättar för mig att de ska skilja sig så kanske jag borde behärska mig.

Helt fel reaktion var det i och för sig inte om jag tänker efter. Att jag och mitt ex gjorde slut var något av det bästa som har hänt mig. Och så kände jag till och med innan jag hittade Totte. Man ska inte utgå från att någons liv är dåligt och den personen behöver bli tröstad med tråkiga kommentarer som "Stackars dig!" bara för att den ska skilja sig. Det är klart att det blir jobbigt med allt som måste göras när man delar två liv från varandra. Men den korrekta kommentaren i vissa fall kan vara "Good for you! Vad skönt att du ska få ta hand om dig själv. Vilka nya roliga upplevelser du kommer att få nu.". Oftast är väl inte det dåliga att man skiljer sig, utan man skiljer sig för att man har det dåligt.

Huruvida det gav något att gå runt till advokatbyråer och dela ut CV:n vet jag inte. Receptionisterna tog emot mina CV:n och sa att de skulle lämna dem vidare till dem som var ansvariga för rekryteringen på de respektive advokatbyråerna. Jag har ingen aning om det gör någon skillnad att jag personligen har träffat receptionisterna, eller om jag lika gärna hade kunnat maila in mina CV:n. Men det är väl sådant man aldrig får veta, för det finns inga absoluta svar. Varje situation är unik. Det enda jag kommer att få veta är om jag får jobben eller inte. Jag kommer aldrig att få veta om det har att göra med att jag har varit där personligen eller inte.