Jag har kommit fram till att jag behöver ett projekt. Inte för att jag inte redan har massor att göra, utan för att jag vill se någonting hända. Jag behöver ett projekt som jag kan jobba med, och där jag kan se ett resultat växa fram.

Jobbsökandet ser jag inte mycket resultat ifrån. Löptränandet inför tjejmilen ger resultat, det vet jag, men det är ändå inte som att jag ser det växa fram. Jag kan ju inte fysiskt titta på min egen kondition.

Så nu har jag bestämt mig för att ta tag i lägenheten. Jag ska tvinga Totte att vara med också. I alla fall på det som känns taskigt att göra utan honom. Vi ska möblera om, sortera ut saker att slänga, ta upp saker jag använder från källaren och ge dem bra platser i lägenheten, sätta upp tavlor, ta ner vinterjackorna i källaren, samla ihop alla småsaker i lägenheten och placera ut dem igen på ett mer uttänkt sätt och sist men inte minst ska vi storstäda. Vi ska damma, tvätta fönstren, skura golven och göra rent filtret i fläkten. Vi kommer att ha att göra i flera veckor framöver.

Imorgon är vi hemma båda två, så då kan vi börja. Sedan får vi se hur långt vi kommer. Jag kan fixa och dona lite varje dag när jag har tid. Det bästa av allt är att för varje timme jag lägger ner kan jag se vad som blivit gjort och jag kommer att vara närmare ett färdigt resultat. Det känns bra.

Plötsligt upptäckte vi att Valdis hade fått ett hemskt sår på halsen. Han blev så matt och trött att vi var rädda att vi skulle förlora honom. Det var bara att operera direkt. När han väl var nedsövd kunde vi konstatera att han inte hade förlorat någon vadd. Det var bara ett tygsår. Det var skönt. Han fick många stygn, så det ska säkert hålla. Det syns nästan inget ärr såhär direkt efter operationen. Nu vilar Valdis med sina gosedjur i sängen, och han har fått ett bandage som kan tas av om några dagar. Han klagar bara litegrann på att det gör ont. Han är mest dåsig efter att ha varit nedsövd. Det känns jätteskönt att allt gick bra, men det är hemskt när sådant här händer. Man blir rädd.