Det känns lite underligt att tänka på att det finns fler döda personer än det finns levande. Även om världens befolkning ökar så är det ändå så att alla som har levt och dött sammanlagt är fler än de som lever nu. Och om hundra år kommer i princip alla som lever nu också ingå bland alla de döda, så då kommer det att finnas ännu fler döda människor än levande.

Jag undrar hur det började. Har det någonsin funnits fler levande människor än döda? Ja, om man antar att evolutionen har gjort oss till människor så måste det ju ha funnits en pytteliten skillnad mellan de sista varelserna som inte räknas som människor och den första människan. När bara den första människan fanns så fanns det fler levande än döda människor. Sedan när den fick barn och till slut när den första varelsen som räknades som människa dog så fanns det nog fler människor kvar levande. Men ganska fort måste de döda ha slagit de levande i antal.

När man inte tror att man vet vad som händer när man dör så är det svårt att förstå var alla dessa döda människor befinner sig. De behöver ju så mycket mer plats än de levande människorna. Fast inte om de inte har några kroppar i och för sig. Det är bra att många av de döda människorna har levt i alla fall, för annars skulle vi inte ha kommit så långt i utvecklingen. Synd bara att de inte kan vara kvar för att se vad vi har gjort med deras idéer och upptäckter.

Häromdagen kom jag att tänka på låten Far jag kan inte få upp min kokosnöt och jag tycker att den har många likheter med mitt jobbsökande. Killen i sången anstränger sig på alla möjliga vis för att få upp sin kokosnöt, men ingenting hjälper. Efter att ha huggit mot den med en yxa och sprängt den med nitroglycerin ser den fortfarande precis likadan ut som innan. Den har inte en skråma.

Så är det med mitt jobbsökande också. Vad jag än gör så händer det ingenting. Jag har mailat, ringt, besökt, förbättrat CV och mycket mer, men det är precis likadant som innan. Jag kanske borde prova med nitroglycerin också, men jag tror inte att det hjälper bättre på jobbsökande än det gör på kokosnötter.

En annan likhet mellan sången och mitt jobbsökande är allt kaos runt omkring. Under tiden killen gör allt för att få upp kokosnöten bryr han sig mindre om hur han påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Han råkar göra hack i bordet, slå till sin mamma på näsan och spränga hela deras hus.

Kaoset runt om mig är inte lika fysiskt, men jag känner att jag på samma sätt förstör min omgivning när jag gör allt för att få ett jobb. Jag struntar i att träna ordentligt, äta ordentligt eller umgås med Totte ordentligt. Jag låter bli att höra av mig till kompisar och jag låter bli att gå ut i solen, för att jag bara sitter vid min dator och söker efter jobb att söka.

På ett sätt känns det som att det vore bättre om vi gav upp. Om vi accepterar att vi inte kommer att få upp kokosnöten så kan vi sluta försöka, och då kommer vi i alla fall sluta förstöra vår omgivning. Vi kanske till och med skulle ha gett upp innan det blev såhär illa. För vad är värst, att inte få äta kokosnöt eller att ha ett sprängt hus?

Enda skillnaden mellan mig och killen i sången är att han inte verkar ett dugg ledsen. Varken för att han inte fått upp sin kokosnöt eller för att han har orsakat så mycket skada. Jag är ledsen lite nu och då. Om jag inte får upp min kokosnöt snart så vet jag inte vad jag ska göra.