Jag har fullständigt tappat kontrollen över mina framtidsfantasier. Jag försöker inbilla mig att jag inte har bestämt exakt när jag vill gifta mig, när jag vill skaffa barn och hur mitt liv ska se ut i framtiden. Men jag vet ju att jag har bestämt mig. Det finns några olika versioner på samma dröm, men i princip vet jag redan hur jag vill ha det.

Egentligen vill jag ha barn nu, nu, NU! Men jag känner mig ändå inte redo. Både Totte och jag tycker att barn är jättesöta, men det passar inte än. Först måste jag ha ett jobb. Och helst vill jag jobba ett tag, så att jag inte tar mammaledigt direkt när jag har börjat jobba.

Det stressar mig mest just nu när jag söker jobb. Att jag absolut vill ha jobb innan jag skaffar barn. Jag skulle kunna jobba kvar på ICA resten av mitt liv om det inte var för att jag ville ha barn. Jag vill ha barn mycket mer än jag vill ha jobb. Men för att skaffa barn vill jag ha ett ordentligt jobb med en fast inkomst, det vill säga månadslön, först. Det är jag skyldig mina barn. Jag kan ju inte bara skaffa dem för min skull.

Så även om det är ett bra tag kvar till den tidpunkt då jag verkligen vill förverkliga min familjedröm, så känns det som att tiden rinner ifrån mig. Jag vill inte att en sådan skitsak som ett jobb ska få skjuta upp mina livsplaner. Jag vill mycket hellre vara mammaledig än jobba, men jag vill absolut inte vara mammaledig från mitt jobb på ICA. Jag vill ha ett jobb som det känns meningsfullt att gå tillbaka till när barnen inte behöver mig lika mycket längre.

Jag vet att jag inte får planera för mycket. Det blir som det blir. Det är så livet fungerar. Men jag vill inte, vill inte behöva skjuta på mina planer. Och jag vill, vill, vill ha ett dagtidsjobb med månadslön när jag skaffar barn. Är det för mycket begärt?