Jag för ett år sedan

Om man fick en beskrivning av mitt liv för ett år sedan och vill ha en uppdatering nu så kan man börja med att slänga bort hela beskrivningen man hade. Det har hänt så många förändringar att man lika gärna kan göra en helt ny beskrivning. Ändå känns det som att jag fortfarande är jag. För ett år sedan var jag samma Erica som jag har varit sedan jag var liten. Och nu är jag samma Erica som för ett år sedan. Fast nu känns det som att jag är tydligare i kanterna. Jag är en bättre version av mig själv.

För exakt ett år sedan var jag singel. Det är en hel värld ifrån min situation idag. Nu har jag Totte, som jag vet är rätt för mig. Vi har tydliga, realistiska framtidsdrömmar och jag vet att det är vi två för alltid. Det känns en miljon gånger bättre än för ett år sedan. Men att vara singel var ändå bättre än att vara i det långa förhållande jag kom ur innan jag blev singel.

Jag hade inte sprungit en enda meter frivilligt i hela mitt liv för ett år sedan. Nu springer jag 5 km på under 40 minuter. (Det är bra för en nybörjare, tycker jag.) Min nummerlapp till Vår Ruset ligger i bokhyllan och jag är anmäld till Tjejmilen. Det har blivit en riktig joggare av mig. Jag är med på jogg.se och jag har dyra löparskor. Om någon sa till mig att jag skulle tycka om att springa 5 km för ett år sedan skulle jag skratta åt dem.

Den bostadsrätt jag och Totte bor i nu är visserligen Tottes och inte min, och den är inte särskilt stor eller lyxig, men den är i alla fall en bostadsrätt. För ett år sedan bodde jag i en studentlägenhet som inte heller var min. Alltså inte ens hyreskontraktet var mitt. Jag pluggade inte, så jag skulle inte ens ha fått bo där om det bara var jag. Det känns som ett steg i helt rätt riktning att bo i bostadsrätt. Eller det känns faktiskt som två steg i rätt riktning att både inte bo i studentlägenhet och att inte bo i hyresrätt. Läget på den här lägenheten är bättre också. Det går flera spårvagnar från hållplatsen precis här utanför. Från studentlägenheten gick det bara en buss.

För ett år sedan hade jag nästan inga kompisar i Göteborg heller. Speciellt inga på jobbet. Jag jobbade nästan heltid på ICA då också, men ändå umgicks jag inte med några som jobbar där. Nu har jag varit hemma hos fyra kollegor, några av dem flera gånger. En del av dem har varit hemma hos mig också. Jag är helt enkelt mer social.

Det som känns som den största förändringen dock är något som man inte riktigt kan ta på. Totte har smittat mig med en glad attityd till livet som gör att det mesta blir mycket enklare. Jag kan tänka mig att göra saker utan att planera nu. Jag vet att det inte är hela världen om någonting går sönder, blir smutsigt eller råkar dammsugas upp. Jag vet att jag är älskad även om jag går upp i vikt, säger något dumt eller blir arg. Man kan gå på restaurang en kväll och göra av med massor av pengar, utan att det är en speciell dag och utan att man egentligen har råd, bara för att man känner för det.

Tråkigt nog är jag fortfarande en utbildad jurist som jobbar i kassan på ICA, precis som för ett år sedan. Om det också hade förändrats så hade jag inte haft några anknytningar alls kvar till mitt vardagliga liv för ett år sedan. Men nu är det som det är. Jag känner mig i alla fall mer hoppfull nu. Om jag inte får ett jobb till hösten, så ska jag plugga lite. Då förbättras i alla fall mitt CV. Det händer något. Dessutom räknar jag med att bli vald till revisor i bostadsrättsföreningen, och det kan jag också ta med i mitt CV.

Till sist vill jag kommentera att jag har ändrat klädstil lite smått sedan ett år tillbaka också. Det hänger ihop lite med "det gör inget om det blir fel"-attityden. Jag har egentligen alltid klätt mig som jag vill, i färgglada kläder och utan att följa modet. Men det senaste året har jag testat att klä mig som jag själv inte ens tycker är snyggt ibland, bara för att testa. Och jag har gillat det. Jag har klätt mig mer vardagssnyggt också, istället för att ha asfula bekväma kläder när ingen ser mig och klä upp mig överdrivet när det är fest.

Jag vill aldrig tillbaka till den jag var för ett år sedan, men jag ångrar inte att jag har varit där. Allt jag någonsin har gjort har format mig till den jag är idag. Så länge jag känner att jag är bättre än för ett år sedan så är jag på rätt väg. Men det här är första gången någonsin som så här mycket har förändrats samtidigt. Det känns bra.

Det var underbart skönt att springa idag. Jag sprang 5 km utan problem. Fast jag sprang inte så fort. Jag är inte ett dugg orolig för Vår Ruset i maj. Det är 5 km, så det ska nog gå riktigt bra. Däremot är jag lite nervös inför tjejmilen i augusti. Jag måste se till att springa hela sommaren så att jag klarar en mil.

Min syster måste hjälpa mig att lägga upp en plan för exakt vad jag ska äta och när, dagen före och samma dag jag ska springa. Jag är inte så bra på sådant där, men hon har sprungit Göteborgsvarvet och vet precis hur man ska lägga upp det.

Jag fick min nummerlapp till Vår Ruset idag också, så det märks att det närmar sig. Frågan är om jag ska springa i startgruppen "Jogga snabbt" eller "Jogga". Jag vet inte hur snabbt som räknas som snabbt. Men det löser sig nog.

Jag har fullständigt tappat kontrollen över mina framtidsfantasier. Jag försöker inbilla mig att jag inte har bestämt exakt när jag vill gifta mig, när jag vill skaffa barn och hur mitt liv ska se ut i framtiden. Men jag vet ju att jag har bestämt mig. Det finns några olika versioner på samma dröm, men i princip vet jag redan hur jag vill ha det.

Egentligen vill jag ha barn nu, nu, NU! Men jag känner mig ändå inte redo. Både Totte och jag tycker att barn är jättesöta, men det passar inte än. Först måste jag ha ett jobb. Och helst vill jag jobba ett tag, så att jag inte tar mammaledigt direkt när jag har börjat jobba.

Det stressar mig mest just nu när jag söker jobb. Att jag absolut vill ha jobb innan jag skaffar barn. Jag skulle kunna jobba kvar på ICA resten av mitt liv om det inte var för att jag ville ha barn. Jag vill ha barn mycket mer än jag vill ha jobb. Men för att skaffa barn vill jag ha ett ordentligt jobb med en fast inkomst, det vill säga månadslön, först. Det är jag skyldig mina barn. Jag kan ju inte bara skaffa dem för min skull.

Så även om det är ett bra tag kvar till den tidpunkt då jag verkligen vill förverkliga min familjedröm, så känns det som att tiden rinner ifrån mig. Jag vill inte att en sådan skitsak som ett jobb ska få skjuta upp mina livsplaner. Jag vill mycket hellre vara mammaledig än jobba, men jag vill absolut inte vara mammaledig från mitt jobb på ICA. Jag vill ha ett jobb som det känns meningsfullt att gå tillbaka till när barnen inte behöver mig lika mycket längre.

Jag vet att jag inte får planera för mycket. Det blir som det blir. Det är så livet fungerar. Men jag vill inte, vill inte behöva skjuta på mina planer. Och jag vill, vill, vill ha ett dagtidsjobb med månadslön när jag skaffar barn. Är det för mycket begärt?

Det känns lite underligt att tänka på att det finns fler döda personer än det finns levande. Även om världens befolkning ökar så är det ändå så att alla som har levt och dött sammanlagt är fler än de som lever nu. Och om hundra år kommer i princip alla som lever nu också ingå bland alla de döda, så då kommer det att finnas ännu fler döda människor än levande.

Jag undrar hur det började. Har det någonsin funnits fler levande människor än döda? Ja, om man antar att evolutionen har gjort oss till människor så måste det ju ha funnits en pytteliten skillnad mellan de sista varelserna som inte räknas som människor och den första människan. När bara den första människan fanns så fanns det fler levande än döda människor. Sedan när den fick barn och till slut när den första varelsen som räknades som människa dog så fanns det nog fler människor kvar levande. Men ganska fort måste de döda ha slagit de levande i antal.

När man inte tror att man vet vad som händer när man dör så är det svårt att förstå var alla dessa döda människor befinner sig. De behöver ju så mycket mer plats än de levande människorna. Fast inte om de inte har några kroppar i och för sig. Det är bra att många av de döda människorna har levt i alla fall, för annars skulle vi inte ha kommit så långt i utvecklingen. Synd bara att de inte kan vara kvar för att se vad vi har gjort med deras idéer och upptäckter.

Häromdagen kom jag att tänka på låten Far jag kan inte få upp min kokosnöt och jag tycker att den har många likheter med mitt jobbsökande. Killen i sången anstränger sig på alla möjliga vis för att få upp sin kokosnöt, men ingenting hjälper. Efter att ha huggit mot den med en yxa och sprängt den med nitroglycerin ser den fortfarande precis likadan ut som innan. Den har inte en skråma.

Så är det med mitt jobbsökande också. Vad jag än gör så händer det ingenting. Jag har mailat, ringt, besökt, förbättrat CV och mycket mer, men det är precis likadant som innan. Jag kanske borde prova med nitroglycerin också, men jag tror inte att det hjälper bättre på jobbsökande än det gör på kokosnötter.

En annan likhet mellan sången och mitt jobbsökande är allt kaos runt omkring. Under tiden killen gör allt för att få upp kokosnöten bryr han sig mindre om hur han påverkar sin omgivning på ett negativt sätt. Han råkar göra hack i bordet, slå till sin mamma på näsan och spränga hela deras hus.

Kaoset runt om mig är inte lika fysiskt, men jag känner att jag på samma sätt förstör min omgivning när jag gör allt för att få ett jobb. Jag struntar i att träna ordentligt, äta ordentligt eller umgås med Totte ordentligt. Jag låter bli att höra av mig till kompisar och jag låter bli att gå ut i solen, för att jag bara sitter vid min dator och söker efter jobb att söka.

På ett sätt känns det som att det vore bättre om vi gav upp. Om vi accepterar att vi inte kommer att få upp kokosnöten så kan vi sluta försöka, och då kommer vi i alla fall sluta förstöra vår omgivning. Vi kanske till och med skulle ha gett upp innan det blev såhär illa. För vad är värst, att inte få äta kokosnöt eller att ha ett sprängt hus?

Enda skillnaden mellan mig och killen i sången är att han inte verkar ett dugg ledsen. Varken för att han inte fått upp sin kokosnöt eller för att han har orsakat så mycket skada. Jag är ledsen lite nu och då. Om jag inte får upp min kokosnöt snart så vet jag inte vad jag ska göra.

Mitt projekt går jättebra. Totte och jag har fixat och donat i lägenheten hela dagen. Det är mycket kvar att göra, men det är kul att se att vi har kommit någon vart. De här böckerna fick jag på plats i bokhyllan till exempel:

Längst till höger i ett fönster i datorn sitter det ofta en scrollist när det som syns i fönstret är för stort för att visas allt på en gång. Jag har ingen aning om vad den listen heter på riktigt på svenska, men jag har alltid kallat den scrollist, så jag antar att det är det mina kompisar brukar säga också.

Dessa scrollister är konstiga. De är säkert logiska på sitt sätt och utformade så att de flesta människor ska tycka att det känns naturligt, men egentligen undrar jag vad det är för logik bakom dem.

När man trycker på pilen ner på scrollisten åker bilden på skärmen upp. Det här gör att man plötsligt kan se vad som befinner sig längre ner på bilden. Om man istället satt med ett fysiskt papper i handen och höll upp det framför sig så ögonen såg längst upp på papperet om man tittade rakt fram så skulle man föra sina händer upp för att få papperet att åka längre upp om man ville se vad som befann sig längre ner på papperet. Fast man skulle kunna välja att hålla stilla papperet och istället flytta ögonen längre ner för att se vad som befinner sig längre ner på papperet. På datorn är det aldrig ögonen som flyttar sig när man använder scrollisten. Det är ju "papperet" som flyttas upp. Borde man inte trycka på pilen upp, som med händerna för att få detta att hända?

För att komplicera det hela ännu mer finns det en bit mellan pilarna som man kan ta tag i och dra ner eller upp. Den här biten flyttar sig även när man använder pilarna. Om bilden som inte ryms att visa i fönstret är jättestor så är biten mellan pilarna pytteliten och tvärtom. Det förvirrar mig inte. Biten representerar hur stor del av hela bilden man ser just nu. Är bilden stor, så ser man bara lite av bilden just nu. Det jag däremot undrar över är om den åker åt rätt håll. Vi har just konstaterat att scrollisten lever i en värld där det är logiskt att någonting åker upp när man trycker på pilen ner. Varför åker då biten mellan pilarna ner när man trycker på pilen ner?

Det här leder till att biten är så långt ner som möjligt när bilden på skärmen är så högt upp som möjligt. Det kan vara så att det är logiskt för att det man ser av bilden är vad som är längst ner, när själva bilden är högst upp, och biten mellan pilarna representerar vad man ser av bilden. Om hela bilden är fyra gånger så stor som skärmen och man scrollar ner så att man ser det som är längst ner på bilden, så ser man de understa 25% av bilden. Då tar biten mellan pilarna upp 25% av sträckan mellan pilarna och befinner sig underst.

Som mest förvirrande är scrollisten när man är inne i ett program där man kan ta med musen direkt på bilden och dra den upp och ner. Det här går till exempel att göra i Adobe Reader som man använder för att läsa pdf-filer. Drar man musen åt höger i fönstret och siktar på att ta tag i biten mellan pilarna på scrollisten för att dra denna ner, så att bilden åker upp, så att man kan se vad som befinner sig längre ner blir man väldigt besviken om man istället råkar ta tag i själva bilden alldeles till vänster om scrollisten, för om man då drar ner så åker bilden ner och man kan inte alls se vad som befinner sig längre ner, utan får istället veta vad som befinner sig längre upp. Visst är det förvirrande!?!

Jag har kommit fram till att jag behöver ett projekt. Inte för att jag inte redan har massor att göra, utan för att jag vill se någonting hända. Jag behöver ett projekt som jag kan jobba med, och där jag kan se ett resultat växa fram.

Jobbsökandet ser jag inte mycket resultat ifrån. Löptränandet inför tjejmilen ger resultat, det vet jag, men det är ändå inte som att jag ser det växa fram. Jag kan ju inte fysiskt titta på min egen kondition.

Så nu har jag bestämt mig för att ta tag i lägenheten. Jag ska tvinga Totte att vara med också. I alla fall på det som känns taskigt att göra utan honom. Vi ska möblera om, sortera ut saker att slänga, ta upp saker jag använder från källaren och ge dem bra platser i lägenheten, sätta upp tavlor, ta ner vinterjackorna i källaren, samla ihop alla småsaker i lägenheten och placera ut dem igen på ett mer uttänkt sätt och sist men inte minst ska vi storstäda. Vi ska damma, tvätta fönstren, skura golven och göra rent filtret i fläkten. Vi kommer att ha att göra i flera veckor framöver.

Imorgon är vi hemma båda två, så då kan vi börja. Sedan får vi se hur långt vi kommer. Jag kan fixa och dona lite varje dag när jag har tid. Det bästa av allt är att för varje timme jag lägger ner kan jag se vad som blivit gjort och jag kommer att vara närmare ett färdigt resultat. Det känns bra.