Plötsligt upptäckte vi att Valdis hade fått ett hemskt sår på halsen. Han blev så matt och trött att vi var rädda att vi skulle förlora honom. Det var bara att operera direkt. När han väl var nedsövd kunde vi konstatera att han inte hade förlorat någon vadd. Det var bara ett tygsår. Det var skönt. Han fick många stygn, så det ska säkert hålla. Det syns nästan inget ärr såhär direkt efter operationen. Nu vilar Valdis med sina gosedjur i sängen, och han har fått ett bandage som kan tas av om några dagar. Han klagar bara litegrann på att det gör ont. Han är mest dåsig efter att ha varit nedsövd. Det känns jätteskönt att allt gick bra, men det är hemskt när sådant här händer. Man blir rädd.

Allting känns som ett fängelse. Det finns ingen mening och jag kommer ingen vart. Vad jag än gör så längtar jag vidare till nästa grej. Jag får ingen ro och det känns inte bra.

Hela dagen längtar jag till dagens slut. Då får man gå och lägga sig. Men när jag kommer dit inser jag att det inte var något värt att längta till. För det händer ingenting när dagen är slut. Det börjar bara om igen. Nästa dag kommer och jag börjar längta efter slutet på den dagen.

Det är hemskt när det känns så här. Jag vill njuta av dagen, men det går inte. Jag vill vara närvarande i allt jag gör, men det enda jag lyckas med är att få allt överstökat så fort som möjligt, så att jag kommer till slutet av dagen.

Jag och Totte kanske kollar på ett avsnitt 24 och ska gå och lägga oss sedan. Jag sitter och skruvar på mig och tänker "Nu är det bara en kvart kvar, vad bra." istället för att njuta och mysa. När avsnittet är slut och vi lägger oss är det dags att sova. Paniken sprider sig i kroppen. Var det det här jag längtade till? Jag har klarat mig till slutet av ännu en dag, och ändå känns det inte bra. Jag får inte somna för då kommer nästa dag, och då är jag så långt bort jag kan vara ifrån mitt mål igen.

Morgonen kommer. Skit också. Jag längtar till slutet av dagen. Jobbar utan glädje, myser med Totte med bara lite glädje, diskar utan glädje. Vill ha bort allt. Vill att dagen ska vara över. Så till slut är den det. Men det enda som händer är att det kommer en ny dag som jag måste längta till slutet på.

Ibland tror jag att ingen skulle tycka om mig om de upptäckte hur tråkig jag är. Det finns tillfällen då jag undrar varför min underbara Totte egentligen bryr sig om tråkiga mig. Men jag vet i alla fall att han gör det, så det känns bra.

Det är inte ovanligt att jag undviker folk som tycker om mig. Det känns dumt att riskera att träffa dem för ofta, för då finns det större risk att de upptäcker hur tråkig jag är. Jag brukar inte undvika mina kompisar eller Totte. De känner mig så bra. De vet att jag är tråkig ibland, och ändå fortsätter de att vara mina kompisar. Så jag är inte rädd att det ska hända något om de ser mig tråkig.

En kund sa till sin flickvän i telefonen: "Hon i kassan var jättesnäll.". Efter det vände jag mig bort från honom och koncentrerade mig så mycket jag kunde på att försöka hitta en ny kund som ville komma till min kassa. Jag vill sluta när jag är på topp liksom. Tänk om jag hade pratat mer med honom och sagt något dumt. Då hade det han kommit ihåg av mig varit det dumma jag sa istället för att jag var jättesnäll.

När det gäller avlägset bekanta och nya bekantskaper händer det också att jag undviker dem om jag tror att de tycker om mig. En bekant som jag inte träffar så ofta känns det liksom bättre att låta bli att träffa igen så länge vi hade roligt sist vi sågs. Då är ju minnena positiva. Om vi ses igen kanske det blir mycket sämre. Och nya bekantskaper försöker jag umgås så mycket så möjligt med i början för att få dem att börja tycka om mig. Men sedan när jag inser att de tycker om mig gäller det att hålla sig undan. Jag har lyckats lura en person till att jag är rolig. Bästa att undvika personen för att inte avslöja hur tråkig jag är.

Sorgligt nog tänker jag såhär när det gäller mina kollegor också. En del är mina vänner. De undviker jag inte, för de känner mig redan. En del kan man säga är mina bekanta, som tycker om mig för att de tror att jag är rolig. Och en del är de som redan tycker att jag är tråkig. Kanske för att jag är det eller kanske för att vi inte passar ihop. När jag kommer till jobbet brukar jag hoppas på att få sitta i en kassa nära en av mina vänner. Men om inte det går vill jag sitta nära en av de som vet att jag är tråkig. Då kan jag inte förstöra någonting. Om jag får sitta nära en som är bekant så måste jag hela tiden försöka låta bli att vara tråkig så att inte hon ändrar uppfattning om mig.

Totte har sagt åt mig att sluta. Han säger att jag inte är tråkig och att jag måste sluta undvika folk som tycker om mig. Jag vet att han har rätt. Det är ju dumt att undvika en bekant för att vi hade kul sist vi sågs. Det finns ju stora förhoppningar om att vi har kul när vi ses igen. Och om vi inte har det, så gör väl det ingenting. Då finns det ju anledning till att undvika den personen sedan. Men det är inte så lätt att bara ändra på sig. Jag känner mig tråkig, speciellt när jag deppar över jobb, så det känns dumt att träffa bekanta då och visa hur jag är.

Här har ni mig som indian på personalfest med Vilda Västern-tema. Det flesta andra har slängt på sig en rutig skjorta och påstår att de är utklädda till cowboys, men jag tycker om att anstränga mig lite. Så jag letade fram ansiktsfärgerna jag har och målade både krigsmålning och pocahontastatuering. Inte för att någon verkar bry sig.

Valdemar har namnsdag idag. Grattis älsklingen! Det blir ingen choklad eller något, men vi älskar dig ändå! Puss!

När man köper ett nytt klädesplagg sitter det oftast en plastgrej på klädesplagget med en lapp. Den här plastgrejen brukar man börja med att klippa av för att kunna slänga lappen med streckkoden. För det mesta ramlar de två delarna av plastgrejen loss när man klipper itu den. Men ibland sitter den ena delen på insidan av tvättrådslappen eller inne i tyget. Då åker den halvan av plastgrejen in och stannar där när man klipper. Det här stör mig.

Ifall jag köper ett klädesplagg där ena halvan av plastgrejen sitter inuti plagget på något sätt, försöker jag alltid pilla ut den istället för att klippa av den. Jag kan hålla på i en halvtimme om det behövs. Jag lyckas nästan alltid, men ibland är det omöjligt. Då får jag helt enkelt ge upp. I så fall klipper jag av plastgrejen så att så lite som möjligt av den hamnar på insidan. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag blir irriterad ändå. Hur liten bit av plastgrejen det än rör sig om så stör det mig att den för alltid ska skramla runt inuti mitt klädesplagg.

Man märker inte av den lilla plastbiten som har hamnat på insidan. Den är ju så liten och den är inte vass eller något, så om man skulle känna på den inne i tyget med handen så skulle man nog inte märka att den är där ändå. Men för mig är det ändå irriterande. Det är väl inte tänkt att jag ska behöva stå ut med att det ligger en plastgrej och åker runt inne i fodret på min nya jacka? Och det är väl inte meningen att en plastgrej ska trassla in sig i tvättrådslappen på mitt nya linne, bara för att lappen är gjord av tyg och har så många extratrådar på insidan att det är omöjligt att trassla ut den? Jag tycker att det känns som att mitt klädesplagg är lite förstört, fast det borde vara perfekt för att det är helt nytt.

På spårvagnen såg jag ett barn som hade med sig ett gosedjur. Jag tror att det var helt nyinköpt, för hon hade en leksaksaffärskasse som hon stoppade ner det i när hon skulle gå av. Mitt på huvudet på det här stackars gosedjuret stack det upp en plastgrej, som hade en plastkrok i änden. Den plastgrejen var nog till för att man skulle kunna hänga gosedjuret på en pinne i affären. Om det var mitt gosedjur skulle jag nog bli galen. Jag skulle ha försökt pilla upp plastgrejen ur huvudet på gosedjuret hur länge som helst. Men om det inte hade gått skulle jag ha varit tvungen att klippa av den. Och då hade jag stört mig på att det stackars gosedjuret har en plastgrej i hjärnan för resten av sitt liv sedan.

Hur är det tänkt att man ska bete sig? Ska man lämna kvar små plastgrejer inne i sina klädesplagg och gosedjur? Eller är det tänkt att det ska gå att pilla loss dem? Är det bara jag som stör mig på att de för alltid kommer att finnas kvar inne i plagget? Jag kanske ska sluta köpa kläder där plastgrejen är gömd. Bojkotta de kläderna helt. För då slipper jag problemet. Men det kanske vore lite överdrivet. Hur mycket det än stör mig när jag försöker få bort plastbiten så brukar jag ändå glömma bort att den finns därinne när jag har använt plagget ett tag. Då är det bättre att bojkotta kläder som måste tvättas skonsamt i 30 grader istället. Det glömmer man också bort när man använder plagget, men då blir man påmind varje gång man ska tvätta det.

Köer är ganska vanligt förekommande i kassan och de flesta kunder brukar hålla sig till sin plats i kön. Ibland händer det dock att någon kund vill gå före i kön. Det här tycker jag oftast är en dålig idé, men samtidigt tycker jag inte att jag som kassörska är någon som har med saken att göra. Detta får kunderna lösa mellan sig.

Ibland när en kund har väldigt få varor och kommer till en kassa där tre kunder med fulla kundvagnar står i kö går kunden fram till den som står först i kön och frågar om det går bra att gå före. Oftast svarar då den kunden "ja". Personligen tycker jag att detta är respektlöst beteende mot de andra två kunderna som står längre bak i kön. Kunden med få varor har ju gått förbi även dessa kunder i kön, fast utan att fråga.

Det vanligaste är att kunder med få varor frågar om de får gå före. Det är väldigt sällan en kund med fler varor än fyra frågar om det är okej att gå före. Någon enstaka gång har jag sett en kund med en hel korg fråga om han fick gå före, men då berättade han för den kund han gick före att han hade jättebråttom och skulle vara tvungen att lämna sina varor annars, och han tackade så jättemycket för att han fick gå före. Men, som sagt, det vanliga är att kunden har få varor.

Problemet är bara att det inte alltid är antalet varor, utan snarare betalningen, som avgör hur lång tid kunden tar i kassan. Ifall en kund betalar med kort och drar sitt kort under tiden jag stämplar in varor, för att spara så mycket tid som möjligt, tar det precis lika lång tid om kunden har en vara, tre varor eller tjugofem varor. Jag hinner nämligen stämpla ungefär tjugofem varor under tiden en vanlig kund drar sitt kort och slår in sin kod. Så om en kund med en vara vill gå före en kund med tjugofem varor så kan det vara värt att ta reda på om båda har tänkt betala med kort först. För om så är fallet så kommer båda kunderna ta lika lång tid och jag förstår då inte anledningen till att den ena skulle få gå före den andra.

När kunden betalar kontant tar det väldigt olika lång tid beroende på om kunden har jämna pengar eller inte och om dessa jämna pengar är uträknade och framtagna i förväg eller inte. En kund med upp emot trettiofem varor kan på det viset gå fortare än en kund med bara en vara. Under förutsättning att kunden med trettiofem varor vet exakt vad det kostar i förväg och räcker fram jämna pengar precis när jag har stämplat in varorna klart, medan kunden med en vara måste lyssna på summan först, sedan leta bland sedlar och mynt för att till sist lämna fram en sedel som gör att jag måste ta upp diverse andra sedlar och mynt i växel.

Helt ovanligt är det inte heller att en streckkod är skadad eller inte inlagd i datorn. När jag får en sådan vara måste jag ringa och be personal som jobbar inne i affären att läsa upp en oskadad streckkod för mig eller berätta priset. När detta händer kan en enda vara ta längre tid än en hel full kundvagn med varor. Det har hänt att det har blivit så när en kund med två varor har fått gå före. De två varorna tog alltså längre tid än hela resten av kön sedan. Lite pinsamt tror jag att kunden som hade gått före för att hon "hade så lite" tyckte att det var. Så tänk på det om ni ber om att få gå före i kön. Man vet inte alltid i förväg vilken kund som kommer att ta längst tid och gissningen görs bäst efter betalningssätt, inte antal varor.

Egentligen tycker jag inte ens att det borde vara helt avgörande i frågan vilken kund som tar längst tid heller. So what, om en kund tar en minut längre än en annan i kassan. Om han kom till kassan en minut tidigare än den andra kunden och därför står före i kön så har han väl rätt att ta den tid han tar. De flesta kunder ägnar mer tid i kön åt att vänta på alla framför dem som sammanlagt tar mer tid än de själva gör när det väl blir deras tur. Det är inte bara kunder med få varor som gör det. Det kan hända att en kund med få varor skulle komma därifrån mycket fortare om den fick gå före, och det kan hända att ingen av de som står i kö märker någon skillnad för att de får stå i kö lite längre, medan den kunden betalar sina varor. Men jag tycker ändå att det är upp till var och en att ta sin plats i kön. Om man inte går före i kön så kan man, när det blir ens egen tur, känna att man får ta upp kassörskans fulla uppmärksamhet den tid det tar, oavsett om man betalar med kort eller kontant och oavsett om det dyker upp en vara som inte finns inlagd i datorn, utan att det är på lånad tid. Och den känslan kan vara värd att stå på sin plats i kön för, även om man får stå i kön tre minuter extra.

Stress är i många fall orsakad av logiskt tänkande och tillgång till information. Det är nog därför djur inte blir stressade så ofta. De blir nästan bara stressade på grund av rädsla. När de befinner sig i en farlig situation blir de stressade för att skynda att ta sig ur situationen. De är dock inte lika bra på logiskt tänkande som oss människor och de har inte tillgång till lika mycket information, så när de inte är rädda blir de inte stressade.

Vi människor däremot blir stressade lite nu och då. Om vi vet att bussen går varje kvart och vi ser en buss komma så skyndar vi oss fram till hållplatsen för att hinna med den. Vårt logiska tänkande säger oss att om det går en buss nu, och bussarna går varje kvart så tar det femton minuter till nästa buss går om man missar den här bussen. Vi kan dessutom lista ut att det kommer att bli tråkigt att stå och vänta på bussen i en kvart när man inte har med sig någon man känner eller något att läsa.

Om vi inte kunde tänka logiskt och såg en buss komma skulle vi nog inte bli lika stressade. Då skulle vi bara konstatera att vi missade den och sedan skulle vi upptäcka efter hand att vi blev uttråkade och att det tog femton minuter tills nästa buss kom.

Tillgång till information är minst lika bidragande till att vi blir stressade. Hur många skulle skynda iväg till hållplatsen innan de ens ser bussen komma om de inte hade tillgång till information som säger att bussen enlig tidtabellen ska komma om en minut? 

Kombinationen av logiskt tänkande och tillgång till information gör att vi vet att det är dåligt att komma för sent till jobbet. Kommer man mycket för sent eller kommer man för sent ofta leder det till att chefen blir arg på en. Dyker man inte upp alls eller upprepas förseningarna för mycket kan man i värsta fall bli avskedad. Det leder i sin tur till att man inte får några pengar och då kan man inte köpa nödvändiga saker som mat eller roliga saker som PlayStation-spel. Det här vet vi, och det är därför vi blir stressade på morgonen när vi ska till jobbet och inte riktigt känner att vi har hunnit ägna så lång tid vi ville åt att ligga kvar i sängen och dra oss, läsa tidningen, fixa håret, gulla med barnen, packa väskan eller blogga. Vi gör inte det vi vill göra för stunden, för vi kan lista ut att det inte leder till ett resultat vi kommer att gilla i det långa loppet.

Annat är det när vi är på chartersemester. Vårt logiska tänkande har vi förhoppningsvis med oss även då, men tillgången till information kan vara begränsad. Vi skyndar oss inte till bussen, för vi vet ändå inte när den ska gå. Vårt logiska tänkande säger oss dessutom att inget dåligt kommer att hända om vi missar den. Vi är inte på väg till jobbet eller något annat man måste passa tiden till. Om vi kommer fram till hållplatsen precis när vi ser en buss åka därifrån blir vi inte genast ledsna heller, för vi vet inte förrän det har gått en kvart att det var så lång tid vi skulle vara tvungna att vänta.

Vi stressar inte för att hinna till en viss restaurang i tid, för vi vet inte när den stänger. Vi stressar inte iväg till stranden, för vi tror att solen kommer att skina hela dagen. Den här bristen på information gör att vi stressar mindre, men den kan också leda till fler besvikelser. När vi kommer fram till restaurangen sent på kvällen blir vi besvikna om den har stängt. Ifall solen har skinit hela morgonen blir vi besvikna om den går i moln på eftermiddagen precis när vi har tagit oss till stranden.

På en chartersemester är det nog ganska bra att få slippa stressen, trots besvikelserna. I vanliga vardagen däremot tror jag att det är bättre att fortsätta stressa än att ständigt bli besviken för att man inte har kollat upp saker ordentligt och sett till att hinna till ställen i tid. Det bästa vore förstås om man klarade av att skynda sig utan att bli stressad. Om man vet att det tar ganska lång tid att hinna med det man vill göra på morgonen och man vet vilken tid man måste åka för att hinna till jobbet är det bättre att gå upp i tid så att man hinner allt, än att gå upp lite senare och bli stressad.

Vi människor får nog helt enkelt leva med det logiska tänkandet och den enorma tillgången till information vi har och göra det bästa av situationen. Jag skulle i alla fall aldrig välja bort min förmåga att tänka logiskt. Så om den bidrar till att jag blir stressad ibland så tycker jag ändå att det är värt det. Bara jag får en chartersemester någon gång ibland så är jag nöjd.