Nya strumpor från Cubus. De är helt underbara. Jättemjuka och sköna. Jag har mörkgröna, rosa, vita och svarta sedan tidigare. Nu har jag köpt de här fina ljusgröna och några randiga. Grön- och vitrandiga och rosa- och vitrandiga.

Tänk vad coolt vatten kan se ut när man spiller ut det på golvet. Men jag skulle nog ändå uppskatta om Totte lät bli att spilla vatten på golvet i fortsättningen.

Valdemar har ätit upp det mesta från påskägget nu. Han ligger utslagen i godisskålen (som egentligen är en chipsskål) helt proppmätt. Han kommer inte att orka äta de två center han har kvar. Totte och jag får dela.

Idag är jag glad. Det känns på något sätt som att allt går bra för mig just nu. Allt står inte still längre. Jag jobbar, jag tränar, jag umgås med Totte och jag planerar. Dessutom är sommaren på väg och den har hittills aldrig misslyckats med att få mig på gott humör. Det känns som att min mörka vinter är över. Trots att det egentligen inte har hänt någonting.

När jag slutar med att ha så höga krav på vad jag ska hinna göra varje dag så blir det mer tid över till att vara med Totte. Och så har jag gjort de senaste dagarna. Det har varit underbart. Totte är underbar.

Jag har eventuellt chansen att bli revisor i vår bostadsrättsförening nu också. Det skulle vara jättekul! Och det skulle se bra ut på mitt CV. Jag hoppas verkligen att det blir så. Det är underbara Totte som har öppnat den möjligheten för mig.

Så bra som det känns nu har det inte känts på väldigt länge. Det är så mycket på gång och jag har verkligen hopp inför framtiden. Lika lite hopp som förut att någonsin få ett juristjobb, men mycket mer hopp om att när sommaren är över ha skrivit flera nya kapitel i mitt liv. Det känns som att jag har kommit loss från det långa kapitlet "Vara deprimerad, söka jobb, jobba på MAXI och vara förkyld så att jag inte kan träna".

Mitt nya kapitel heter "Hitta på roliga saker som tar mig framåt i livet och inte låta något tråkigt påverka mig, för det enda jag behöver är min egen kärlek och all den kärlek jag får från Totte". Det ska bli roligt. Jag är redo och jag är på väg.

Totte fick ett jätteförbjudet påskägg från jobbet. Det är fullt med godis. Finns väl inget annat att göra än att äta upp det. *ler* Hoppas att han äter mer än mig. Jag vill inte gå upp något mer i vikt.

Det går inte att komma undan. Varje morgon och varje kväll ska det klaras av, och det är lika tråkigt varje gång. Det tråkar ut mig att borsta tänderna. Man kan liksom inte göra det kul på något sätt. Själva borstningen är helt oavancerad. Den kräver ingen koncentration överhuvudtaget. Man har gjort det så sjukt många gånger förut att handen går av sig självt. Så vad ska man då hitta på medan man står där och borstar tänderna? Det finns inget annat att göra än att vänta på att handen ska bli klar och tänderna rena. Det känns som att jag bara står och väntar ut tiden. Och det tråkar ut mig.

Att borsta tänderna tråkar ut mig på samma sätt som det tråkar ut mig att fylla upp vatten i diskhon eller slå på datorn. Man kan inte gå ifrån köket när man fyller upp diskhon för då kanske vattnet rinner över. Men det krävs ingen tankeverksamhet eller fysisk aktivitet under tiden man fyller upp vatten. Det enda man behöver göra är att stänga av det i rätt tid. I en sådan situation tar det bara tre sekunder för mig att bli uttråkad. Precis som när jag slår på datorn för att göra något. Då måste jag vänta på att datorn startar innan jag kan sätta igång. Det tar tillräckligt lång tid för att jag ska bli uttråkad, men det tar för kort tid för att jag ska hinna gå och göra något annat under tiden.

Lite roligare blir det att borsta tänderna när Totte och jag gör det tillsammans. Då kan jag titta på Totte och tänka på hur underbar han är, eller kramas lite med honom så att han får min tandborste i ansiktet. Jag behöver inte bara stå där och vänta ut tiden. Jag kan titta på när Totte gör grimaser i spegeln. Fast trots detta lilla roliga är det inte speciellt kul att borsta tänderna. Jag hinner bli uttråkad ändå. Det enda jag vill när jag borstar tänderna är att bli klar, så att jag får gå och göra något annat roligare. Mysa med Totte till exempel.

En hjort, eller ett rådjur, eller något liknande såg jag idag när jag var ute och sprang. Det kändes jättekonstigt. Den var bara hundra meter från vårt hus ungefär. Det finns några träd bredvid trevåningshusen och där gömde den sig. Ibland kan man ju se en hare på sidan om motorvägen eller så. Då blir jag inte så förvånad. Men den här var ju stor. Och den bara tog det lugnt och chillade i närheten av husen.

Senare fick jag små flygfän i ögonen, vid två olika tillfällen. Först fick jag ett i höger öga. Sedan fick jag ett i vänster öga. Det är lite konstigt att jag inte har fått ett enda flygfä i ögonen medan jag har varit ute och sprungit de senaste två veckorna och nu plötsligt hände det två gånger på samma runda. Fast det kanske har att göra med att jag sprang när solen precis höll på att gå ner. Det kanske är fler flygfän ute då.

Tre djur på samma joggingtur blev det alltså, ett bland träden och två i ögonen. När jag sprang i fredags stötte jag bara på en hund. Den slet sig från sitt koppel när jag sprang förbi och jagade mig skällandes. Jag blev nästan rädd för den lilla rackaren. Men ägaren fick stopp på den innan den hann ifatt mig. Jag hoppas på fler fina djur bland träden i fortsättningen, men färre djur som jagar mig eller åker in i mina ögon.

Ganska ofta känns det som att alla andra hinner med att ta det lugnt mycket oftare än jag hinner ta det lugnt. De hinner göra roliga små saker som att ta en promenad eller spela bingo oftare än mig också. Tidigare har jag inte förstått vad all denna tid kommer ifrån när jag själv känner att jag alltid har tusen saker att göra. Nu har jag börjat förstå.

Så mycket av min tid går åt till att prata och planera. I vanliga fall hinner man ta det lugnt och bara slappa om man har en timme till övers. Eller så hinner man ta en promenad. Men när jag har en timme till övers kan jag prata bort den i ett nafs. I alla fall om det är Totte, mamma eller min syster jag pratar med. När jag var i Uppsala pratade väl Totte och jag i telefon i kanske en och en halv timme åt gången, varje dag. Det är inte bara jag som pratar förstås. Egentligen tycker jag ännu bättre om att lyssna än att prata. Speciellt när jag har styrt in samtalet på ett ämne som jag är nyfiken på vad den andra personen har för tankar kring.

Pratandet innefattar ofta planering. Ibland är det specifik planering som att jag och Totte pratar om vilken mat vi ska äta ikväll, om vi ska gå på bio i veckan eller vad den ena eller den andra av oss vill göra klart innan vi kan sätta oss och kolla på 24 tillsammans. Ibland är det lös planering som att det skulle vara trevligt att flytta till en större lägenhet och i så fall om vi vill ha balkong eller uteplats. För mig känns det viktigt att prata om vad man planerar för att veta att man är på samma spår. Och om hela samtalet drar ut på tiden och vi drömmer oss bort i exakt möblering av den framtida lägenheten så tycker jag bara att jag har haft en mysig kväll. Trots att vi pratade bort hela timmen då vi hade tänkt kolla på 24.

Oändligt mycket av min tid går åt till planering i det tysta också. Jag kan sitta och bläddra fram och tillbaka i almanackan hur länge som helst bara för att fundera ut vilken dag som skulle passa precis perfekt till att gå på stan och köpa en glödlampa. Om det är något annat, som att bjuda hit mina föräldrar från Uppsala, jag ska hitta en perfekt dag till så tar det ännu längre tid att bläddra i almanackan. När jag säger något till Totte eller mina föräldrar, eller någon kompis, så kan det ibland låta som ett löst förslag som jag kom på medan jag pratade. Men oftast har jag suttit och bläddrat och funderat i flera dagar innan jag säger något. Jag saknar helt förmågan att vara spontan på det sättet. Men jag älskar att planera, så det är ju därför jag gör det.

En hel del tid går åt till att utföra saker jag har planerat också. När jag för några veckor sedan fick veta att vi skulle hem till Tottes föräldrar klockan sex på påskafton började min hjärna genast jobba på högvarv. Efter ett tag hade jag planerat de perfekta muffinsen att baka till ändamålet: gula citronmuffins. Jag planerade också vilka kläder jag skulle ha på mig och vilket nagellack. Det är inte undra på att min tid dagarna precis innan påskafton gick åt till att måla naglar, tvätta exakt de kläder jag planerat att ha och köpa ingredienser till muffins. När påskdagen kom var det muffinsbak som gällde, inget annat.

När Tottes kusin och hans sambo fick veta att de skulle hem till Tottes föräldrar klockan sex på påskaftonen hände nog inte så mycket alls. De bokade väl in tiden i hjärnan, så att de inte skulle få för sig att göra något annat då, men så mycket mer än så tror jag inte hände. På påskaftons dag hade de spontant fått för sig att spela basket i det fina vädret. När de berättade det fick jag känslan av att de i princip bara fördrivit tiden och väntat på att det skulle vara dags att åka. Detta medan jag stod och bakade för fulla muggar och undrade hur jag skulle hinna bli klar i tid. Vad härligt det skulle ha varit att ha tid att spela basket om man kände för det, men ändå inte behöva spela basket om man ändrade sig.

Resultatet blev att jag och kusinens sambo var lika fina båda två. Jag kommer inte ihåg vad hon hade för nagellack och hon kommer nog inte ihåg vad jag hade för nagellack heller. Hon fick spela basket och jag fick bjuda på muffins som nästan ingen åt av för att alla var så mätta efter maten. I mitt huvud var det perfekt att bjuda på muffins, och jag skulle nog inte vilja ha det ogjort heller. Men jag kanske borde ge mig själv lite tid att andas ibland. Det skulle väl inte ha varit hela världen om jag kom utan muffins?

Det löjligaste med att ägna så mycket tid åt att prata och planera, och dessutom göra det för att man tycker om det, är att det inte går att berätta om det för någon. "Vad gjorde du igår?" "Jag planerade i två timmar." Det låter liksom inte riktigt lika bra som "Jag spelade basket.". De kvällar Totte och jag lyckas sätta igång ett avsnitt av 24 direkt kan jag säga att jag kollade på 24 om någon frågar, men det är inte de kvällar som är mina favoritkvällar. Mina favoritkvällar är de då vi har snackat hela kvällen. Fast det kan man inte säga när någon frågar, så därför känns det ibland bättre att klämma in ett avsnitt 24 också.

Jag ska sluta noja. Jag lever inte för dem som frågar. Jag lever för mig, och jag tycker om att prata och planera, även om det låter löjligt. Fast jag önskar att jag hade mer tid till att bara ta det lugnt också. Kanske är skillnaden mellan mig och personer som har tid att slappa, att jag vägrar att låta livet hända mig. Jag vill kunna styra det, så att det blir så bra som möjligt. Andra är nöjda med vad som dyker upp. Men när jag hela tiden planerar så missar jag de roliga stunder som ibland bara händer för att man har tid att göra precis vad man kommer på att man vill göra just då. Å andra sidan kan man missa ett tillfälle att göra något roligt när man har tid, för att man inte har förberett det som måste förberedas för att man ska kunna göra den saken. Jag kommer nog aldrig att sluta planera. Frågan är om det är bra eller dåligt.