Alla gosedjuren, Totte och jag njuter av en glad påsk med målade ägg, påskkycklingar och påskliljor. Hoppas att alla har en lika bra påsk som vi!

Se ett så fint handgjort påskägg vi fick av Tottes föräldrar. Det är små söta kaniner och kycklingar inne i det. Påskmysigt!

Dexter är en av de få riktigt bra TV-serier som finns. Jag älskar Dexter! Nu har jag köpt den första Dexter-boken, för jag tänkte att det är dags att börja läsa om Dexter också. Jag får inte nog av honom på TV. Det är den enda av tre Dexter-böcker som är översatt till svenska hittills. Den fjärde boken på engelska ska komma ut i år.

Vi får se hur jag gör när den här boken är läst. Antingen läser jag de andra böckerna på engelska eller så väntar jag tills de kommer ut på svenska och läser dem då. Tills vidare håller jag till godo med Dexter dunkla drömmar av Jeff Lindsay. Hoppas att den är lika bra som TV-serien.

Valdis nya gosedjur har fått namnet Mu. Jag vet inte riktigt varför och jag vet inte om vi kommer att hålla fast vid det namnet eller hitta på ett nytt, men just nu är det det han/hon heter.

När Nin fick veta att Valdis hade fått ett nytt gosedjur blev han lite ledsen och orolig för att Valdis inte skulle tycka lika mycket om honom längre. Men det visade sig att han var orolig helt i onödan. För det första pussade Valdis så mycket på Nin när vi kom hem att han nästan blev sönderpussad. För det andra har Nin och Mu så roligt tillsammans att det snarare är Valdis som borde vara orolig för att bli lämnad utanför.

Såhär roligt hade Nin och Mu tidigare idag när Valdis hittade dem:

Nu är jag hemma i Göteborg igen. Det var helt underbart att få träffa Totte! Det är fortfarande underbart att vara här med Totte. Det är alltid underbart att vara med Totte. Jag tänkte att jag skulle sammanfatta min vistelse i Uppsala på äkta Lyxfällan-vis. Det mina föräldrar, deras hus, tiden från jobbet och staden Uppsala har hjälpt mig med är:

¤ Låtit mig bli frisk genom att vila

¤ Hjälpt mig att söka jobb och förbättra mitt CV

¤ Fått mig att börja träna regelbundet

¤ Hittat en utbildning jag kan söka till hösten

¤ Gjort att jag mår bättre och är gladare

Detta var alltså vad jag fick ut av att vara i Uppsala. Och det var precis det jag ville få ut av att vara i Uppsala. Om jag verkligen hade fått något av de jobb jag sökte hade det varit ännu bättre, men man kan ju inte få allt här i livet. Några saker ligger utanför det man själv kan påverka. Jag har i och för sig inte fått svar från alla än, så vem vet, jag kanske får något av jobben.

Ett bonus var att mina naglar växte ut och blev långa nu när jag inte jobbade i kassan på en och en halv vecka. Det tråkiga är att tre naglar redan har gått av för att jag jobbade nu ikväll. Men det var en riktigt bra resa till Uppsala. Nu vill jag vara i vårfina, härliga Göteborg!

Mamma och jag var och handlade idag. Istället för att jobba i kassan fick jag alltså vara kund. På en annan ICA-affär än där jag jobbar dessutom, så jag kan inte alla deras rutiner utantill. Det var en annorlunda upplevelse som jag tror att alla som jobbar i en affär kan ha nytta av. Självklart var det här inte första gången jag någonsin handlar, men det är verkligen inte ofta jag storhandlar livsmedel någon annan stans än där jag jobbar.

Man blir frustrerad på riktigt när grönsaken man har tagit inte går att hitta på vågen, varken bland grönsaker i den kategorin den borde tillhöra eller bland grönsaker som börjar på samma bokstav som den gör. Det hjälper ju inte att man vet vad den kostar eller att man är helt säker på vad den heter. Om det inte går att hitta den på vågen så går den inte att scanna in. Och man vill verkligen scanna in den. Förut har jag alltid undrat över varför kunder struntar i att köpa saker bara för att de inte går att scanna in. Vi kan ju lägga till den enstaka saken i kassan hur lätt som helst. Men nu kändes det verkligen irriterande om vi skulle behöva lägga saken på barnsitsen i vagnen eller gå och hålla den i handen hela tiden tills vi kom till kassan. Vi vet ju hur man gör. Det är inte vårt fel att den inte går att scanna in. Som tur är kunde man knappa in PLU-numret på vågen och PLU-numret kan jag ju eftersom jag jobbar på ICA. Så vi fick in blomkålen till slut, men mamma, eller vilken vanlig kund som helst, skulle inte ha lyckats.

Det är inte så himla lätt att hitta i en livsmedelsaffär som man skulle kunna tro upptäckte jag sedan. Trots att det finns skyltar i taket och trots att jag har varit i just den här affären förut lyckades jag missa att hitta det jag skulle ha i frysavdelningen. Faktum är att jag lyckades missa att se en hel rad med frysar som var mitt framför ögonen på mig. De hade nämligen frysar bredvid varandra i rader på golvet, som affärer brukar ha. Men sedan hade de höga frysar längs hela väggen också. Dessa missade jag först att se. Det dumma är att jag vet ju att de finns där. Jag har sett dem förut. Ändå tänkte jag inte på att leta efter det frysta jag skulle köpa i de frysarna. Men när mamma kom och hjälpte mig kändes det plötsligt självklart. Jag ska aldrig mer bli irriterad på en kund som frågar var någonting finns när kunden står precis intill den saken.

När vi kom till kassan ville mamma inte betala i självutcheckningen för att vi hade öl. Det går att betala i självutcheckningen ändå, men eftersom man måste vara 18 år för att få köpa öl måste en kassörska kolla in oss och skriva in sin kod för att vi ska kunna slutföra köpet. Det såg inte ut att finnas några kassörskor redo att springa fram och slå in sin kod. Jag förstår mamma helt. Det är väl inte så kul att som kund behöva stå och vifta för att försöka få hjälp när man står vid självutcheckningen och så att säga har haft inställningen att man klarar sig själv. Så vi gick till en vanlig självscanningskassa. Till mitt försvar som kassörska kan jag säga att det ser lite annorlunda ut vid utcheckningen på den ICA där jag jobbar, så vi står oftast ute bland självutcheckningsskärmarna och är mycket mer tillgängliga än de här kassörskorna var.

Innan mamma hade dragit sitt ICA-kort för att vi skulle få veta om vi hade avstämning eller inte slog det mig hur jobbigt det skulle vara att inte bara få betala och åka hem direkt. Vi hade hela vagnen full med varor, så det skulle nog ta ganska lång tid att packa upp. När jag jobbar brukar jag inte tycka att det verkar så farligt med en avstämning på en full vagn med varor. Fast det är väl för att jag ska stå där hela dagen ändå. Att få scanna in varor i tio minuter gör varken till eller från för mig. Och när det är klart händer det inget speciellt. Som kund kan man ju vara hungrig eller trött för att man har storhandlat i flera timmar och man vill hem fort. Det är ju klart att det blir skillnad för kunden om den måste stanna i tio minuter till innan den får åka hem. Dessutom är det psykiskt jobbigt att behöva packa upp allting som man redan har lagt ner i kassar igen. På det sättet är det jobbigare med avstämning än att handla i en helt vanlig kassa. Men på det stora hela tar jag hellre en avstämning nu och då än att gå tillbaka till att handla i vanlig kassa hela tiden.

En lärorik handling var det, men så jättestora skillnader är det inte på en självscanningshandling sedd ur kundens ögon jämfört med kassörskans ögon. Jag har kanske lärt mig att ha lite mer tålamod med kunder, fast jag har nog varit ganska bra att sätta mig in i kundens situation redan tidigare. En sådan här studieresa är dock bra för min strävan efter perfektion som kassörska.

När jag kom hem möttes jag av den här energiska tösen. Wilma ska bo hos mina föräldrar medan min syster och hennes sambo är i USA. När Valdis försökte klappa Wilma var det nära att hon bet honom i armen, men jag räddade honom. Jag tror att Wilma tyckte att Valdemar såg ut som en bitleksak. Men lite senare hade vi det trevligt i fåtöljen alla tre. Valdemar satt i mitt knä till vänster och Wilma låg i mitt knä till höger med huvudet i Valdis knä. Mysigt!

Att personligen gå till några advokatbyråer och lämna över mitt CV kanske är en bra idé, tänkte jag. Så jag drog in till stan, förberedd med adresser och CV:n till tre olika advokatbyråer i Uppsala. Jag var inte så jättenervös för jag vill ju egentligen inte jobba i Uppsala utan i Göteborg. Om jag skulle göra bort mig totalt så är det bara att fly tillbaka till andra sidan Sverige, vilket jag ska göra på torsdag ändå.

Egentligen har vi en felaktig reaktion redan där. Om jag vill ha jobbet så blir reaktionen att jag blir nervös och då beter jag mig på ett sätt som gör det mindre troligt att jag får jobbet. Dumt! Men det var några andra felaktiga reaktioner jag tänkte skriva om. När jag kom till en av advokatbyråerna var receptionisten upptagen i telefon, så hon bad mig att sitta ner och vänta. Framför mig låg en lång korridor med en matta. Ungefär på mitten av korridoren började mattan vika av lite åt ena hållet, så i den bortre änden av korridoren låg inte mattan i mitten av korridoren i sidled räknat.

Allt jag ville göra när jag satt där var att rätta till den där mattan. Det kändes som att det var det enda som spelade någon roll. Jag funderade nästan allvarligt på att gå och rätta till mattan trots att det förmodligen skulle minska mina chanser att få jobb där drastiskt. Att börja ändra på möbleringen på en advokatbyrå där man bara är på besök (för första gången) visar liksom inte direkt hur bra jurist jag är. Receptionisten skulle nog undra om det var jobb som städerska jag ville ha, inte som jurist.

När jag efter ett tag hörde receptionisten säga "Så det är fråga om äktenskapsskillnad?" i telefonen reagerade jag väldigt olämpligt. Jag tänkte genast "Åh, vad spännande!". I och för sig tänkte jag på möjligheten att få företräda ena parten som juridiskt ombud, men jag borde nog ändå lära mig att reagera med kommentarer som "Åh, vad tråkigt." eller i alla fall något lite mindre entusiastiskt. Om någon av mina (få) gifta kompisar, mot förmodan, kommer och berättar för mig att de ska skilja sig så kanske jag borde behärska mig.

Helt fel reaktion var det i och för sig inte om jag tänker efter. Att jag och mitt ex gjorde slut var något av det bästa som har hänt mig. Och så kände jag till och med innan jag hittade Totte. Man ska inte utgå från att någons liv är dåligt och den personen behöver bli tröstad med tråkiga kommentarer som "Stackars dig!" bara för att den ska skilja sig. Det är klart att det blir jobbigt med allt som måste göras när man delar två liv från varandra. Men den korrekta kommentaren i vissa fall kan vara "Good for you! Vad skönt att du ska få ta hand om dig själv. Vilka nya roliga upplevelser du kommer att få nu.". Oftast är väl inte det dåliga att man skiljer sig, utan man skiljer sig för att man har det dåligt.

Huruvida det gav något att gå runt till advokatbyråer och dela ut CV:n vet jag inte. Receptionisterna tog emot mina CV:n och sa att de skulle lämna dem vidare till dem som var ansvariga för rekryteringen på de respektive advokatbyråerna. Jag har ingen aning om det gör någon skillnad att jag personligen har träffat receptionisterna, eller om jag lika gärna hade kunnat maila in mina CV:n. Men det är väl sådant man aldrig får veta, för det finns inga absoluta svar. Varje situation är unik. Det enda jag kommer att få veta är om jag får jobben eller inte. Jag kommer aldrig att få veta om det har att göra med att jag har varit där personligen eller inte.