Totte och jag har varit på besök hemma hos en bebis idag. Hon är nio månader gammal och heter Nomi. Jättesöt! Vi träffade henne när hon bara var några veckor gammal också och snacka om att hon har växt på sig. Då var hon pytteliten. Nu var hon bara liten. Men om man inte hade träffat henne när hon var yngre skulle man nog säga att hon var pytteliten nu med.

Efter maten ålade hon omkring på golvet och pruttade. Det var lite roligt tyckte vi vuxna. Men varför då, egentligen? Det är ju det naturligaste i världen att prutta. Nomi är för liten för att ha lärt sig att det är pinsamt, eller olämpligt, att prutta inför folk som är på besök. Så då tycker hon inte att det är pinsamt, eller olämpligt. Bra för henne! Det är som det oftast är, logiskt sett har barnet rätt, men när man blandar in sociala regler är det bara de vuxna som förstår.

Sova ville Nomi inte riktigt göra när det var dags för det. Så hon grät lite istället. Sedan grät hon lite till. Därefter gick hon över till att skratta och jag måste säga att jag knappt hörde någon skillnad. Med bebisen i fråga placerat i ett annat rum än man själv är i, och ingen möjlighet att titta på ansiktsuttryck eller övrigt kroppsspråk, så låter bebisgråt och bebisskratt nästan exakt likadant. Fast jag antar att ingen som är förälder håller med mig om det.

När Nomi grät som värst sa mamman till oss att hon tror att gråten stör oss mer än det stör henne för att hon har vant sig. Men jag måste säga att den gråten störde mig inte det minsta lilla. Däremot upprörde den mig för att jag tyckte så synd om det lilla knytet som var så ledsen att hon var tvungen att gråta så förtvivlat. Jag hade ingenting alls emot att Nomis gråt överröstade allt mamman sa. Vi kan prata när Nomi blir vuxen. Huvudsaken är att Nomi blir glad igen och slutar gråta, nu på en gång, för hennes skull, inte för min skull.