Stolt, slut och lycklig gick jag i mål på under halvtimmen i årets Vår Rus. Mitt mål var under 35 minuter, men banan var tydligen lite kortare än 5 km så jag klarade det på under halvtimmen. Lite fusk, tycker jag, att banan var kortare än sagt. Så jag var tvungen att räkna ut att jag hade klarat det på 32 minuter om banan hade varit 5 km och jag hade sprungit sista biten också i samma takt. Sedan var jag nöjd.

Det är löjligt egentligen att jag var så himla stolt över mig själv när jag gick i mål. Jag har ju sprungit 5 km förut, när jag har tränat. Men nu var det tävling, och jag fick medalj, så jag blev alldeles rörd. Den stora bedriften är nog att springa 5 km i denna folksamling och dessutom utan att ha tillgång till toalett utan kö innan man ska börja springa. På det sättet var det mycket jobbigare att springa 5 km såhär på tävling än att springa 5 km hemma när jag tränar. Fast jag blev riktigt peppad av att det var tävling, så jag sprang fortare än vad jag någonsin gjort förut.

Nu är siktet redan inställt på tjejmilen i augusti. Jag förstår inte hur jag någonsin ska orka springa längre än vad jag sprang idag, men jag antar att jag orkar längre om jag anpassar farten lite och tar det lugnare hela loppet. Om inte annat får jag springa 5 km som jag gjorde nu och sedan gå sista halvan av loppet. Jag får se hur det känns när jag tränar i sommar. Nu har jag i alla fall sprungit mitt förta lopp, och jag är jättenöjd!