Problemet som leder till att jag inte lyckas sova ordentligt eller gå upp i tid är lokaliserat. Jag har kommit fram till att problemet är att jag inte planerar in att prata med Totte. Jag planerar så att jag ska hinna äta, jobba, gör två, tre andra viktiga saker som inte kan vänta till nästa dag. Men jag glömmer bort att planera in att prata med Totte. Så när jag är klar med de andra grejerna och precis i rätt tid kan gå och lägga mig, så tar det ändå två timmar till innan jag sover. För det är då man kommer på allt man vill säga till Totte och allt man vill höra om hans dag. Så då kan jag inte sova. Jag måste få prata med honom tills det inte finns något mer att säga. Sedan kan jag sova. Två timmar senare än planerat.

Speciellt när jag jobbar kväll är det så. Jag sitter där på jobbet och tänker ut att jag ska ta ut soporna när jag kommer hem och kolla upp en sak på Internet. Sedan ska jag gå och lägga mig direkt, så att jag kan gå upp relativt tidigt nästa dag och vara pigg och fräsch. Men sekunden jag kommer hem gör sig behovet av att prata med Totte påmint. Jag tvingar mig själv att gå ut genom dörren igen (med soporna) innan jag sätter igång ett samtal. Sedan kanske Totte är inne i något han håller på med, så att jag hinner kolla upp saken på Internet också utan att ha sagt så mycket mer än hej. Men när jag ställer mig och borstar tänderna finns det inget som kan hindra mig längre. Och väl i säng är det absolut inget annat som stör. Så då pratar vi på hur länge som helst.

Jag borde helt enkelt planera in pratet också. Så att jag vet att vi måste gå och lägga oss två timmar tidigare än när vi egentligen vill sova. Eller så får jag planera in prat-tid på dagen, innan vi lägger oss i sängen. Men det är svårt när vi jobbar/pluggar så olika. Att prata vid middagsbordet hade nog varit en bra idé, om vi någonsin åt middag tillsammans. Det är nog sängen som gäller när det gäller prat. Men det är bra att jag vet det nu i alla fall. Så behöver jag inte bli förvånad varje gång jag får mindre sömn än planerat.

Det känns som att jag finns i huvudet. Kanske i ögonen, eller lite längre bak, men definitivt i huvudet. Jag finns inte i fingrarna, i benen eller på ryggen. Absolut inte på ryggen.

När jag ligger i sängen och blundar och bara finns till är det inte ens säkert att jag märker om en fot ligger utanför sängen. Men jag skulle märka direkt om huvudet låg utanför. Jag säger inte att jag ligger på golvet bara för att en fot gör det. Men jag kan säga att jag ligger i Tottes knä, även om det bara är mitt huvud som är i Tottes knä och resten av mig ligger i soffan.

Om jag gör ett experiment och lägger mig på golvet i en dörröppning skulle jag nog alltid känna att jag är i det rum där huvudet är. Jag skulle kunna vara teoretisk och faktamässig och säga att tre fjärdedelar av mig är i hallen och en fjärdedel är i köket. Men inom mig skulle det nog ändå kännas som att jag är i köket, om huvudet ingår i den fjärdedelen som är i köket.

Lite annorlunda blir det om jag står upp. Om jag står i köket och bara lutar mig framåt så att jag har huvudet i hallen skulle jag nog säga att jag är i köket, om jag skulle berätta för någon var jag är. Fast egentligen skulle det nog inte kännas som att jag är i köket ändå. Jag är i luften. Det blir lite otydligt. Om jag står inne i en mörk garderob och öppnar dörren lite på glänt för att sticka ut huvudet, så skulle jag definitivt säga att jag är i garderoben. Men då skulle det absolut kännas som att jag är i rummet utanför. Det är ju bara min kropp som står i garderoben. Så fort jag sticker ut huvudet så är ju jag aktiv och medveten i det andra rummet.

Det är inte bara för att ögonen sitter på huvudet. Även när jag blundar, så känns det som att jag finns i huvudet. Om jag sätter mig i soffan och blundar och sedan flyttar på benen genom att till exempel lägga upp dem på bordet framför mig, så känns det inte som att jag har flyttat mig. Men om jag istället vickar på huvudet och lägger ner det mot axeln känns det väldigt mycket som att jag har rört på mig. Trots att jag från någon annans perspektiv har suttit helt still. Det kanske är för att balanssinnet sitter i huvudet.

När Totte smeker mig på armen, benen eller brösten kan det kännas skönt. Men när han smeker mig i ansiktet känns det intimt. Då är han närmast mig med sina händer. Det går inte att förklara, men det är så det känns. Jag finns i huvudet, så om ni vill mig något, leta där.