När jag blir gravid vill jag inte veta vilken kön barnet är innan det föds. Helst vill jag inte veta vilket kön det är efter födseln heller, men det blir nog lite svårt att undvika. Om man kunde få slippa veta så skulle jag vilja slippa veta.

Det intressanta är ju inte vilket kön barnet har. Det intressanta är allt som barnet är. Jag menar inte att jag skulle behandla barnet exakt likadant om det var en tjej och om det var en kille. Jag menar att jag förmodligen kommer att behandla alla mina barn olika oavsett om de är samma kön eller inte. Alla barn är unika, så därför kommer man att ta hand om dem på ett unikt sätt som passar bäst för just det barnet.

Helst skulle jag vilja att ingenting hängde på vilket kön barnet är, utan att allt kretsade kring exakt vilken personlighet och vilka speciella behov barnet har. Men tyvärr är det väldigt mycket som hänger på vilket kön människor har. Jag skulle få problem så fort barnet föddes om jag inte visste ifall jag skulle säga ”han” eller ”hon” när jag pratade om barnet.

Jag vill absolut inte försöka få alla barn oavsett kön att se likadana ut och bete sig likadant. Tvärtom vill jag att alla ska få vara unika. När jag ska välja namn till mina barn tänker jag inte välja könsneutrala namn. Det finns för få svenska könsneutrala namn att välja på, och de som finns tycker jag inte är speciellt fina. Sedan inser jag att det kan leda till problem eftersom det inte finns ett könsneutralt ord för ”hon” eller ”han”. Om det fanns det kanske det hade blivit populärare med könsneutrala namn.

En del kanske tycker att det vore dumt om det fanns ett könsneutralt ord för ”hon” och ”han” för att man inte vet om man ska förvänta sig en man eller en kvinna när man ska möta personen. Men jag undrar varför man ska få veta könet på en människa innan man möter den, när man inte vet något annat om den. Man vet inte om personen är ung eller gammal, vilken klädstil den har eller vilken etnicitet den tillhör. När jag träffar en person som jag inte vet något om kan det förvåna mig hur ung personen är, fast det inte spelar någon roll vilket kön personen är. När någon pratar om sin lärare brukar det bara bli jobbigt att man inte vet om man ska fråga ”Var han dålig på att förklara saker?” eller ”Var hon dålig på att förklara saker?”. Då måste man först fråga ”Var det en manlig eller kvinnlig lärare?” fast man egentligen inte är ett dugg intresserad av det. Hade det funnits ett könsneutralt ord för ”han” eller ”hon” så hade man gladeligen fortsatt samtalet om lärarens dåliga förklaringar utan att veta om det var en man eller en kvinna.

Förutom språkmässiga problem blir det inte så svårt de första åren om man inte vet vilket kön ens barn har. När barnet blir lite äldre däremot finns det många indelningar i samhället som gör att man helst borde veta könet. Offentliga toaletter, till exempel, är ofta indelade efter kön. Det gäller dock inte alla. Oftast finns det handikapptoaletter frikopplade från herrarnas och damernas. I just den situationen är det alltså minst lika viktigt för mig att veta om mitt barn är handikappat eller inte som att veta om mitt barn är en tjej eller en kille. På det sättet menar jag att många saker i samhället är uppbyggda så att man måste se till hela personen, inte bara personens kön.

En del kanske tycker att det kan vara skönt för mig att vara förberedd när barnet blir gammalt nog att välja ett eget fritidsintresse. Statistiskt sett är det troligare att det blir fotboll eller innebandy om det är en kille och balett eller hästar om det är en tjej. Då kanske jag borde ta reda på lite om de potentiella fritidsintressena när jag vet vilket kön mitt barn har. Men jag är inte intresserad av statistiken. Om just min dotter vill spela innebandy så är det ju helt bortkastat att jag har tagit reda på saker om balett och hästar. Och om hon väljer hästar så är det fortfarande onödigt att jag har tagit reda på saker om balett. Statistiken är bara intressant när man tittar på en hel grupp barn. När det bara handlar om ett barn, mitt barn, så är det bättre att bara vänta och se vilket fritidsintresse barnet väljer, oavsett vilket kön barnet är, och sedan bara sätta sig in i det fritidsintresset. Barnet är unikt och allt spelar in, inte bara vilket kön det är.

Nu har jag sökt ännu ett jobb på en advokatbyrå. Mailet är ivägskickat och jag är nöjd med det personliga brevet och meritförteckningen. Man tycker att jag borde kunna släppa det nu. Det är tio timmar sedan jag mailade och jag har jobbat sedan dess. Ändå är det här jobbet jag sökt det enda jag kan tänka på.

Om det bara var att leta upp några annonser, skriva några bra personliga brev och maila iväg ansökan så skulle det vara lätt att söka jobb. Relativt lätt i alla fall. Jag skulle kunna tänka mig att ägna några timmar åt det varje dag, eller sätta mig en timme om jag råkar få tid över. Men tyvärr är det inte så lätt.

Det jobbigaste med att söka jobb är den psykiska biten. När jag har skickat iväg ansökningar angående jobb som jag verkligen vill ha dagdrömmer jag om hur det skulle bli om jag fick jobbet. Sedan ligger jag vaken på natten och tänker på jobbet, utan att kunna sova en blund. Jag tänker på vad jag skulle säga om jag fick komma på intervju, hur mitt visitkort skulle se ut med det företagets logo på och vilken spårvagn jag skulle ta till jobbet. Sedan tänker jag på vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna få, vad jag skulle äta till lunch och vilka kläder jag skulle ha på mig om jag jobbade där.

Ibland känns det som att ha tio barn och ett försvinner varje dag. Det går inte att hitta, varken dött eller levande. Man drömmer om att barnet kommer hem och hur bra det blir då, samtidigt som man oroar sig för att det ska hittas dött. Ju längre tiden går desto mer inser man att det förmodligen inte lever, så man har inte lika många drömmar om att det kommer hem längre, men man vill ändå inte helt släppa tanken. Så känns det när man har flera jobbansökningar ute och väntar på svar, som inte alltid kommer.

Vissa dagar vill jag helt enkelt inte söka några jobb. Inte för att det är jobbigt att skriva en ansökan, och inte för att jag inte har tid att skicka iväg ett mail, utan helt enkelt för att jag inte orkar hoppas. Jag orkar inte ägna hela resten av dagen åt att dagdrömma om jobbet, jag orkar inte ligga vaken hela natten och tänka på hur det skulle kunna bli och jag orkar inte, under några veckor, långsamt inse att jag nog aldrig kommer att få något svar.

Låt den här hemska tiden vara slut snart. Låt mitt jobbsökande vara över. Snälla låt barnet bli hittat, dött, eller helst levande. Men framförallt hittat, så att det är över. Sedan kan jag börja anpassa mig till ett liv igen. Om barnet lever och jag får ett jobb blir det ett liv med glädje och ständigt nya utmaningar. Om barnet är dött och jag måste anpassa mig till att jobba på ICA i resten av mitt liv, så får jag ta mig igenom en period av sorg. Det livet innehåller inte lika många utmaningar i vardagen, men kan även det bli ett liv med glädje när jag har accepterat min situation.

Så länge barnet är försvunnet finns det inget jag kan göra. Jag lever från dag till dag med blandade känslor av hopp och förtvivlan. Vissa dagar är jag övertygad om att det kommer att gå bra och kämpar så hårt jag kan. Andra dagar känns det inte som att det finns något hopp alls. Det känns inte som att det finns någonting jag kan göra, så då försöker jag inte ens. Åter andra dagar förtränger jag bara hela problemet och låtsas att allt är bra, för då slipper jag känna. Då slipper jag hoppas. Då slipper jag bli besviken, återigen, när det rinner ut i sanden och jag fortfarande inte vet hur det kommer att bli.