Underbart skulle det vara om jag lyckades få ett jobb där jag säger hej och hejdå till samma personer. På ICA är det inte alls så. För länge sedan, när jag jobbade på Posten, var det lite så. När jag skrev mitt examensarbete på en advokatbyrå var det absolut så, och det tyckte jag var trevligt. Jag inbillar mig att man säger hej och hejdå till samma personer på de flest jobb där man jobbar kontorstider. Ett sådant jobb vill jag ha.

När jag kommer till ICA för att börja mitt arbetspass säger jag först hej till de personer som råkar befinna sig i omklädningsrummet just när jag kommer. Dessa personer kanske precis har slutat jobba, bara är på rast, eller ska börja jobba de också, men det betyder inte att vi kommer att sluta samtidigt. Sedan säger jag hej till den som är kassaledare och delar ut en kassa till mig. Därefter säger jag hej till de som sitter i kassorna bredvid mig, om de inte är upptagna med kunder. Under arbetspasset kan det hända att jag säger hej till någon fler.

Hejdå säger jag till de som går hem före mig om jag märker att de går hem. Där krävs det att de säger hejdå till mig först, för annars kan jag tro att de bara ska på rast. Ibland händer det att en kassörska som sitter i en kassa bredvid mig, och som jag har sagt hej till när jag kom, säger hejdå till mig när hon går. Men det är verkligen inte alltid så. När jag till sist ska gå hem säger jag hejdå till de som sitter i kassorna bredvid mig, om de inte är upptagna med kunder. Vid det här laget är det väldigt sällan samma personer som sitter i dessa kassor som satt där när jag kom. Sedan säger jag hejdå till den kassaledare jag lämnar in kassan till, vilket inte alls behöver vara samma som jag fick ut kassan av, för den kassaledaren kan redan ha gått hem. När jag sedan har bytt om säger jag hejdå till de som råkar befinna sig i omklädningsrummet just då. Det kan vara personer som börjar, personer som är på rast, eller personer som också slutar jobba. Men bara för att de också slutar jobba betyder det inte att vi började samtidigt eller att jag har sagt hej till dem.

På advokatbyrån där jag skrev mitt examensarbete kom jag oftast in sist av alla på morgonen. Jag hade ju förmånen att kunna bestämma mina egna tider, så länge jag blev klar innan deadline. När jag kom stack jag in huvudet på kontoren jag gick förbi och sa hej, innan jag gick in till mitt rum och satte mig. Om det var någon jag fortfarande inte hade sagt hej till så sa jag hej till den personen på det gemensamma morgonfikat klockan tio. Sedan hade jag samma personer runt mig hela dagen, åt lunch med samma personer och eftermiddagsfikade med samma personer.

Advokaterna brukade sticka in huvudet och säga hejdå till mig om de gick hem före mig. Annars stack jag in huvudet och sa hejdå till var och en av dem när jag gick förbi deras kontor på väg ut. Svårare än så var det inte. Då hade jag sagt hejdå till samma personer som jag sa hej till på morgonen. Man får en så trevlig kontinuerlig känsla av dagen.

Ibland när jag stöter på en kollega på ICA så vet jag inte om jag ska säga hej eller hejdå. Jag kommer inte ihåg om jag har sett henne tidigare idag eller inte. Och jag kommer inte ihåg om det var igår eller idag hon berättade för mig att hon slutar jobba klockan fyra, eller var det börjar klockan fyra? Så många människor och så lite koll.

Det känns på ett sätt som att ingen skulle märka något om jag inte sa hejdå till någon alls när jag gick hem från ICA. Alla antar att jag inte är på väg hem utan bara ska på rast, eller tror att jag har sagt hejdå till andra personer. Det känns lite som att man inte räknas. På ICA säger man bara hejdå för att det känns trevligt att få höra det tillbaka av de som råkar stå närmast. På advokatbyrån sa man hejdå för att meddela att man gick hem, så att inte alla skulle undra vart man tog vägen. När man får säga hej och hejdå till samma människor känns det mer som att man räknas.

Hur kan jag ha grönt om han inte har rött? var min första tanke. Men sedan kom jag på att han förmodligen körde mot rött.

Det var när jag var på väg till jobbet och skulle gå över ett övergångsställe det hände. Övergångsstället är mitt på vägen, alltså inte vid en korsning, och det har trafikljus. När jag kom till övergångsstället var det en strid ström bilar som åkte på vägen, så jag tryckte på knappen och väntade tills jag fick grönt. Sedan, när jag fick grönt, tänkte jag gå över. Men då åkte en bil till förbi. Sedan stannade nästa bil.

Jag blev ganska snopen när det inte bara var att gå när jag väl fick grönt, men jag såg ju mig om först som en ansvarstagande gångtrafikant, så det fanns aldrig någon risk för att jag skulle bli påkörd. Jag undrar hur bilisten tänkte bara. Jag menar, hur bråttom kan man ha?

Den senaste tiden har jag köpt servetter som en galning. Man kan nästan tro att jag har börjat samla på servetter. Men jag har nog tänkt att de ska gå åt också så småningom.

Jag tror att det hela började med att jag för ovanlighetens skull såg några servetter som jag tyckte var fina, så då passade jag på att köpa dem. Annars brukar det bara finnas fula servetter när jag väl behöver servetter. Men efter att jag passade på att köpa den första förpackningen så har jag bara sett fler och fler servetter som jag tycker är fina. Och varje gång tänker jag ”Det är bäst att passa på nu när jag har hittat några fina.”. Men det verkar ju som att det inte är något problem att hitta fina servetter, så jag kanske ska sluta hamstra.

Till mitt försvar så använder jag faktiskt servetterna till vardags också. Det finns alltid servetter på bordet i vardagsrummet, så om man behöver spotta ut ett tuggummi, snyta sig eller använda när vi äter framför TV:n så är det bara att ta. Fast några extra fina servetter som jag har köpt sparar jag till något bra tillfälle när vi har gäster.

Det här är resultatet av min senaste servettfrossa på ICA:

Väckt av pussar en halvtimme innan jag måste gå upp. Och sedan serverad frukost. Totte skämde verkligen bort mig nu på morgonen. Det har varit en underbar morgon och det är bara Tottes förtjänst. Tack älskling, för att du finns, för att du är du, för att du är underbar!

Gå in här och klicka på Hello Kitty! Då dyker det upp en helt underbar Hello Kitty-dator som man kan vinna. Nu är jag egentligen helt kär i min laptop som jag har nu, men jag kan bara säga en sak om Hello Kitty-datorn: Vill ha, vill ha!

Det kanske skulle bli för mycket med en rosa dator i och för sig. Jag har ju en rosa laptopbricka nu, så det skulle bli lite tårta på tårta. Plus att jag har en rosa mobil. Min favoritfärg är grön. Varför kan man inte vinna en grön Hello Kitty-dator istället?

Jag vet inte om jag ska ge in för frestelsen och köpa Hello Kitty-glasspinnar bara för att få vara med och tävla om datorn. På plussidan ligger att det faktiskt ingår ett Hello Kitty-memoryspel på glasskartongen. På minussidan ligger att man kan råka vinna den hemska Hello Kitty-brödrosten som ni också kan se där ni kan se datorn. Vi får se hur jag gör. Ni lär märka om jag vinner.

Jag somnade som en stock igår kväll, när vi väl hade gått och lagt oss. Jag undrar om det inte är en bra idé att träna innan jobbet när man jobbar kväll. Att först träna och sedan jobba gör att kroppen är trött på kvällen. Det måste ha varit därför jag somnade så gott.

Att inte ha något man funderar över eller oroar sig för måste också göra att det blir lättare att somna. Men jag undrar ändå om det inte var träningen som var nyckelorsaken till att jag somnade så fort ändå. Jag ska försöka tycka att jag har tid att springa en halvtimme innan jobbet lite oftare. Det tar ju faktiskt inte så lång tid, bara en halvtimme plus ombyte innan och dusch efteråt. Det är det värt för att få sova.

Om man inte hade något hår alls på kroppen så skulle det gå mycket fortare att duscha. Man skulle inte behöva raka benen eller under armarna i duschen och man skulle inte behöva tvätta håret med både schampo och balsam. I vanliga fall är det sådana saker som tar absolut mest tid för mig i duschen.

Det skulle till och med gå fortare att duscha om man inte hade något hår än det gör för mig nu de gånger jag ska ta en snabbdusch utan rakning och hårtvättning. Då brukar jag nämligen sätta upp håret i en knut som jag sedan måste försöka undvika att spola vatten på. Om man inte behövde bekymra sig för att få vatten på huvudet skulle det gå lite fortare.

Tänk vad underbart det skulle vara att bara gå in i duschen, spola vatten överallt, tvåla in sig med duschcrème, spola av sig igen och sedan är man klar. När man går ut ur duschen skulle det gå mycket fortare att göra hela sig torr också om man inte har något hår som behöver torkas. Men tänk vad tråkigt det skulle vara om man inte hade något hår på huvudet. Inga fina frisyrer eller något. Håret på benen kunde jag ha varit utan däremot. Det fyller inget syfte alls.

När jag sprang idag tog jag det lugnt. Jag pressade mig inte för att få en bra tid, utan sprang så fort som kändes bra. Det visade sig att jag fick en lika bra tid som jag brukar. Det är alltså ingen idé att jag pressar mig när jag springer. Det enda jag åstadkommer är att det inte är riktigt lika skönt att springa då. Där ser man.