Jag börjar bli riktigt trött på alla kläder som ligger i en IKEA-kasse på golvet i vardagsrummet. De ska inte vara där. De är i vägen och gör att det ser stökigt ut. Men jag vet inte vart jag ska göra av alla mina kläder. Jag har fortfarande kläder i källaren också, och min lilla garderob på smockfull. Jag har oändligt mycket kläder och världens minsta garderob.

Trots alla dessa kläder har jag nästan aldrig någonting att ha på mig. Varje gång jag ska ut genom dörren suckar jag och försöker komma på något som skulle passa. Men jag kan inte komma på ett enda klädesplagg att ta på mig. Kläderna är för små eller för stora, hör till fel årstid eller fel ändamål. Och om jag mot förmodan skulle komma på något klädesplagg som skulle passa perfekt så är det antingen i tvätten eller någonstans längst ner i den förbaskade IKEA-kassen, så att jag inte hittar det.

Det är verkligen dags att sortera ut en hel del kläder. Om jag slängde alla kläder jag inte kan eller vill ha på mig, så skulle kanske resten av kläderna få plats hyfsat bra i min garderob. Och om alla kläder låg fint sorterade i garderoben så skulle jag oftare hitta det jag vill ha på mig. Så om jag begränsade min tillgång av kläder skulle det nog kännas som att jag hade mer kläder helt plötsligt.

Men jag vet ju att det inte kommer att ske någon sortering än på ett tag. Jag vill inte slänga kläderna som är för små, nu när jag tränar inför tjejmilen och kanske faktiskt kommer att komma i kläderna i slutet av sommaren. Och jag vill inte slänga kläderna som är för stora, för det finns inget värre för ett redan dåligt självförtroende än att behöva gå och köpa kläder, om jag nu någonsin kommer att gå upp i vikt relativt mycket igen. Kläderna som är fula eller ute vill jag inte heller slänga för de kan vara bra att ha om jag ska på maskerad eller om jag ska måla eller något och behöver kläder som får bli förstörda. Trasiga kläder kan i viss mån också vara bra att ha kvar. Antingen kan jag laga dem eller så kan jag använda dem enbart för tygets skull och sy något annat av dem.

Alla argument låter vettiga i mina öron, fast jag hör samtidigt hur fel det låter. Även om alla argument i sig är riktiga så kanske det inte är värt det. Istället för att ha så mycket kläder att jag inte har något att ha på mig kanske jag borde rensa ut de fula kläderna, även om det innebär att jag får problem om två år när jag ska måla något. Istället för att ha en IKEA-kasse på golvet som stör mig varje dag kanske jag ska slänga de kläder jag inte får på mig. Så får jag köpa nya kläder sedan, om eller när jag går ner i vikt. Jag hör ju att de här argumenten låter bättre. Men det är svårt ändå, för jag vill inte skiljas från mina kära kläder.

Totte tittade på mig med allvarlig blick och sa ”Jag måste säga något viktigt.”. Sedan såg han in i mina ögon och sa ”Jag älskar dig.”.

Jaha, var det bara det, tänkte jag. Men egentligen har han rätt. Trots att vi säger det till varandra flera gånger om dagen, så är det ändå viktigt. Man får inte börja säga det som en rutin. Man ska mena det varje gång man säger det. Och det gör vi.

Fast jag vet att han försökte lura mig att tro att det var något allvarligt som hade hänt. Han tänkte nog inte själv på att det faktiskt var viktigt, det han skulle säga. Det var skönt att det var som det var i alla fall. Att det viktiga var att han älskar mig även idag.

När jag kom hem från jobbet visade Totte mig att han hade spelat Sims, och gjort en sim som var jag. Det var skumt att se sig själv som sim. Den var riktigt lik mig, och hade mitt namn. Det fanns en sim som var Totte också. Vi var tillsammans och hade ett barn. Hon var jättelik min sim, fast yngre. Det kändes bra på något sätt att se sig själv med ett barn. Det är som Tottes och min riktiga familj i framtiden. Fast jag vill att vi ska ha fler än ett barn.

Det tråkiga var att simen Erica och simen Totte nästan undvek varandra fast de var i samma hus. De kramades bara när man tvingade dem. Annars gjorde det inget tillsammans, varken åt eller tittade på TV. När både satt vid bordet samtidigt satt de inte ens bredvid eller mittemot varandra. De satte sig som man skulle sätta sig vid ett stort bord på ett café om man inte kände de andra som satt där. Långt ifrån verkligheten. Totte och jag pussas eller kramas nästan varje gång vi går förbi varandra, även om vi håller på med helt olika saker.

Men det var ändå intressant att se sig själv som sim. Det kändes overkligt och spännande på något sätt. Om jag har tur så kommer jag att bli lite mer lik min sim i framtiden: Ha barn och jobba på kontor, och fortsätta vara tillsammans med Totte.

Tystnaden har lagt sig i lägenheten. Totte är på jobbet. Min syster och hennes sambo har åkt hem. Wilma följde med dem. Inte ens gosedjuren håller mig sällskap. De har inte vågat sig ner från bokhyllan än, för de litar inte på att Wilma inte kommer tillbaka.

Det känns alltid så tomt efter att man har haft besök över helgen. Det känns plötsligt så ensamt att vara ensam. Mycket ensammare än det i vanliga fall känns när Totte är på jobbet. Man saknar alla människor (och hundar) som har hållit en sällskap hela helgen. Men på samma gång känns det lugnt och skönt att för första gången på flera dagar vara helt ensam. Man kan bara sätta sig ner och ta det lugnt. Man får försjunka i sina egna tankar.

Om jag orkar ska jag diska lite senare. Det är alltid stökigt när man har haft besök. Så länge man har gäster så vill man inte ställa sig och städa. Man låter det vara och sedan har man en hel del att ta tag i när de har åkt. Men det är inte så hemskt ändå. Min syster har diskat en del under helgen, så det är bara det sista kvar. Och det är ganska rogivande att ha lite städande att göra nu när det plötsligt är så tomt här.

Tre spårvagnar innan den spårvagn min syster och hennes sambo skulle vara tvungna att ta gick vi ut och ställde oss på hållplatsen. Det kom en spårvagn med fel nummer först. Vi lät den åka förbi, fast man kunde ha tagit den och gått en hållplats, för vi var ju ute i så god tid.

Efter ett tag gick det långsamt upp för oss att det inte hade kommit några spårvagnar på ett tag. Och när vi tittade mot hållplatsen innan så såg vi en spårvagn som verkade stå still. Då började vi fundera, men det var fortfarande gott om tid, så vi blev inte alltför oroliga.

Sedan hände allt på en gång. Västtrafik meddelade att det var stopp på spårvagnsspåret, taxin vi ringde kunde inte lova att hinna i tid och bussen skulle enligt tabellen komma fram till tågstationen med en minut till godo. Paniken började sprida sig och vi kände oss hjälplösa.

Bussen kom och de åkte iväg, helt utan hopp om att hinna med tåget. Så fort bussen hade åkt kom taxin, som jag låtsades som att jag inte visste någonting om. Direkt efter det kom spårvagnen, som alltså inte satt fast längre.

De hann precis med tåget för att de sprang från bussen till tåget och för att tåget var lite försenat. Det känns som att jag vill påstå att de hade en himla tur som hann med tåget. Och i den situationen var det nog bara tur som fanns kvar. Men egentligen måste det vara skicklighet som gör att man går ut till spårvagnen i så god tid att man hinner missa några stycken utan att missa tåget.

I verkligheten hade de en himla otur att spårvagnarna hade stopp precis bara den halvtimme då de skulle åka. Och i verkligheten kanske de skulle ha hunnit med tåget både genom att ta taxin eller genom att åka med spårvagnen som till sist kom, om de inte hade tagit bussen. Det var med andra ord skicklighet som gjorde att de hann med tåget. Men det var otur som gjorde att de hann med det med så liten marginal.

”It’s nice to be important, but it’s more important to be nice”

Om man kommer till en picknick när alla andra redan är där är det svårt att inte hamna lite utanför. Totte, jag, min syster och hennes sambo satte oss helt enkelt på vår egen filt och pratade med varandra efter att ha sagt hej till några få.

När man för en gångs skull träffar sina bekanta så borde man ju prata med dem. Men om man hellre bara vill sitta på en filt i utkanten och prata med sina närmaste, ska man inte göra det då? Det är svårt att vara social när man måste tvinga fram det. Jag tycker att mina bekanta är jättetrevliga, men det är ändå nästan alltid mycket trevligare att vara med mina närmaste. Är det så fel?

Vi avnjöt en god syltkaka medan vi såg Marlena Ernman göra ett storslaget framträdande i Eurovision Song Contest. Och vi lade undan resterna i kylskåpet när Norge tog hem segern.

Det är som min syster säger om syltkakan: ”Den ser inte god ut, men den är det.” I vanliga fall är inte ljusbruna kakor med sylt mina favoriter. Det ska vara choklad eller något kladdigt. Det är nog det som är hemligheten. Syltkakan ser inte kladdig ut, men lite kladdig är den. Inte alls sockerkakekonsistens som det ser ut som.

Och Norge var faktiskt bra. Jag är lite besviken över att Sverige fick så dåliga poäng bara. Norge hade kunnat få vinna och vi kommit femma eller något. Det är tråkigt att Malena inte blev en lika stor publikfavorit i Europa som hon blev i Sverige. Hon är speciell. Låten är riktigt bra. Och det tycker jag inte alltid om Sveriges bidrag bara för att de är Sveriges.