Alla inlägg under maj 2009

Av Erica - 16 maj 2009 20:30



Medan min syster och hennes sambo sprang Göteborgsvarvet fick jag och Totte ha picknick i Slottsskogen med Wilma. Det var lugnt och skönt. Gott om tid och inget viktigt att göra. Helt underbart!


Wilma var jättesnäll, tills det kom barn som var jobbiga och sprang runt, runt vår picknick-filt. Då skällde hon lite, och jag håller med. Sluta störa oss, jobbiga ungar! Men då stoppade vi ner Wilma i sin väska där det var lugn och ro. Där hade hon det bra tills barnen hade gått.


Jag är inte avundsjuk på min syster och hennes sambo. Jag hade inte valt bort den här picknicken för att springa ett halvt maraton. Det verkar faktiskt helt sinnessjukt. Men jag är stolt över dem som klarade det så bra. Att vara ifrån söta Wilma i mer än två timmar, alltså. Nej, att springa ett halvt maraton, förstås.


Kanske att jag försöker springa det om två år. Kanske är det lättare att vilja göra det om jag inte är inställd på lugn fika med Totte och Wilma. Kanske det till och med skulle kännas som en besvikelse att hamna på en picknick-filt om man har laddad hela våren för att springa ett halvt maraton. Men bara kanske, för den här picknicken var riktigt mysig!


Av Erica - 16 maj 2009 12:02



”Hej, det är jag som är ordföranden.” sa ordföranden i vår bostadsrättsförening efter att ha ringt på min dörr och jag öppnat. ”Och det är du som är revisor.” Där ser man. Vad roligt! Jag misstänkte att jag skulle bli vald, men jag kunde inte gå på stämman, för jag sprang Vår Ruset då, och ingen har hört av sig och sagt hur det blev. Men nu är det alltså bekräftat. Jag är revisor. Coolt. Bra för mitt CV.


Jag undrar vad en revisor gör. Det känns som att det skulle vara bra att veta nu när jag är en. Men egentligen har jag ingen aning. Revisorn ska granska styrelsen eller något sådant. Men vad betyder det då. Inte vet jag. Ska nog försöka ta reda på vad en revisor förväntas göra innan det är meningen att jag redan ska ha gjort något. Men inte idag. Idag är jag bara glad för att jag är vald till revisor.


Av Erica - 15 maj 2009 16:00



Wilma är här på besök och ska stanna hela helgen. Jättekul! Men alla gosedjuren har gömt sig högt uppe på en bokhylla för att de är rädda att bli bitna. De kommer nog att ha det bra där, så får de komma ner sedan, när Wilma har åkt hem.


Av Erica - 15 maj 2009 12:57



Det känns inte som att jag räknas lika mycket längre sedan jag gick ut skolan. Det finns liksom inget obligatoriskt för mig att göra. Ja, jag har en fast jobbtid i veckan, men annars är egentligen jobbet också frivilligt. Jag bokar in mig på pass själv, och då ska jag jobba de passen. När man var liten var man tvungen att gå i skolan varje dag. Annars skulle de sakna en direkt och utreda varför man inte var där.


Det känns sorgligt att bli glad över att bli kallad till tandläkaren. Men inte ens det är på riktigt. Det är ju jag själv som har ingått ett avtal med dem och betalat dem för att få komma på kontroll vartannat år. Så inte ens det gills som att jag räknas. Om jag bara sa upp alla avtal jag har ingått frivilligt, så skulle ingen sakna mig även om jag aldrig dök upp.


Mina kompisar och släktingar och så skulle ju förstås sakna mig om jag försvann. Det är inte så jag menar. Jag menar att det skulle vara trevligt att ha ett jobb som man var tvungen att ta ledigt ifrån för att inte behöva jobba på en vecka, inte bara låta bli att boka in sig. Jag menar att det skulle vara trevligt att bli kallad till vårdcentralen för att få gå på någon kontroll som alla får gå på. Jag menar att jag skulle vilja få ett papper med posten som det stod mitt namn på som om jag var viktig och räknades. Lika viktig som alla andra medborgare i Sverige. Jag får väl vänta tills det är dags att rösta. Men det är inte heller samma sak, för då ska inte de utöva generös makt över mig, utan då ska jag utöva generös makt över dem.


Av Erica - 14 maj 2009 13:54



När jag blir gravid vill jag inte veta vilken kön barnet är innan det föds. Helst vill jag inte veta vilket kön det är efter födseln heller, men det blir nog lite svårt att undvika. Om man kunde få slippa veta så skulle jag vilja slippa veta.


Det intressanta är ju inte vilket kön barnet har. Det intressanta är allt som barnet är. Jag menar inte att jag skulle behandla barnet exakt likadant om det var en tjej och om det var en kille. Jag menar att jag förmodligen kommer att behandla alla mina barn olika oavsett om de är samma kön eller inte. Alla barn är unika, så därför kommer man att ta hand om dem på ett unikt sätt som passar bäst för just det barnet.


Helst skulle jag vilja att ingenting hängde på vilket kön barnet är, utan att allt kretsade kring exakt vilken personlighet och vilka speciella behov barnet har. Men tyvärr är det väldigt mycket som hänger på vilket kön människor har. Jag skulle få problem så fort barnet föddes om jag inte visste ifall jag skulle säga ”han” eller ”hon” när jag pratade om barnet.


Jag vill absolut inte försöka få alla barn oavsett kön att se likadana ut och bete sig likadant. Tvärtom vill jag att alla ska få vara unika. När jag ska välja namn till mina barn tänker jag inte välja könsneutrala namn. Det finns för få svenska könsneutrala namn att välja på, och de som finns tycker jag inte är speciellt fina. Sedan inser jag att det kan leda till problem eftersom det inte finns ett könsneutralt ord för ”hon” eller ”han”. Om det fanns det kanske det hade blivit populärare med könsneutrala namn.


En del kanske tycker att det vore dumt om det fanns ett könsneutralt ord för ”hon” och ”han” för att man inte vet om man ska förvänta sig en man eller en kvinna när man ska möta personen. Men jag undrar varför man ska få veta könet på en människa innan man möter den, när man inte vet något annat om den. Man vet inte om personen är ung eller gammal, vilken klädstil den har eller vilken etnicitet den tillhör. När jag träffar en person som jag inte vet något om kan det förvåna mig hur ung personen är, fast det inte spelar någon roll vilket kön personen är. När någon pratar om sin lärare brukar det bara bli jobbigt att man inte vet om man ska fråga ”Var han dålig på att förklara saker?” eller ”Var hon dålig på att förklara saker?”. Då måste man först fråga ”Var det en manlig eller kvinnlig lärare?” fast man egentligen inte är ett dugg intresserad av det. Hade det funnits ett könsneutralt ord för ”han” eller ”hon” så hade man gladeligen fortsatt samtalet om lärarens dåliga förklaringar utan att veta om det var en man eller en kvinna.


Förutom språkmässiga problem blir det inte så svårt de första åren om man inte vet vilket kön ens barn har. När barnet blir lite äldre däremot finns det många indelningar i samhället som gör att man helst borde veta könet. Offentliga toaletter, till exempel, är ofta indelade efter kön. Det gäller dock inte alla. Oftast finns det handikapptoaletter frikopplade från herrarnas och damernas. I just den situationen är det alltså minst lika viktigt för mig att veta om mitt barn är handikappat eller inte som att veta om mitt barn är en tjej eller en kille. På det sättet menar jag att många saker i samhället är uppbyggda så att man måste se till hela personen, inte bara personens kön.


En del kanske tycker att det kan vara skönt för mig att vara förberedd när barnet blir gammalt nog att välja ett eget fritidsintresse. Statistiskt sett är det troligare att det blir fotboll eller innebandy om det är en kille och balett eller hästar om det är en tjej. Då kanske jag borde ta reda på lite om de potentiella fritidsintressena när jag vet vilket kön mitt barn har. Men jag är inte intresserad av statistiken. Om just min dotter vill spela innebandy så är det ju helt bortkastat att jag har tagit reda på saker om balett och hästar. Och om hon väljer hästar så är det fortfarande onödigt att jag har tagit reda på saker om balett. Statistiken är bara intressant när man tittar på en hel grupp barn. När det bara handlar om ett barn, mitt barn, så är det bättre att bara vänta och se vilket fritidsintresse barnet väljer, oavsett vilket kön barnet är, och sedan bara sätta sig in i det fritidsintresset. Barnet är unikt och allt spelar in, inte bara vilket kön det är.


Av Erica - 14 maj 2009 01:02



Nu har jag sökt ännu ett jobb på en advokatbyrå. Mailet är ivägskickat och jag är nöjd med det personliga brevet och meritförteckningen. Man tycker att jag borde kunna släppa det nu. Det är tio timmar sedan jag mailade och jag har jobbat sedan dess. Ändå är det här jobbet jag sökt det enda jag kan tänka på.


Om det bara var att leta upp några annonser, skriva några bra personliga brev och maila iväg ansökan så skulle det vara lätt att söka jobb. Relativt lätt i alla fall. Jag skulle kunna tänka mig att ägna några timmar åt det varje dag, eller sätta mig en timme om jag råkar få tid över. Men tyvärr är det inte så lätt.


Det jobbigaste med att söka jobb är den psykiska biten. När jag har skickat iväg ansökningar angående jobb som jag verkligen vill ha dagdrömmer jag om hur det skulle bli om jag fick jobbet. Sedan ligger jag vaken på natten och tänker på jobbet, utan att kunna sova en blund. Jag tänker på vad jag skulle säga om jag fick komma på intervju, hur mitt visitkort skulle se ut med det företagets logo på och vilken spårvagn jag skulle ta till jobbet. Sedan tänker jag på vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna få, vad jag skulle äta till lunch och vilka kläder jag skulle ha på mig om jag jobbade där.


Ibland känns det som att ha tio barn och ett försvinner varje dag. Det går inte att hitta, varken dött eller levande. Man drömmer om att barnet kommer hem och hur bra det blir då, samtidigt som man oroar sig för att det ska hittas dött. Ju längre tiden går desto mer inser man att det förmodligen inte lever, så man har inte lika många drömmar om att det kommer hem längre, men man vill ändå inte helt släppa tanken. Så känns det när man har flera jobbansökningar ute och väntar på svar, som inte alltid kommer.


Vissa dagar vill jag helt enkelt inte söka några jobb. Inte för att det är jobbigt att skriva en ansökan, och inte för att jag inte har tid att skicka iväg ett mail, utan helt enkelt för att jag inte orkar hoppas. Jag orkar inte ägna hela resten av dagen åt att dagdrömma om jobbet, jag orkar inte ligga vaken hela natten och tänka på hur det skulle kunna bli och jag orkar inte, under några veckor, långsamt inse att jag nog aldrig kommer att få något svar.


Låt den här hemska tiden vara slut snart. Låt mitt jobbsökande vara över. Snälla låt barnet bli hittat, dött, eller helst levande. Men framförallt hittat, så att det är över. Sedan kan jag börja anpassa mig till ett liv igen. Om barnet lever och jag får ett jobb blir det ett liv med glädje och ständigt nya utmaningar. Om barnet är dött och jag måste anpassa mig till att jobba på ICA i resten av mitt liv, så får jag ta mig igenom en period av sorg. Det livet innehåller inte lika många utmaningar i vardagen, men kan även det bli ett liv med glädje när jag har accepterat min situation.


Så länge barnet är försvunnet finns det inget jag kan göra. Jag lever från dag till dag med blandade känslor av hopp och förtvivlan. Vissa dagar är jag övertygad om att det kommer att gå bra och kämpar så hårt jag kan. Andra dagar känns det inte som att det finns något hopp alls. Det känns inte som att det finns någonting jag kan göra, så då försöker jag inte ens. Åter andra dagar förtränger jag bara hela problemet och låtsas att allt är bra, för då slipper jag känna. Då slipper jag hoppas. Då slipper jag bli besviken, återigen, när det rinner ut i sanden och jag fortfarande inte vet hur det kommer att bli.


Av Erica - 13 maj 2009 22:50



Problemet som leder till att jag inte lyckas sova ordentligt eller gå upp i tid är lokaliserat. Jag har kommit fram till att problemet är att jag inte planerar in att prata med Totte. Jag planerar så att jag ska hinna äta, jobba, gör två, tre andra viktiga saker som inte kan vänta till nästa dag. Men jag glömmer bort att planera in att prata med Totte. Så när jag är klar med de andra grejerna och precis i rätt tid kan gå och lägga mig, så tar det ändå två timmar till innan jag sover. För det är då man kommer på allt man vill säga till Totte och allt man vill höra om hans dag. Så då kan jag inte sova. Jag måste få prata med honom tills det inte finns något mer att säga. Sedan kan jag sova. Två timmar senare än planerat.


Speciellt när jag jobbar kväll är det så. Jag sitter där på jobbet och tänker ut att jag ska ta ut soporna när jag kommer hem och kolla upp en sak på Internet. Sedan ska jag gå och lägga mig direkt, så att jag kan gå upp relativt tidigt nästa dag och vara pigg och fräsch. Men sekunden jag kommer hem gör sig behovet av att prata med Totte påmint. Jag tvingar mig själv att gå ut genom dörren igen (med soporna) innan jag sätter igång ett samtal. Sedan kanske Totte är inne i något han håller på med, så att jag hinner kolla upp saken på Internet också utan att ha sagt så mycket mer än hej. Men när jag ställer mig och borstar tänderna finns det inget som kan hindra mig längre. Och väl i säng är det absolut inget annat som stör. Så då pratar vi på hur länge som helst.


Jag borde helt enkelt planera in pratet också. Så att jag vet att vi måste gå och lägga oss två timmar tidigare än när vi egentligen vill sova. Eller så får jag planera in prat-tid på dagen, innan vi lägger oss i sängen. Men det är svårt när vi jobbar/pluggar så olika. Att prata vid middagsbordet hade nog varit en bra idé, om vi någonsin åt middag tillsammans. Det är nog sängen som gäller när det gäller prat. Men det är bra att jag vet det nu i alla fall. Så behöver jag inte bli förvånad varje gång jag får mindre sömn än planerat.


Av Erica - 13 maj 2009 09:48



Det känns som att jag finns i huvudet. Kanske i ögonen, eller lite längre bak, men definitivt i huvudet. Jag finns inte i fingrarna, i benen eller på ryggen. Absolut inte på ryggen.


När jag ligger i sängen och blundar och bara finns till är det inte ens säkert att jag märker om en fot ligger utanför sängen. Men jag skulle märka direkt om huvudet låg utanför. Jag säger inte att jag ligger på golvet bara för att en fot gör det. Men jag kan säga att jag ligger i Tottes knä, även om det bara är mitt huvud som är i Tottes knä och resten av mig ligger i soffan.


Om jag gör ett experiment och lägger mig på golvet i en dörröppning skulle jag nog alltid känna att jag är i det rum där huvudet är. Jag skulle kunna vara teoretisk och faktamässig och säga att tre fjärdedelar av mig är i hallen och en fjärdedel är i köket. Men inom mig skulle det nog ändå kännas som att jag är i köket, om huvudet ingår i den fjärdedelen som är i köket.


Lite annorlunda blir det om jag står upp. Om jag står i köket och bara lutar mig framåt så att jag har huvudet i hallen skulle jag nog säga att jag är i köket, om jag skulle berätta för någon var jag är. Fast egentligen skulle det nog inte kännas som att jag är i köket ändå. Jag är i luften. Det blir lite otydligt. Om jag står inne i en mörk garderob och öppnar dörren lite på glänt för att sticka ut huvudet, så skulle jag definitivt säga att jag är i garderoben. Men då skulle det absolut kännas som att jag är i rummet utanför. Det är ju bara min kropp som står i garderoben. Så fort jag sticker ut huvudet så är ju jag aktiv och medveten i det andra rummet.


Det är inte bara för att ögonen sitter på huvudet. Även när jag blundar, så känns det som att jag finns i huvudet. Om jag sätter mig i soffan och blundar och sedan flyttar på benen genom att till exempel lägga upp dem på bordet framför mig, så känns det inte som att jag har flyttat mig. Men om jag istället vickar på huvudet och lägger ner det mot axeln känns det väldigt mycket som att jag har rört på mig. Trots att jag från någon annans perspektiv har suttit helt still. Det kanske är för att balanssinnet sitter i huvudet.


När Totte smeker mig på armen, benen eller brösten kan det kännas skönt. Men när han smeker mig i ansiktet känns det intimt. Då är han närmast mig med sina händer. Det går inte att förklara, men det är så det känns. Jag finns i huvudet, så om ni vill mig något, leta där.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards