Vi har gjort om Kassa 1 och Kassa 2 till kortkassor på jobbet. Det betyder att det inte finns några kontanter i kassorna, så man måste betala med kort. Det går fortfarande att använda kuponger och pantkvitton, men inte pantkvitton som överskrider beloppet, för det finns ju inga pengar i kassan att ge till kunden. Det tog ett tag att vänja sig vid att säga nej till folk som vill betala med kortet, men jämna ut till närmaste hundralapp. Det går nämligen inte heller så bra när man inte har några kontanter att ge till kunden. Lite tråkigt är det också när kunden upptäcker på kvittot att någon rabatt inte har dragits. Då måste jag hänvisa kunden till en närliggande kassa som har kontanter att ge till kunden, istället för att hjälpa kunden själv.

Det absolut jobbigaste med att jobba i kortkassorna är ändå att vissa kunder, trots stora skyltar, vill betala kontant. Ovanför varje kassa finns en stor, rund skylt med en siffra. Siffran motsvarar kassans nummer. Skylten är ca en meter i diameter och går att tända så att siffran lyser när kassan är öppen. Kassa 1 och Kassa 2 har fått nya skyltar på motsvarande ställe. Istället för en siffra är det bilder på betalkort, samt texten ”Kortkassa”. Mellan skylten som hör till Kassa 1 och skylten som hör till Kassa 2 sitter en stor rektangulär skylt med texten ”Endast kortbetalning i dessa kassor”. Jag har viss förståelse för om man missar dessa gigantiska skyltar, för man måste ju rikta blicken uppåt för att se dem.

På golvet, precis framför platsen där man ställer korgen för att packa upp på bandet, står en enorm skylt med texten ”Kortkassa, inga kontanter”. Skylten är verkligen stor. Vad är mycket större än ett A4? A0,25 kanske? De är i alla fall nästan lika stora som mig, de där skyltarna. Det finns en framför varje kortkassa. För att ta sig till bandet och börja lägga upp varor måste man gå en omväg runt skylten, för den står precis där man i vanliga fall skulle ha gått. Om det är en kö till kassan är skylten det som naturligast skulle hamna i blickfånget när man ställde sig i kön och tittade framåt mot kassan för att se hur fort det går för kassörskan. En del kundvagnar fastnar med hjulen i skyltens stativ för att den står så mitt i vägen. Men trots alla dessa enorma skyltar är det alltså folk som vill betala kontant ibland.

Jag får en känsla av att skyltarna är osynliga några minuter om dagen. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när kunden sträcker fram sin hundralapp. ”Jag är ledsen, men det här är en kortkassa. Vi tar inte emot kontanter här.” De flesta kunder säger ”Oj, det såg jag inte.” och låter sig snällt slussas ner till självscanningskassan för betalning och kommer sedan tillbaka och packar ner sina varor. De behöver inte registrera om sina varor i självscanningskassan, bara betala där. Även om jag tycker att det borde vara näst intill omöjligt att ”Oj, inte se” de stora skyltarna så har jag en viss förståelse för dessa kunder. Om det inte är någon kö, så ser man bara ett tomt band och siktar direkt dit för att packa upp sina varor. Skylten de slår tån i för att ta sig till bandet läser de inte för att de tror att det är information om något rabatterbjudande eller något och de vet att de inte ska köpa något mer, oavsett hur rabatterat det är. Om det är kö, så finns det risk för att någon i kön står i vägen för skylten på golvet. Och man tittar inte upp på skylten ovanför kassan för att se om den är tänd, för man vet att kassan är öppen i och med att det är kö.

De som inte pratar svenska är i viss mån också förlåtna. (Vi ska skaffa en skylt på engelska, men hittills är alla skyltar på svenska.) Det är omöjligt för dem att förstå vad det står på skyltarna. Men man tycker ju ändå att de också borde börja fundera. Om inte annat framgår det faktiskt ganska tydligt av de runda skyltarna över kassorna att Kassa 1 och Kassa 2 inte är vanliga kassor längre. De har inga siffror över sig. Dessutom är det bilder på betalkort, så man borde bli lite misstänksam. Jag skulle inte våga ställa mig i en kassa som inte såg ut som de flesta andra kassorna om jag var utomlands och inte förstod språket på skyltarna. Men jag köper det ändå. Man ser en kö och ställer sig i den och tänker inte mer på det.

De kunder jag verkligen inte har någon sympati för är de som skäller ut mig för att de inte får betala kontant. Även om jag har förståelse för att man kan missa skyltarna, så tycker jag inte att det går att kräva av oss att vi ska göra mer än vi redan har gjort. (Förutom att fixa en skylt på engelska.) De flesta kunder tycker att det är pinsamt när de frågar hur man skulle kunna veta att det var en kortkassa och jag pekar på skylten de snubblat över för att ta sig fram till bandet. ”Den borde jag ha sett.” Men en del kunder skäller alltså ut mig. De tycker inte alls att de borde ha sett den skylten, så jag pekar på de andra fyra skyltarna och föreslår att det går att ta reda på att det här är en kortkassa genom att titta på någon av de skyltarna också. Fast de är sura ändå. De får vara sura ändå. De har gjort en miss, och får vara besvikna på sig själva för att det ledde till lite krångel när de ska betala. Men jag har ingen förståelse för att de fortfarande är sura på mig. Jag tycker faktiskt inte att det går att begära fler eller större skyltar av ICA, eller bättre service från mig än att erbjuda dem att gå ner till självscanningskassan och gå före i kön, bara för att betala, utan att behöva registrera om sina varor. En del kunder kan jag helt enkelt inte förstå hur de tänker. Eller så är skyltarna magiska och blir osynliga på riktigt några minuter per dag.

Äntligen är den min, den efterlängtade laptopbrickan. Den är rosa. Den är praktisk. Den är underbar. Och nu är den min. Tack, älskade Totte, för världens bästa ettårspresent!!!

Dagen är äntligen här då jag och Totte har varit tillsammans i ett år! När jag gick på min första dejt med Totte, en vecka efter att jag avslutat ett åttaårigt förhållande med mitt ex, var det nog många som trodde att Totte bara var min tröst-kille. Men jag visste från början att det var äkta kärlek. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna bevisa det för någon så länge vi bara varit tillsammans i några veckor, för vad jag än sa skulle det uppfattas som nyhetens behag som pratade. Men det spelade ingen roll, för jag visste själv att Totte och jag var på riktigt.

Nu är alltså dagen här då jag skulle kunna gå runt till alla som tvivlade och säga ”Titta, här ser ni att jag hade rätt. Jag är kär i Totte på riktigt.”. Men jag gör inte det. För mig räcker det fortfarande att jag själv vet. Plus att de personer runt om mig som betyder något för mig har ändå förstått för länge sedan att det är mycket mer på riktigt mellan mig och Totte än det någonsin var mellan mig och mitt ex. Det är inte hur många år man är tillsammans som räknas. Det är vad man gör med åren.

Så nu sitter jag här, med världens finaste ros-bukett, och väntar på att Totte ska verkställa sina hemliga planer för dagen. Han har faktiskt lyckats hålla dem hemliga ända tills nu. Jag är glad för att vi har varit tillsammans i ett år. Jag är faktiskt glad för att den absoluta nykär-fasen är över, men att jag fortfarande älskar Totte mer än allt annat. Jag är glad för att Totte och jag har upplevt och överlevt alla årstider tillsammans. Jag är glad för att detta är vårt liv och inte någon startsträcka längre. Jag är överlycklig för att det är jag och Totte som gäller, nu och för resten av våra liv.

Härligt väder och oväntat lite att göra ledde till en spontan picknick på tomten. Egentligen har vi inte så jättelite att göra, men man måste ju äta ändå, så varför inte göra det i gräset? Vi hade tvättid samtidigt, så det var lika bra att sola lite tills det var dags att byta tvätt i maskinerna. Man borde äta ute varje gång det är bra väder. Det tar max en halv minut extra att dra med sig filten ut, istället för att duka på bordet inne. Helt klart värt det! Man mår bra av att unna sig spontanitet och sol!

Valdemar lade sig och sov uppe på alla våra kuddar efter att vi hade gått upp. Han såg ut som prinsessan på ärten. Men jag tror inte att han skulle ha märkt om vi hade lagt en ärta underst. Han ville nog bara testa hur det var att sova högt upp. Söt var han i alla fall, min Valdis på ärten.

Personer som röker verkar inte alls tänka som jag tänker. Inte bara för att de kan tänka sig att dra i sig gift genom en pinne frivilligt, utan även på många andra sätt. Det är dessa andra sätt jag har irriterat mig mest på de senaste dagarna.

Om jag var en rökare skulle jag inte fimpa mina cigaretter på marken var som helst. Precis lika lite som jag slänger godispapper eller spottar tuggummin på marken. Jag brukar se till att hitta en papperskorg. Hittar jag ingen så tar jag med mig skräpet istället. Om jag rökte skulle jag alltså försöka hitta ett askfat, och om inte det gick skulle jag ta med mig fimpen. Det finns många icke-rökare som slänger skräp på marken, så i det här fallet tänker jag inte bara annorlunda än rökare, utan annorlunda än en del andra människor också. Plus att jag är helt övertygad om att det finns rökare som inte fimpar sina cigaretter på marken. Jag tror däremot inte att de är så många.

Om jag var en rökare skulle jag inte röka inuti busskuren, eller direkt innan jag gick på en spårvagn, så att jag tvingade främlingar som sitter runt om mig att känna hur jag stinker hela resan. Jag skulle röka innan jag kom till hållplatsen och sedan ta ett tuggummi och se till att jag hade minst 5 minuter kvar tills spårvagnen kom efter att jag fimpat.

Om jag var en rökare skulle jag inte stå precis utanför entrén till en stormarknad och röka, så att alla som handlat var tvungna att få min rök blåst på sig när de gick ut. Jag skulle ställa mig på sidan om, så att folk som handlat hade en möjlighet att välja. Rakaste vägen kanske fortfarande är genom röken, så de som inte bryr sig om rök kan gå där. Men jag skulle se till att jag stod så att det gick att gå en omväg runt mig utan att komma i kontakt med röken om man inte ville ha rök på sig.

Om jag var en rökare skulle jag inte stå med cigaretten i handen i midjehöjd på trånga uteställen där främlingar hela tiden försökte ta sig förbi, eller rymmas bredvid mig för att kunna stå och prata med sina kompisar. Jag skulle vara rädd för att göra ett märke på deras kläder. De skulle inte behöva vara uppmärksamma och rädda för att bli knuffade åt mitt håll, utan jag skulle hela tiden ha koll på min cigarett och hålla den undan. Jag skulle hålla den uppe vid munnen där den inte kan råka bränna hål i någons kjol. Eller så skulle jag hitta ett bord och hålla den över askfatet. Jag skulle aldrig stå och titta åt ett annat håll, när jag flyttade min cigarett från munnen, så att jag råkade trycka den mot någon som stod bakom mig.

Om jag var en rökare skulle jag inte bjuda främmande människor på cigaretter på stan, bara för att de frågade ”Har du en cigarett?”. Jag skulle göra som jag gör när någon frågar om jag har några kronor, svara nej, trots att det är en lögn. Mina cigaretter är mina, precis som alla andra mina saker är mina. Jag går inte runt och bjuder främlingar på tuggummi, pennor eller godis. Varför skulle jag bjuda på cigaretter? Jag har antagligen köpt precis så många jag behöver tills nästa gång jag ska handla, så det skulle bara bli jobbigt med onödigt svinn. Det är möjligt att jag skulle bjuda rökande kompisar på cigaretter om de hade slut. Men jag skulle veta redan från början att de aldrig skulle få en möjlighet att bjuda tillbaka. För …

Om jag var en rökare skulle jag aldrig ha slut på cigaretter. Precis som jag aldrig har slut på pennor, tandkräm eller pengar. Det man vet att man behöver dagligen ser man till att ha. Det kan krävas en viss planering, men det är det värt. Jag skulle aldrig hamna i situationen att jag tar sista cigaretten ur paketet och tänker ”Oj, jag som inte ska förbi någon affär förrän i morgon.”. Jag skulle förmodligen hela tiden ligga ett veckobehov i förväg. Så fort jag har mindre än en veckas behov med cigaretter hemma skulle jag köpa på mig för en vecka till, nästa gång jag handlade. Och om det paket jag hade i handväskan hade färre cigaretter kvar än jag behövde den dagen, skulle jag packa ner ett paket till innan jag åkte hemifrån.

Om jag var en rökare skulle jag göra allt på ett helt annat sätt än många andra som röker gör. Fast om jag var en rökare så skulle jag inte vara jag. Om jag kunde tänka mig att stoppa en giftpinne i munnen frivilligt, då skulle jag nog göra precis som alla andra rökare gör vad det gäller de andra sakerna också. För om jag var en rökare, då skulle jag inte tänka som jag tänker nu.

En man gick och balanserade sitt hopfällda paraply framför sig på pekfingret, utanför spårvagnen jag satt på. Det var ganska många andra människor ute och gick, så han var inte undangömd eller så, men han verkade inte ha någon i sitt sällskap. Det kändes lustigt att se. I vanliga fall brukar människor mest vara neutrala när de inte är i sällskap med någon. De ler inte och de gör inga roliga saker som att balansera paraplyer, utan de går bara dit de ska. Om de, trots att de inte har sällskap, gör något roligt, så brukar de passa på när de tror att ingen ser. Men den här mannen gick alltså, helt öppet, i sitt eget glada sällskap och balanserade ett paraply.

Jag brukar ofta känna mig tråkig, på stan eller på jobbet, när jag inte har någon i mitt sällskap. På stan gör det ingenting att folk som ser mig tycker att jag verkar tråkig. Dem ska jag förmodligen aldrig träffa igen ändå. Men för min egen skull skulle jag vilja vara lite roligare när jag går på stan ensam. Jag vill också skratta åt en rolig bild på en reklampelare, ta hoppsasteg fram eller låtsas tappa nycklarna i vattnet när jag går över en bro. Men det är sådant man bara gör när man är minst två personer med i sällskapet. Det är väldigt svårt att vara rolig när man är ensam. Om jag skulle börja skratta högt åt reklambilder, utan att ha en kompis bredvid mig, skulle folk tro att jag var galen. Men när jag inte skrattar åt den roliga bilden så tycker andra att jag är tråkig. Det kanske står ett gäng med tjejer i min ålder och pratar alldeles bredvid mig när någon av dem nämner bilden och alla börjar skratta. Jämfört med dem framstår jag som tråkig.

Det är värre när någon liknande situation uppstår på jobbet. Dessa människor ska jag ju fortsätta jobba med. Så om de tycker att jag är tråkigt blir det ännu tråkigare att jobba. Men jag vet inte vad jag ska göra. Om ingen av de kollegor jag umgås med privat är i närheten så har jag samma känsla av ensamhet i ett hav av människor, som när jag går ensam på stan. Jag kan inte bara ta upp en barnleksak som någon har ångrat sig på och börja testa alla knappar på den, när ingen kollega är tillräckligt nära för att vi ska kunna börja prata om den. Men det kan fortfarande vara kollegor som ser mig, så om jag inte gör någonting, så framstår jag som en tråkig människa som bara sitter stilla i kassan, stirrar rakt fram och väntar på kunder.

Enda sättet att undvika att framstå som tråkig, och att undvika att ha tråkigt, är väl att alltid omge sig med kompisar. Men hur lätt är det då? Jag kan inte ta med mig en kompis på spårvagnen varje gång jag ska åka till jobbet. Och även om jag måste erkänna att det finns sådana människor på jobbet så kan inte jag bli kompis med alla mina kollegor, så att jag kan göra roliga saker vem jag än jobbar med. Det kanske blir lättare när man får barn. Inte på jobbet, men när man är föräldraledig. Då har man ju alltid barnet med sig. Så då kan jag och min bebis sitta på spårvagnen och dra internskämt, som bara vi förstår. Så kan andra titta på oss och önska att de kunde vara lika roliga. För även om bebisen förstår lika lite som min handväska av det jag säger, så räknas man ändå som galen när man skrattar åt en bild på en reklampelare om man bara har sin handväska som sällskap. Men om man har en bebis med sig, pekar och säger ”titta på den roliga bilden”, så är det okej att skratta högt tillsammans med bebisen. Och det gäller även om bebisen inte skrattar.

Mamma hälsade att mina chokladbiskvier hade blivit en hit på hennes jobb. Vad bra att de var goda! Jag hann ju aldrig smaka någon själv, så jag visste ju egentligen inte om de hade blivit så bra som de brukar bli. Sedan är det ju alltid roligt med lite beröm. Det värmer i själen när någon tycker att jag har gjort något bra. Nu känns det inte så hemskt att det tog en hel dag att baka dem.