Fiska makrill var ett helt nytt fenomen för mig när vi gav oss iväg ut med båten i morse. Jag hade gärna fått en genomgång av hur man gör och vad man ska tänka på, men jag vet att det är för mycket begärt när man är med ”bara gö”-Totte. Så den mesta informationen kom ryktesvägen runt i den lilla båten.

Tottes morfar kastade till Totte en lina med två krokar, uppsnurrad på en träram. Totte började genast kasta i krokarna i vattnet och vira upp linan. ”Nej, nej, du ska ha sex famnar.” sa morfadern, utan att förklara vad en famn var. Så fortsatte det hela. Totte sa att man skulle rycka i linan om man kände att man hade fått en fisk. Vid ett senare tillfälle hörde jag morfadern säga att man inte skulle göra några plötsliga rörelser. När Tottes kompis fick en fisk och höll upp den i linan sa morfadern: ”Låt den inte hänga i linan över vattnet. Ta tag i den och kasta den i hinken i båten.”. Senare sa Totte till mig: ”Om du får en fisk, ta den utanför båten.”.

Första gången jag någonsin hörde ordet ”fjärsing” var när den stack mig. Jag såg att jag hade fått min första fisk på kroken. Alla olika otydliga instruktioner gick runt i huvudet på mig och jag försökte rycka till utan att göra några plötsliga rörelser samtidigt som jag tog tag i fisken, så att den inte skulle hänga i linan över vattnet. Men det var tydligen ingen makrill jag hade fått, utan en fjärsing. Och fjärsingar har gifttaggar på ryggen som de spänner ut när de blir rädda. Så jag blev stucken i pekfingret. Så kan det gå.

Sedan haglade de dubbla budskapen över mig igen, samtidigt som jag tyckte att jag fick för lite information. ”Den är giftig. Du måste amputera fingret.” ”Sug ut blodet och spotta.” ”Håll fiskens öga på såret.” ”Skölj såret med vatten.” ”Gör det ont?” Ja. Så vad ska jag göra?

Det jag tyckte var värst i det här läget var morfaderns kommentarer. ”Vad skulle du ta i den för?” ”Vi har ju sagt att man inte ska ta i fisken utanför båten.” Har vi? Den genomgången var jag inte med på. ”Man måste se först att man har en makrill.” Det är första gången jag fiskar någonsin. Alla andra hade hittills bara fått makrill. Jag hann inte avgöra på två sekunder om det var en makrill som jag för första gången i mitt liv såg på en armslängds avstånd eller om det var en annan fisk som jag aldrig förut hade sett i hela mitt liv.

En liten del av mig tycker att morfadern borde ha gått igenom det här med att ta i eller inte ta i fisken lite noggrannare om det var så viktigt så att man kunde bli stucken av en giftig fisk om man gjorde fel. Men den största delen av mig tycker att det bara var en olyckshändelse som vilken nybörjare som helst kan göra, och det är ingens fel. Men ingen del av mig tycker att jag gjorde något fel utifrån de instruktioner jag (inte) hade fått. Därför var det jobbigt att om och om igen, medan jag satt där och hade ont och bara ville veta vad jag skulle göra med fingret, få höra morfadern säga: ”Varför skulle du ta i den med handen? Vi hade ju varnat för fjärsingar.”.

I en situation när någon har skadat sig tycker jag att alla först och främst ska koncentrera sig på att hjälpa den skadade. Beskyllningar om vems fel det är kan man göra efter att allting är gjort för att begränsa skadan så mycket som möjligt. Är det dessutom den skadade själv man tänker skylla på tycker jag faktiskt att man kan vänta tills det har slutat göra ont också. Faktum är att man i det fallet inte ens behöver säga något, förutom om det är för att gå igenom hur personen bör göra nästa gång istället. Det viktiga är hur som helst, till att börja med, att ta hand om såret.

Min älskade Totte var helt perfekt. Han sa ingenting om vems fel det var. Han sa inte att det var mitt fel. Och han sa ingenting om att det kanske kunde vara hans fel, med tanke på att han hade sagt till mig att ta fisken utanför båten om jag får napp. Det var bra, för om han hade börjat säga förlåt i det läget skulle det bara ha känts jobbigt för mig. När jag sitter rädd och har ont i fingret vill jag inte behöva ägna energi åt att ta ställning till om jag ska förlåta personer eller inte. Totte satt bara mitt emot mig och gav mig världens bästa ”tycker synd om dig”-min, som jag såg varje gång jag tittade upp. Men jag tittade mest ner på fingret. Helst av allt ville jag att det bara skulle vara jag och Totte ensamma så att han kunde sitta och hålla om mig medan jag grät. Men nu när vi var fyra personer i båten så gick inte det, och då ville jag bara titta ner på mitt finger och veta om att Totte tittade medlidsamt på mig. Han sa ingenting. Bara fanns där. Och när jag tyst grät några tårar lutade han sig bara, utan ett ord, fram och torkade bort snoret från min näsa med sin hand, så att inte de andra skulle märka något. Tack älskling!

När vi kom hem till stugan ringde Totte sjukvårdsrådgivningen för min räkning. Jag skulle hålla det nu uppsvullnade fingret i varmt vatten tills det inte gjorde ont längre. Om jag fick feber eller mådde illa skulle vi åka till sjukhuset, men annars var det bara att vänta på att svullnaden skulle gå ner. Efter det samtalet kändes det genast mycket bättre. Nu kunde jag helt avfärda det som jag inte riktigt var säker på om det var ett skämt från båten: ”Du måste amputera fingret.”. Jag mådde inte alls illa, och smärta i fingret kan jag ta om jag bara får gråta lite när jag känner för det. Bara för att jag gråter betyder det inte att jag är ledsen. När jag gråter för att det gör fysiskt ont kan jag gråta och skratta samtidigt.

Hela tiden sedan jag blev stucken har jag egentligen varit på bra humör, trots att det gör ont, förutom varje gång morfadern öppnar munnen. Då mår jag dåligt för att jag inte vet om jag borde känna att det är mitt fel som han säger eller om jag borde säga åt honom på skarpen och förklara för honom att jag faktiskt tycker att det är hans fel. Men jag försöker le och säger: ”Jag vet inte varför jag tog i fisken.”. Jag önskar att han kunde sluta provocera mig. Om han fortsätter att skylla på mig så kommer jag att bli arg på honom på riktigt snart.

Nu när jag har fått ha fingret i varmt vatten ett tag får jag ungefär varannan sekund frågan ”Känns det bättre?”. ”Nej” svarar jag då, för det känns inte bättre. Fysiskt gör det fortfarande lika ont i fingret som det gjorde från början. Känslomässigt var jag på bra humör redan innan jag stoppade fingret i vatten, så känslomässigt känns det inte heller bättre. Det har varit bra hela tiden. Jag får känslan av att folk vill att jag ska svara ”ja” när de frågar om det känns bättre. Speciellt när morfadern frågar så får jag en känsla av att han tycker att jag är trotsig som svarar ”nej”. Men vad ska jag göra då? Ljuga? Det gör fortfarande ont. Jag har ingenting emot att det fortfarande gör ont, för jag är på bra humör ändå. Men jag tänker inte ljuga och säga att det inte gör ont för att du ska slippa ha skuldkänslor, om du nu har några. Så om alla bara kunde sluta fråga mig hur det känns nu så kan vi fortsätta dagen på ett trevligt sätt.

Så vems fel är det att jag stack mig på en fisk? Det verkar som att alla vill att jag ska hitta någon att vara arg på. Men jag bryr mig inte om vems fel det kan tänkas vara. För jag tycker inte att jag själv har gjort något fel. Och jag vet att ingen annan medvetet har orsakat det. Så varför kan vi inte bara kalla det en olyckshändelse? Jag kan vara glad, fast jag har ont. Det här behöver inte ens vara någonting dåligt. Så jag tycker att vi låter det vara ingens fel. För jag skulle inte tjäna på att bli övertygad om att det var någons fel. Jag skulle bara bli arg och ledsen, istället för glad som jag är nu. En sak vet jag i alla fall helt säkert. Det är inte den stackars fjärsingens fel att jag stack mig. Han kämpade bara för sitt liv.