Ett halvt blogginlägg och nästan försenad till jobbet, blev resultatet igår när jag bestämde mig för att sätta mig vid datorn fast det bara var en halvtimme kvar tills jag skulle gå. Onödigt stressigt, tänkte jag först, när jag satt på spårvagnen och försökte lista ut om jag skulle hinna till jobbet i tid eller inte. Det kändes inte lyckat att bara ha hunnit skriva ett halvt blogginlägg och det kändes absolut inte lyckat att kanske komma för sent till jobbet. Då hade jag hellre inte skrivit något alls, och kunnat skriva hela inlägget i ett sammanhang senare, och kommit i god tid till jobbet.

Men sedan tänkte jag om. Vad skulle jag göra i en halvtimme om jag inte hade satt mig vid datorn? Bara suttit och degat? Det låter ju inte så mycket bättre. Jag borde nog koncentrera mig mer på här och nu, än på vad och när. Nu tänker jag att jag har ett blogginlägg jag vill skriva som kommer att ta ca en timme. Sedan försöker jag planera in att hinna skriva det vid en bra tidpunkt. Jag borde istället utgå ifrån nuet. Jag borde tänka: Nu har jag en halvtimme på mig att göra något. Vad vill jag göra? Om svaret blir att jag känner för att blogga så är det väl bättre att göra det än att inte göra det?

Ibland läser jag bok när jag åker spårvagn, men ganska ofta gör jag inte det för att jag vet att jag kommer att hinna läsa så kort bit innan jag är framme. Jag tänker: Då läser jag hellre hemma när jag hinner läsa klart ett helt kapitel. Jag tänker inte: Då sitter jag hellre och glor rakt ut i luften och gör ingenting. Vilket också är ett resultat av att jag valde att inte läsa. Jag är helt koncentrerad på när det passar bäst att läsa, istället för vad det passar bäst att göra nu. Ja, det är säkert mysigare att läsa första halvan av kapitel 7 hemma i sängen där jag hinner läsa det ihop med resten av kapitlet, än att läsa halva kapitel 7 på spårvagnens obekväma säten och sluta läsa efter halva kapitlet för att jag måste gå av. Men det är garanterat mycket mysigare att läsa halva kapitel 7 på spårvagnen än att bara sitta och glo och vänta på att man ska vara framme.

När jag hela tiden tänker att jag ska göra allting senare för att det är mysigare att göra det då uppstår problemet att allt inte alltid hinner bli gjort också. Jag kanske har fyra böcker som jag vill läsa den här sommaren. Det är absolut ingen uppgift som jag ska känna att jag måste bli klar med, utan jag läser ju bara för min egen skull, för att underhålla mig. Om jag bara läser i sängen där det är mysigt och jag hinner läsa hela kapitel kanske jag hinner läsa två böcker i sommar. Om jag läser på spårvagnen också så hinner jag kanske läsa tre. Jag har fortfarande fått läsa i den mysiga sängen lika mycket som jag gjorde annars. Skillnaden nu är att jag har fått ha det halvmysigt på spårvagnen också istället för tråkigt. Jag har inte förlorat någonting på det.

Ändå känns det lite som att jag har ”förstört” en bok genom att läsa den på spårvagnen där det inte är lika mysigt. Men om man ser det så att jag inte hade hunnit läsa den annars så är det väl bättre att läsa den halvmysigt än att inte läsa den alls? Nu tänker jag direkt att jag skulle kunna läsa den mysigt senare. Om jag bara hinner två böcker i sommar om jag bara läser hemma, så kan jag läsa den tredje efter sommaren, istället för att läsa den på spårvagnen och hinna med den i sommar. Jag måste sluta tänka på senare. Det går inte att skjuta på allt tills senare, hur mycket bättre det än skulle bli då.

Mitt liv räcker bara en viss tidsperiod. Jag kommer att ha hunnit läsa fler böcker när jag dör om jag läser på spårvagnen också. Jag kommer att ha hunnit skriva fler blogginlägg om jag skriver även när jag bara hinner skriva halva. Jag kommer i största allmänhet att hinna göra mycket mer saker i mitt liv om jag tar tag i något även när jag bara hinner hålla på med det i en halvtimme, istället för att bara dega i en halvtimme. En halvtimme här och var två gånger om dagen i en vecka blir sammanlagt sju timmar! Och det handlar inte om att vara effektiv. Det handlar om att läsa bok på spårvagnen och ha lite halvmysigt, istället för heltråkigt. Tänk om jag slapp sju timmars tråkighet i veckan bara genom att våga göra saker trots att de bara hinner bli halvklara. Fatta vad underbart!

Jag har bestämt mig. Hellre halvmysigt nu (och helmysigt senare) än (tråkigt nu och) helmysigt senare! Det är det som står i parenteserna som jag oftast glömmer bort, och läser man meningen utan det som står i dem, så håller jag inte med. För jag tänker inte leva mitt liv med bara halvmys. Helmys är värt att vänta på. Läser man däremot meningen med allt som står i parenteserna också så är valet lätt. Helmysigt senare får jag oavsett vad jag väljer. Då är det klart att det är bättre med halvmysigt nu än tråkigt nu. Om jag någon gång hittar en bok som är så bra att jag hellre inte hinner läsa den alls än läser den på spårvagnen så får jag väl hoppa över att läsa den boken då. Jag tvivlar på att det kommer att hända.