Alla inlägg den 18 juni 2009

Av Erica - 18 juni 2009 21:22



Mitt fiskstuckna finger har svullnat upp till en stoppad korv igen, efter att ha varit normalstorlek i några dagar. Väldigt konstigt tyckte jag och ringde sjukvårdsrådgivningen sent igår kväll. ”Om det inte är bättre imorgon så borde du gå till vårdcentralens drop-in.” Sagt och gjort. Fingret var inte ett dugg bättre i morse, så efter två mackor till frukost begav jag mig till vårdcentralen.


Klockan tio ungefär var jag på vårdcentralen, och vid kvart i tolv var jag klar. Läkaren tittade på fingret och trodde att det kanske behövde få en stödskena och att jag behövde få penicillin. Han sa att det inte var någon fara med fingret, men att det är bättre att behandla med penicillin, så att svullnaden går ner innan jag får en infektion, än att bara låta det vara och vänta och se om det blir värre. Hur som helst erkände han att han inte riktigt hade koll på vad som behövde göras, så jag fick en remiss till ortopeden.


Jag gick hem och slängde ner några saker i en väska så fort jag kunde. Sedan ringde Tottes pappa (som var snäll nog att skjutsa mig till sjukhuset) på dörren precis när jag tänkte göra i ordning en macka att ta med. Så jag struntade i mackan. Hur lång tid kan det ta?


Tottes pappa släppte av mig på akuten och åkte till jobbet. Jag tog en nummerlapp som det stod ”090618 12:37” på. Mitt humör var fortfarande på topp när jag 25 minuter senare fick anmäla mig och lämna fram min remiss. ”Det är bara att sitta ner i väntrummet igen, så kommer sjuksköterskan och ropar upp dig när det är din tur. Men det kan ta lite tid.” Visst, okej. Jag passade på att gå på toaletten direkt efter att jag hade anmält mig. Det vore ju ganska otroligt att de skulle ropa upp mig direkt, så det måste vara riskfritt att gå på toa.


Besvärad insåg jag att jag hade missat att få med mig min vattenflaska. Jag hade tagit ur den ur väskan för att fylla på den precis innan jag skulle göra mackor. Efter att ha suttit i väntrummet i två timmar hade jag kastat många avundsjuka blickar mot dryckesautomaten som stod i hörnet. Det ironiska med det hela, insåg jag, var att jag satt med hela min nyutbetalda lön på kortet men inte en enda krona i kontanter. Och jag kunde inte gå därifrån för att hitta en bankomat, för de kunde ju ropa upp mig när som helst. Törstig och god för flera tusen satt jag alltså där med en dryckesautomat tre meter ifrån mig och torkade ut.


Till slut fick jag komma in och träffa en sjuksköterska. Hon gjorde några vanliga tester och tittade lite på mitt finger. Sedan bestämde hon sig för att jag måste träffa läkaren. Men hon sa att det skulle ta tid, så hon gjorde ett blodprov på mig ”medan du ändå väntar”. Blodprovet tog kanske fem minuter. Resten av väntan på läkaren fick jag göra ute i väntrummet.


Som tur var hade jag fått med mig en påse godis, så jag hade i alla fall någonting att äta, trots att jag inte hann göra några mackor. En tidning hade jag lyckats få med mig också. Jag bläddrade lite i den, men det var svårt att koncentrera sig. Mesta av tiden satt jag bara och skruvade på mig och tyckte att stolarna i väntrummet var extremt obekväma. De var för höga, så varje gång jag försökte lägga upp ena benet på det andra så gled det av, för att låret lutade för mycket neråt.


Valdemar hade, snäll som han är, hoppat ner i väskan och följt med mig, så jag var inte helt ensam på akuten. Vi åt godis tillsammans och höll varandra i handen i smyg. Men han vågade sig inte upp ur väskan. Han tyckte att det var för mycket läskiga människor i väntrummet.


Jag upptäckte hur hjälplös man är i ett väntrum på akuten när man inte har någon annan med sig än ett gosedjur som inte vågar sig upp ur väskan. Jag kunde inte fixa något att äta eller dricka. Jag kunde inte gå ut och ta lite frisk luft och sträcka på benen. Jag kunde inte ens gå på toaletten. Jag var hela tiden tvungen att vara beredd på att de skulle ropa upp mig. Så där satt jag på helspänn och lyssnade efter mitt namn … i fem timmar till.


Efter så lite mobilkontakt med Totte som möjligt (eftersom jag inte hann ladda mobilen i mer än två minuter innan Tottes pappa kom och skjutsade mig) var det bestämt att han skulle komma och göra mig sällskap efter jobbet. Det var skönt att veta att han i alla fall var på väg, även om jag visste att han skulle dröja minst en timme och även om jag inte visste hur länge till jag skulle behöva vara kvar på akuten.


Precis innan Totte kom blev jag inropad och fick sitta i ett eget rum och vänta på läkaren. Men som tur var fick jag släppa in Totte dit när han kom. Totte, min räddare i nöden, hade med sig mackor med potatissallad och gräslök, en stor flaska vatten och boken jag håller på att läsa. Du är underbar, inget annat än underbar! Jag tryckte i mig mackorna som om jag inte hade ätit på flera dygn. Egentligen hade jag inte ätit något annat än godis på åtta timmar. När Totte var där vågade jag smita iväg på toa också.


Vi satt och läste varsin bok när läkaren kom in i rummet. Blodprovet visade inget dåligt. Han tittade på mitt finger, sträckte det, böjde det, frågade om det gjorde ont och sa att han skulle skicka ett e-recept på penicillin till apoteket, så att jag kunde gå och hämta ut det imorgon. Det hela var över på tre minuter. Så mycket väntan för något som tar så kort tid. Det känns helt oproportionerligt. Men det var ju värt det. Både för att jag får penicillin nu som förhoppningsvis gör att svullnaden går ner. Och för att jag vet nu att det inte är någon större fara med mig. Jag har ett blodprov som bevisar att det är bra med mig. Ingenting att oroa sig för. Skönt!


Klockan var tio över åtta när vi gick från sjukhuset. I sju och en halv timme hade jag varit där. Anmälan i receptionen, blodprovet och läkarens koll tog sammanlagt inte mer än tjugo minuter. Om jag har fått veta i förväg att jag inte skulle få träffa läkaren förrän klockan åtta, så hade jag kunnat gå därifrån och tagit något att äta medan jag väntade istället för att sitta och glo i flera timmar. Jag hade ju redan suttit en och en halv timme i väntrummet på vårdcentralen också.


Men det är som det är. Ibland finns det inget annat att göra än att sitta och vänta på akuten i sju timmar. Och då är det tur att man har en sambos pappa som skjutsar dit en, ett gosedjur som följer med en, en sambo som kommer med mat när man mest behöver det och en mamma, en pappa, en sambos mamma och en sambos morföräldrar som ringer och oroligt frågar hur det går, även om man har mobilen avstängd.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< Juni 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards