”Kan du städa undan här på bordet?” frågade jag snällt Totte och han började plocka undan en smutsig tallrik. När han senare glatt skuttade därifrån, nöjd med vad han hade gjort, stod det en nyinköpt flaska olivolja och en gammal påsklämma kvar på bordet. Tankarna började genast slåss inne i min hjärna.

Enligt mig hade Totte lämnat sin uppgift när han hade en tredjedel kvar. Vad han själv tyckte visste jag inte, men han visade inga planer på att komma tillbaka. Så vad gör jag nu? Det är inte olivoljan och påsklämman som är problemet min hjärna går på högvarv för att lösa. Påsklämman tar det mig bokstavligen två sekunder att lägga undan på sin plats i den näst översta lådan. Olivoljan är det svårare med för det finns fortfarande kvar i den gamla flaskan, så där ryms den inte. Men på golvet intill bokhyllan blir nog bra. Så problemet med påsklämman och olivoljan löser jag ganska snabbt, men det var som sagt var inte det som var det stora problemet.

Det min hjärna brottas med är frågan ”Får jag känna mig nöjd?”. Får jag ta undan sakerna utan att nämna något för Totte och vara glad och nöjd för att allt är städat och klart? Eller är jag en sån kvinna då? En sån kvinna som ger sig. En sån kvinna som är nöjd med det lilla hon får. En sån kvinna som ägnar all sin vakna tid åt att gå runt och plocka upp efter sin man.

Det andra min hjärna undrar är om jag får säga till Totte att han inte har städat klart. Får jag säga till om en påsklämma som det tar mig två sekunder att ta undan själv och en flaska olivolja som tar max en minut att plocka undan? Eller är jag en sån kvinna då? En sån kvinna som tjatar på sin man hela tiden om allt och inget. En sån kvinna som aldrig är nöjd. En sån kvinna som bestämmer över allt i hemmet och som man inte får säga emot.

Inget av alternativen verkar speciellt lockande. Vad skulle hända om jag bara lät olivoljan och påsklämman vara? Jag vet att jag inte skulle kunna lämna dem där i protest för att Totte ska upptäcka dem senare och inse att han inte hade gjort ett ordentligt jobb. Han märkte inte ens när jag gömde hans tandkräm i protest. Han tog bara min tandkräm och tänkte inte mer på vart hans hade tagit vägen. Han skulle aldrig inse att jag på något sätt protesterade genom att lämna sakerna framme.

Om jag lämnar sakerna framme är det alltså jag som har valt att lämna saker framme och skräpa. Det är nästan samma sak som att det är jag som har stökat ner själv. Kan jag tänka mig att låta dem stå där? Kan jag vara nöjd när de inte är undanstädade? Nej, absolut inte. Det ser inte snyggt ut. De kommer att vara i vägen nästa gång vi ska använda bordet. Det kliar i fingrarna för att jag vill ta undan grejerna och få en sak från att-göra-listan avklarad. Kunde Totte tänka sig att låta sakerna stå framme? Uppenbarligen kunde han det. Är egentligen bara jag som vill att de inte ska stå på bordet?

Efter många om och men kommer jag fram till att jag kan tänka mig att glad och nöjd ta undan de sista sakerna själv om det är så att Totte tycker att han har städat färdigt och tycker att dessa saker kan få stå framme. Då städar jag ju inte upp efter honom på samma sätt. Jag städar extra noga för att få så extra fint som bara jag (och inte Totte) vill ha det. Att jag får göra det lilla extra själv när det bara är jag som vill ha det lilla extra låter rimligt. Då är jag inte en sån kvinna som ger sig.

Men om Totte vet om att han inte har städat färdigt, om han har gått därifrån för att han inte orkar göra klart, fast han också tycker att sakerna borde städas undan, då kan jag inte tänka mig att ta undan dem själv. Då vill jag säga åt honom. Det gör mig inte till en sån kvinna som tjatar om allt om jag blir upprörd för att han, utan ett ord, skiter i att göra klart det han har lovat att göra. Det minsta man kan begära då är att han säger till mig ”Kan du ta det sista?” innan han går. Då kan jag ta det sista. Men säger han inget utan bara smiter så ska han inte få komma undan.

Problemet blir nu istället att ta reda på om Totte tror att han har städat klart eller inte, utan att han märker att jag försöker ta reda på det. Det är helt omöjligt. Så trots att jag egentligen inte är en kvinna som ger mig eller en kvinna som tjatar om allt, så kan det i realiteten bli så att jag agerar som en. Om jag väljer fel väg och ger mig fast han visste, eller tjatar fast han tyckte att det kunde stå kvar, då är det kört. Men en sak vet jag: Jag är inte en kvinna som låter det stå framme, så det är bara att välja.

Jag valde fel. Så nu var jag officiellt en kvinna som tjatar om minsta lilla. Han tyckte att de kunde stå kvar. Nu vet jag i alla fall. Om jag hade valt att ta undan dem själv hade jag aldrig vetat om det var rätt eller fel. Men betyder det här att jag har tillåtelse att glad och nöjd plocka undan nästa gång det händer, utan att vara en sån kvinna som alltid plockar upp efter sin man? Jag hoppas det, för jag vill inte råka tjata igen, så jag väljer nog plocka undan nästa gång oavsett vad jag tror att han förtjänar.

Ska det behöva vara så svårt att agera rätt utan att uppfattas på ett visst sätt? Kan jag inte bara alltid få göra som jag vill och om jag inte orkar plocka undan själv så kan jag låta det stå framme. Få vara kvinnan som låter det vara stökigt ett tag. Jag vill inte rädda världen och slå ett slag för feminismen varje gång det är dags att plocka undan en sketen påsklämma. Jag måste sluta tänka. Om jag är nöjd, Totte är nöjd och ingen medvetet försöker lura den andra så borde allt vara bra. Jag vet att han älskar mig och jag älskar honom. Vi jobbar som ett team, med samma mål i tanke: att båda ska bli nöjda. Men hur det ska gå till är vi inte alltid telepatiskt överens om. Så förlåt mig om jag inte kan få min man att läsa mina tankar. Jag är en bra kvinna ändå. Eller rättare sagt så är både han och jag bra människor.

Det är fruktansvärt varmt i Göteborg nu och har varit de senaste dagarna. Faktum är att jag känner att jag kommer att smälta bort om jag inte får en bil, nu. Totte och jag har ingen bil, men det brukar gå bra att låna Tottes föräldrars bil eller någon kompis bil om det verkligen behövs. De senaste dagarna har jag dock, för första gången på riktigt, känt att jag absolut vill ha en egen bil.

Om vi hade en egen bil skulle jag kunna ta bilen till jobbet och slippa åka i en smockfull, stekhet spårvagn. Det är säkert väldigt varmt i en bil också, men man slipper sitta och svettas bredvid främmande människor. Jag tror att det går fortare att ta sig till jobbet med bil än med spårvagn också, så det skulle korta mitt lidande lite. Framförallt skulle det gå mycket bättre att ta sig hem i den här värmen även om jag har handlat kylvaror på jobbet. Jag kan ha dem i bakluckan och hinna hem hyfsat snabbt. Jag slipper bära de tunga kassarna på spårvagnen så att jag bli ännu svettigare än jag redan är, och jag slipper stå med kassarna i solen och vänta på nästa spårvagn inne i stan, så att alla kylvaror blir varma.

Det bästa med att ha en egen bil just nu skulle vara att man kunde åka och bada när som helst, utan att behöva planera in det med någon kompis. Jag och Totte skulle kunna dra iväg ensamma när vi kände för det. Och när vi tröttnade på att bada kunde vi åka hem. Nu ligger jag här och smälter bort i stället, och längtar efter havet. Om man ändå hade en bil.