Vishet kan vara en förbannelse. Jag kan nästan aldrig låta bli att tänka flera steg framåt innan jag gör någonting, för jag vet att det kan vara dumt att inte tänka efter före. Det leder till att det är mycket svårare att göra saker spontant. Men framförallt leder det till att jag aldrig blir glatt överraskad, bara bekräftat besviken.

Om jag jobbar till stängning, vilket jag ofta gör, så måste jag handla på rasten om jag vill ha något handlat. När jag slutar har ju affären stängt. Det här är jag fullt medveten om, så jag brukar se till att handla på rasten. Om det skulle vara så att jag någon gång inte orkar handla på rasten så är det ett medvetet val av mig att jag inte kommer att få med mig hem det jag ville ha köpt. Jag vet redan när jag väljer att inte handla på rasten att jag kommer att bli besviken imorgon när det inte finns något frukostbröd. Om jag inte jobbar till stängning så planerar jag in att jag ska handla efter att jag har slutat.

Andra på jobbet verkar ha en tvärtom uppfattning. Om de jobbar till stängning handlar de inte, för när de slutar så har ju affären stängt. Det är inget de ens funderar över. Om de däremot slutar tidigare så blir de positivt överraskade, trots att det har stått på deras schema länge att de ska sluta klockan 19 den dagen, när de inser att de kan handla efter jobbet. De blir inte besvikna på sig själva att de inte handlade på rasten när de jobbar till stängning, för de börjar inte fundera på om de ska handla eller inte förrän de har slutat och står i omklädningsrummet.

När jag ska köpa en ram till ett foto mäter jag alltid fotot innan jag köper ramen. Om jag bara råkar vara i en affär, men inte har måtten med mig så köper jag ingen ram. Så när jag har köpt en ram blir jag inte glatt överraskad för att fotot passar i ramen. Det är klart att det passar. Jag har ju köpt ramen efter fotots mått. Skulle jag någon gång, trots allt, chansa och köpa en ram när jag inte har måtten med mig, så vet jag om att jag tar en risk. Jag vet att det kan vara så att fotot inte passar i ramen. Jag vet att jag egentligen borde komma tillbaka en annan gång när jag har måtten med mig. Om det skulle visa sig när jag kommer hem att fotot inte passar så blir jag bekräftat besviken. Besviken på mig själv som inte tog reda på måtten först.

Vissa människor, bland annat Totte, skulle aldrig komma på tanken att mäta fotot först. Faktum är att de inte ens skulle komma på tanken att köpa en ram till fotot förrän de står i en affär och ser en snygg ram. De köper den och åker hem och provar. Om den passar blir de glatt överraskade. Om den inte passar blir de inte besvikna. Kanske lite besvikna på att ramen inte passar, men inte det minsta besvikna på sig själva. För de har ju gjort sitt bästa, eller hur? Det var ju omöjligt för dem att veta hur stort fotot var när de stod där i affären. Och ändå lyckas nästan alltid jag veta det när jag ska köpa en ram.

Om vi har en förpackning köttfärs i kylskåpet så är det bra om vi använder den innan bäst före-datumet. Det vet jag, så jag kan inte låta bli att tänka på att jag borde titta på etiketten vad det står för datum. Om jag har fullt upp eller råkar glömma bort det ett tag så är det inte säkert att jag kollar datumet direkt. När jag till slut kollar datumet så kanske det är två dagar kvar. Då tänker jag bara ”Okej, då kanske vi kan göra köttfärssås imorgon.”. Och om bäst före-datumet har passerat kan jag inte låta bli att bli besviken på mig själv som inte såg till att verkligen kolla upp det i tid, nu när jag ändå har tänkt att jag ska kolla upp det i flera dagar. Jag borde ha sett till att göra det för att jag hela tiden visste att köttfärsen kunde bli dålig vilken dag som helst.

Totte ägnar inte alls lika lång tid åt att tänka på att han måste kolla upp datumet. Han ställer in köttfärsen när vi köper den. Sedan tänker han inte på den förrän han kommer på någon maträtt han vill laga av den. Så om han en dag skulle hitta köttfärsen i kylskåpet och bäst före-datumet är passerat så tycker han bara att det är dumt att vi måste slänga den. Men jag får för mig att han ser det mer som att det råkade hända honom något dåligt, inte att han kunde ha förhindrat det hela genom att hålla koll på datumet. Om han hittar köttfärsen när den fortfarande går att äta blir han glatt överraskad och föreslår: ”Jag vet, vi kan använda den här köttfärsen och göra köttfärssås imorgon.”.

Det är ju nästan ingen skillnad på mina och andra människors handlingar. Och konsekvenserna bli ofta desamma, även om jag kanske lite oftare än Totte hittar köttfärsen innan bäst före-datumet är passerat. Den stora skillnaden på mig och de andra är min reaktion på konsekvenserna till handlingarna. Jag har två reaktioner: neutral eller besviken på mig själv. De andra har två reaktioner: glatt överraskad eller neutral. Jag skulle mycket hellre vilja ha det som de andra. Det värsta är att jag inte kan göra någonting åt det.

Jag skulle kunna medvetet försöka förtränga tanken på köttfärsen varje gång den dök upp, så att jag precis som Totte ska kunna råka hitta den i kylskåpet dagen innan bäst före-datumet och bli glatt överraskad. Men eftersom jag inte på riktigt har glömt bort den, utan bara förbjudit mig själv att gå och titta på datumet, så blir jag inte så överraskad. Och om det skulle vara så att jag inte ”råkar” hitta den förrän den är dålig så blir jag bara ännu mer besviken på mig själv än vanligt. Nu har jag ju inte bara slarvat, trots att jag visste att den kunde gå ut vilken dag som helst. Nu har jag medvetet valt att inte kolla datumet, fast jag vet att den kan gå ut vilken dag som helst. Då känns det helt och hållet som mitt fel att den måste slängas.

Hur jag än gör så kan jag inte komma ifrån det. Det går inte att fejka brist på vishet. Ibland önskar jag att jag var ett litet barn igen. Att jag inte bara slapp planera saker, utan att jag inte kunde planera saker. För nu kan jag inte låta bli att planera. Min planering brukar ofta vara riktigt bra också, så det känns dumt att inte använda den. Om vi använder någon annans planering och jag sitter inne med en bättre känner jag fortfarande ansvaret på mig om jag inte säger något. Det jag önskar ibland är alltså att inte klara av att komma på en bra planering. Att bara följa med, som ett litet barn, och inte kunna se vad som blev dumt när vi gjorde allt enligt en annan persons planering.

Egentligen spelar det ingen roll här i livet om allt blir ”rätt” hela tiden eller inte. Huvudsaken är att man är glad. Så om jag gör rätt nio av tio gånger och känner mig neutral varje gång, men blir besviken när jag gör fel, så har jag inte tjänat något på att göra rätt. Jag skulle hellre göra rätt fem av tio gånger, vara neutral när jag gjorde fel och bli glad de fem gånger jag har gjort rätt. Synd att det inte går att fejka.

Mitt fiskstuckna finger har svullnat upp till en stoppad korv igen, efter att ha varit normalstorlek i några dagar. Väldigt konstigt tyckte jag och ringde sjukvårdsrådgivningen sent igår kväll. ”Om det inte är bättre imorgon så borde du gå till vårdcentralens drop-in.” Sagt och gjort. Fingret var inte ett dugg bättre i morse, så efter två mackor till frukost begav jag mig till vårdcentralen.

Klockan tio ungefär var jag på vårdcentralen, och vid kvart i tolv var jag klar. Läkaren tittade på fingret och trodde att det kanske behövde få en stödskena och att jag behövde få penicillin. Han sa att det inte var någon fara med fingret, men att det är bättre att behandla med penicillin, så att svullnaden går ner innan jag får en infektion, än att bara låta det vara och vänta och se om det blir värre. Hur som helst erkände han att han inte riktigt hade koll på vad som behövde göras, så jag fick en remiss till ortopeden.

Jag gick hem och slängde ner några saker i en väska så fort jag kunde. Sedan ringde Tottes pappa (som var snäll nog att skjutsa mig till sjukhuset) på dörren precis när jag tänkte göra i ordning en macka att ta med. Så jag struntade i mackan. Hur lång tid kan det ta?

Tottes pappa släppte av mig på akuten och åkte till jobbet. Jag tog en nummerlapp som det stod ”090618 12:37” på. Mitt humör var fortfarande på topp när jag 25 minuter senare fick anmäla mig och lämna fram min remiss. ”Det är bara att sitta ner i väntrummet igen, så kommer sjuksköterskan och ropar upp dig när det är din tur. Men det kan ta lite tid.” Visst, okej. Jag passade på att gå på toaletten direkt efter att jag hade anmält mig. Det vore ju ganska otroligt att de skulle ropa upp mig direkt, så det måste vara riskfritt att gå på toa.

Besvärad insåg jag att jag hade missat att få med mig min vattenflaska. Jag hade tagit ur den ur väskan för att fylla på den precis innan jag skulle göra mackor. Efter att ha suttit i väntrummet i två timmar hade jag kastat många avundsjuka blickar mot dryckesautomaten som stod i hörnet. Det ironiska med det hela, insåg jag, var att jag satt med hela min nyutbetalda lön på kortet men inte en enda krona i kontanter. Och jag kunde inte gå därifrån för att hitta en bankomat, för de kunde ju ropa upp mig när som helst. Törstig och god för flera tusen satt jag alltså där med en dryckesautomat tre meter ifrån mig och torkade ut.

Till slut fick jag komma in och träffa en sjuksköterska. Hon gjorde några vanliga tester och tittade lite på mitt finger. Sedan bestämde hon sig för att jag måste träffa läkaren. Men hon sa att det skulle ta tid, så hon gjorde ett blodprov på mig ”medan du ändå väntar”. Blodprovet tog kanske fem minuter. Resten av väntan på läkaren fick jag göra ute i väntrummet.

Som tur var hade jag fått med mig en påse godis, så jag hade i alla fall någonting att äta, trots att jag inte hann göra några mackor. En tidning hade jag lyckats få med mig också. Jag bläddrade lite i den, men det var svårt att koncentrera sig. Mesta av tiden satt jag bara och skruvade på mig och tyckte att stolarna i väntrummet var extremt obekväma. De var för höga, så varje gång jag försökte lägga upp ena benet på det andra så gled det av, för att låret lutade för mycket neråt.

Valdemar hade, snäll som han är, hoppat ner i väskan och följt med mig, så jag var inte helt ensam på akuten. Vi åt godis tillsammans och höll varandra i handen i smyg. Men han vågade sig inte upp ur väskan. Han tyckte att det var för mycket läskiga människor i väntrummet.

Jag upptäckte hur hjälplös man är i ett väntrum på akuten när man inte har någon annan med sig än ett gosedjur som inte vågar sig upp ur väskan. Jag kunde inte fixa något att äta eller dricka. Jag kunde inte gå ut och ta lite frisk luft och sträcka på benen. Jag kunde inte ens gå på toaletten. Jag var hela tiden tvungen att vara beredd på att de skulle ropa upp mig. Så där satt jag på helspänn och lyssnade efter mitt namn … i fem timmar till.

Efter så lite mobilkontakt med Totte som möjligt (eftersom jag inte hann ladda mobilen i mer än två minuter innan Tottes pappa kom och skjutsade mig) var det bestämt att han skulle komma och göra mig sällskap efter jobbet. Det var skönt att veta att han i alla fall var på väg, även om jag visste att han skulle dröja minst en timme och även om jag inte visste hur länge till jag skulle behöva vara kvar på akuten.

Precis innan Totte kom blev jag inropad och fick sitta i ett eget rum och vänta på läkaren. Men som tur var fick jag släppa in Totte dit när han kom. Totte, min räddare i nöden, hade med sig mackor med potatissallad och gräslök, en stor flaska vatten och boken jag håller på att läsa. Du är underbar, inget annat än underbar! Jag tryckte i mig mackorna som om jag inte hade ätit på flera dygn. Egentligen hade jag inte ätit något annat än godis på åtta timmar. När Totte var där vågade jag smita iväg på toa också.

Vi satt och läste varsin bok när läkaren kom in i rummet. Blodprovet visade inget dåligt. Han tittade på mitt finger, sträckte det, böjde det, frågade om det gjorde ont och sa att han skulle skicka ett e-recept på penicillin till apoteket, så att jag kunde gå och hämta ut det imorgon. Det hela var över på tre minuter. Så mycket väntan för något som tar så kort tid. Det känns helt oproportionerligt. Men det var ju värt det. Både för att jag får penicillin nu som förhoppningsvis gör att svullnaden går ner. Och för att jag vet nu att det inte är någon större fara med mig. Jag har ett blodprov som bevisar att det är bra med mig. Ingenting att oroa sig för. Skönt!

Klockan var tio över åtta när vi gick från sjukhuset. I sju och en halv timme hade jag varit där. Anmälan i receptionen, blodprovet och läkarens koll tog sammanlagt inte mer än tjugo minuter. Om jag har fått veta i förväg att jag inte skulle få träffa läkaren förrän klockan åtta, så hade jag kunnat gå därifrån och tagit något att äta medan jag väntade istället för att sitta och glo i flera timmar. Jag hade ju redan suttit en och en halv timme i väntrummet på vårdcentralen också.

Men det är som det är. Ibland finns det inget annat att göra än att sitta och vänta på akuten i sju timmar. Och då är det tur att man har en sambos pappa som skjutsar dit en, ett gosedjur som följer med en, en sambo som kommer med mat när man mest behöver det och en mamma, en pappa, en sambos mamma och en sambos morföräldrar som ringer och oroligt frågar hur det går, även om man har mobilen avstängd.

Ett halvt blogginlägg och nästan försenad till jobbet, blev resultatet igår när jag bestämde mig för att sätta mig vid datorn fast det bara var en halvtimme kvar tills jag skulle gå. Onödigt stressigt, tänkte jag först, när jag satt på spårvagnen och försökte lista ut om jag skulle hinna till jobbet i tid eller inte. Det kändes inte lyckat att bara ha hunnit skriva ett halvt blogginlägg och det kändes absolut inte lyckat att kanske komma för sent till jobbet. Då hade jag hellre inte skrivit något alls, och kunnat skriva hela inlägget i ett sammanhang senare, och kommit i god tid till jobbet.

Men sedan tänkte jag om. Vad skulle jag göra i en halvtimme om jag inte hade satt mig vid datorn? Bara suttit och degat? Det låter ju inte så mycket bättre. Jag borde nog koncentrera mig mer på här och nu, än på vad och när. Nu tänker jag att jag har ett blogginlägg jag vill skriva som kommer att ta ca en timme. Sedan försöker jag planera in att hinna skriva det vid en bra tidpunkt. Jag borde istället utgå ifrån nuet. Jag borde tänka: Nu har jag en halvtimme på mig att göra något. Vad vill jag göra? Om svaret blir att jag känner för att blogga så är det väl bättre att göra det än att inte göra det?

Ibland läser jag bok när jag åker spårvagn, men ganska ofta gör jag inte det för att jag vet att jag kommer att hinna läsa så kort bit innan jag är framme. Jag tänker: Då läser jag hellre hemma när jag hinner läsa klart ett helt kapitel. Jag tänker inte: Då sitter jag hellre och glor rakt ut i luften och gör ingenting. Vilket också är ett resultat av att jag valde att inte läsa. Jag är helt koncentrerad på när det passar bäst att läsa, istället för vad det passar bäst att göra nu. Ja, det är säkert mysigare att läsa första halvan av kapitel 7 hemma i sängen där jag hinner läsa det ihop med resten av kapitlet, än att läsa halva kapitel 7 på spårvagnens obekväma säten och sluta läsa efter halva kapitlet för att jag måste gå av. Men det är garanterat mycket mysigare att läsa halva kapitel 7 på spårvagnen än att bara sitta och glo och vänta på att man ska vara framme.

När jag hela tiden tänker att jag ska göra allting senare för att det är mysigare att göra det då uppstår problemet att allt inte alltid hinner bli gjort också. Jag kanske har fyra böcker som jag vill läsa den här sommaren. Det är absolut ingen uppgift som jag ska känna att jag måste bli klar med, utan jag läser ju bara för min egen skull, för att underhålla mig. Om jag bara läser i sängen där det är mysigt och jag hinner läsa hela kapitel kanske jag hinner läsa två böcker i sommar. Om jag läser på spårvagnen också så hinner jag kanske läsa tre. Jag har fortfarande fått läsa i den mysiga sängen lika mycket som jag gjorde annars. Skillnaden nu är att jag har fått ha det halvmysigt på spårvagnen också istället för tråkigt. Jag har inte förlorat någonting på det.

Ändå känns det lite som att jag har ”förstört” en bok genom att läsa den på spårvagnen där det inte är lika mysigt. Men om man ser det så att jag inte hade hunnit läsa den annars så är det väl bättre att läsa den halvmysigt än att inte läsa den alls? Nu tänker jag direkt att jag skulle kunna läsa den mysigt senare. Om jag bara hinner två böcker i sommar om jag bara läser hemma, så kan jag läsa den tredje efter sommaren, istället för att läsa den på spårvagnen och hinna med den i sommar. Jag måste sluta tänka på senare. Det går inte att skjuta på allt tills senare, hur mycket bättre det än skulle bli då.

Mitt liv räcker bara en viss tidsperiod. Jag kommer att ha hunnit läsa fler böcker när jag dör om jag läser på spårvagnen också. Jag kommer att ha hunnit skriva fler blogginlägg om jag skriver även när jag bara hinner skriva halva. Jag kommer i största allmänhet att hinna göra mycket mer saker i mitt liv om jag tar tag i något även när jag bara hinner hålla på med det i en halvtimme, istället för att bara dega i en halvtimme. En halvtimme här och var två gånger om dagen i en vecka blir sammanlagt sju timmar! Och det handlar inte om att vara effektiv. Det handlar om att läsa bok på spårvagnen och ha lite halvmysigt, istället för heltråkigt. Tänk om jag slapp sju timmars tråkighet i veckan bara genom att våga göra saker trots att de bara hinner bli halvklara. Fatta vad underbart!

Jag har bestämt mig. Hellre halvmysigt nu (och helmysigt senare) än (tråkigt nu och) helmysigt senare! Det är det som står i parenteserna som jag oftast glömmer bort, och läser man meningen utan det som står i dem, så håller jag inte med. För jag tänker inte leva mitt liv med bara halvmys. Helmys är värt att vänta på. Läser man däremot meningen med allt som står i parenteserna också så är valet lätt. Helmysigt senare får jag oavsett vad jag väljer. Då är det klart att det är bättre med halvmysigt nu än tråkigt nu. Om jag någon gång hittar en bok som är så bra att jag hellre inte hinner läsa den alls än läser den på spårvagnen så får jag väl hoppa över att läsa den boken då. Jag tvivlar på att det kommer att hända.

Jag undrar hur ett barn känner sig när det är kidnappat av en av sina föräldrar. Det är ju lagar, regleringar och överenskommelser som gör att barnet juridiskt sett är kidnappat trots att det är hos en av sina föräldrar. Barnet själv har säkert ingen insikt i lagarna. Barnet undrar nog bara varför det aldrig får träffa sin andra förälder.

Om den ena föräldern har ensam vårdnad och den andra föräldern bor långt bort, sitter i fängelse eller inte vill veta av sitt barn, så träffar nog barnet väldigt sällan den föräldern. I det här fallet bor barnet helt lagligt hos sin ena förälder och ingen bryter mot någon överenskommelse när den andra föräldern sällan eller aldrig hälsar på. Det kan till och med vara så att det finns ett besöksförbud utfärdat för att föräldern har skadat barnet, så då får föräldern inte hälsa på.

Frågan är om barnet känner någon skillnad på att vara kidnappad av sin ena förälder och på att bo hos ena föräldern med ensam vårdnad och aldrig få besök av den andra föräldern. I praktiken är det kanske samma sak för ett barn, även om det är helt olika saker juridiskt sett.

Om nu barnet inte märker någon skillnad så undrar jag om det är så att det inte är så farligt att bli kidnappad av sin förälder eller om det tvärtom är hemskt att tvingas bo hos ena föräldern med ensam vårdnad och aldrig få besök av den andra föräldern. Samhället och juridiken bestämmer vilken som är den onda och vilken som är den goda föräldern i de här fallen. Men för ett litet barn som älskar båda sina föräldrar, oavsett vad de har gjort, så är det nog alltid hemskt att inte få träffa den ena föräldern. Trots att juridiken inte alltid står på deras sida.

Vanans makt ska inte underskattas. När man har gjort något en gång är det inte helt omöjligt att man gör det igen. Det är inte många människor som äter på en ny restaurang varje gång de äter ute, även om de inte har besökt alla restauranger i staden. Man går tillbaka till de ställen man tyckte om. Om man brukar åka buss till jobbet får man inte plötsligt för sig att ta bilen. Man tar bilen om det är något speciellt, inte annars. Har man en simhall där man har simmat några gånger går man inte till någon annan simhall för omväxlingens skull, om man trivs på den första simhallen.

En del saker vi människor gör går i perioder också. När man går på bio blir man sugen på att gå på bio igen snart, för att det finns reklam för andra filmer där och för att man blir påmind om hur kul det är. Så ett tag kanske man går på bio flera gånger samma månad, för att sedan inte gå på bio på ett halvår. Man kanske inte hade tid en månad och då kom man ur vanan och kom inte på tanken igen förrän fem månader senare.

Väldigt många saker man kan göra kostar pengar. Många av de saker som kostar pengar kan man skaffa ett rabattkort till för att göra det billigare. Det kan vara ett klippkort på simhallen som gör besöken fem kronor billigare per gång när man köper ett kort som gäller tio gånger. Det kan vara ett busskort som man får åka obegränsat många resor på i en månad. Eller så kan det vara ett stämpelkort som ger en en gratis maträtt på en viss restaurang när man har kommit upp i ett visst antal stämplar. Stämplar får man för varje maträtt man köper. Det här gör att det blir billigare att fångas av vanans makt och gå till samma restaurang ofta, ta bussen varje dag hela månaden eller simma på samma simhall.

Problemet är att man oftast inte vet i förväg hur ofta man faktiskt kommer att besöka restaurangen, gå till simhallen eller åka buss. Man tar alltså en chansning när man köper rabattkortet (i de fall där rabattkortet kostar pengar). Om man tror att man bara ska åka buss tre gånger på två veckor så köper man inget månadskort. När man sedan upptäcker att man istället har åkt buss fem gånger redan första veckan så inser man att man hade tjänat på att köpa ett månadskort. Om man då gör slag i saken och köper ett månadskort kanske man bara åker de planerade en och en halv gångerna nästa vecka. Och sedan kanske man blir sjuk och inte åker buss alls. Efter att månaden är över kan man konstatera att man hade tjänat på att köpa lösa biljetter under den tiden månadskortet gällde.

Bussåkande är ändå en av de lättare sakerna att räkna ut i förväg. Det är mycket svårare att lista ut i förväg hur många gånger inom tre månader som man kommer att gå på bio en måndag till torsdag. Eller att veta om man kommer att gå på Liseberg fler eller färre än de tre gånger som gör att man tjänar på ett Lisebergskort. Ännu svårare blir det att bestämma sig när man, som jag nu, redan har gått en gång och betalat kontant för att man inte orkar bestämma sig eller för att man inte tror att man ska gå så många gånger, och sedan blir förfrågad att följa med två gånger till. Kommer jag att gå en tredje gång också, så att jag tjänar på att köpa ett kort? Eller kommer jag bara att gå två gånger till, så att jag inte tjänar på att köpa ett kort, men borde ha köpt ett kort första gången jag gick för då hade det sammanlagt blivit tre gånger? Eller kommer jag bara att gå en gång till, för att den andra gången inte är helt spikad, så att jag går riktigt back om jag köper ett kort? Det går inte att veta i förväg.

Vi blir påverkade av vetskapen om att det finns ett rabattkort också. Om vi har ett rabattkort på bio, och det gäller i tre månader, så blir vi lite mer benägna att gå på bio inom tre månader. Har vi tjänat på att ha ett rabattkort då, om vi har gått på bio oftare än vanligt under dessa tre månader? Även om filmerna var billigare att se med rabattkort än utan så har vi ju gjort av med mer pengar på att gå på bio än vi hade gjort om vi inte hade haft ett rabattkort. Fast vi har ju fått se fler filmer, så vi kanske tycker att det är värt det.

Till och med rabattkort som är gratis kan påverka våra val. Stämpelkortet vi fick på restaurangen kanske var gratis. Det enda vi behöver göra för att till slut få en gratis maträtt är att komma ihåg att visa upp kortet och få stämplar varje gång vi ändå är där och äter. Men det kan sluta med att vi går dit fast det inte är vår favoritrestaurang eller att vi går ut och äter istället för att äta hemma oftare, bara för att vi vet att vi snart har tillräckligt många stämplar för att få en gratis maträtt. Har vi i så fall tjänat på att ha ett rabattkort?

Ibland får vi bara dåligt samvete av att ha ett rabattkort. Klippkortet som redan är betalat gäller för tio gånger på simhallen. Men redan efter tre gånger kanske vi insåg att det inte var så kul att simma som vi trodde. Då är det inte nog med att vi har förlorat på att köpa ett tiokort istället för att betala dessa tre gånger kontant. Vi mår dåligt och känner att vi borde gå och simma också. Vi kan inte bestämma oss för om vi ska slänga kortet och acceptera förlusten eller om vi ska masa oss iväg och lida igenom en simtur för att få känna att vi inte har förlorat riktigt lika mycket pengar på kortköpet. Även om vi har simmat åtta gånger när vi tröttnar, och kanske precis har betalat lika mycket för tiokortet som åtta gånger hade kostat kontant, mår vi dåligt. Vi känner att vi borde simma två gånger till, fast vi inte vill. Det är ju ”gratis”.

Man kanske till och med undviker att göra något bara för att man inte vill behöva bestämma sig för om man ska köpa ett rabattkort eller betala kontant. I så fall är det ju inte bra för någon att rabattkorten ens existerar. Det känns psykiskt jobbigare att ha gjort ett felaktigt val gällande rabattkort eller inte än att bara ha valt att göra något annat.

Det skulle vara bättre om vi fick leva våra liv först och ta alla beslut om vad vi vill och inte vill göra, utan någon påverkan från rabattkort. Sedan kan man få betala i efterhand. Om man stämplar kortet varje gång man åker buss, så kan man efter att det har gått en månad betala för ett månadskort om man har åkt mycket eller för de enskilda biljetter man har åkt upp om det blir billigare. När man går på Liseberg borde man få spara sina kvitton på inträdet och sedan kunna byta in dem som delbetalning för att köpa ett Lisebergskort tredje gången man går. Men tyvärr fungerar inte världen så. Man måste bestämma sig i förväg om man ska ha ett rabattkort eller inte. Sedan får man försöka avgöra i efterhand om det är bättre att göra som man känner för eller att göra så att man till varje pris tjänar på rabattkortet.

Varför blir jag så ofta sugen på sushi när alla sushirestauranger har stängt? Det är som någon slags förbannelse. Nittio procent av alla gånger jag blir sugen på sushi är när de har stängt. Ganska ofta är det söndag när jag blir sugen på sushi. Men restaurangen i närheten av oss har stängt på söndagar. Annars är det mest sena kvällar jag blir sugen, men de flesta sushirestauranger stänger innan klockan åtta. De har inte alls öppet lika länge som pizzerior och hamburgarrestauranger.

Förmodligen är problemet att jag blir sugen på mat så sent. Som efter jobbet när jag har jobbat till klockan 22 till exempel. Då har de flesta pizzeriorna också stängt, men McDonald´s har öppet. Om man vill äta sent på kvällen måste man med andra ord äta onyttigare mat. Men jag vill inte ha en flottig pizza eller en hamburgare. Jag vill ha en fräsch sushi, med ingefära och sesamfrö.

Det är mycket bättre att bli sugen på sushi till lunch. Då har de öppet. Så ganska ofta köper jag med mig en sushi hem när jag har varit på stan och shoppat på dagen. Men ibland gör jag det bara för att jag kan. Jag är inte sådär riktigt sugen som jag bara blir när de har stängt.

Totte och jag samlar på Coca Cola-glas från McDonald´s nu. Det är lite jobbigt att man måste äta på McDonald´s så ofta och att man måste ta plusmeny för att få glasen, men de är coola. Vi får se hur många glas och vilka färger vi lyckas samla, men förhoppningsvis kan vi få tag på minst tre olika färger i alla fall.

Såhär ser det gröna glaset ut när man fyller det med Coca Cola:

Det här lilla 200-bitarspusselt svängde jag ihop på bara en liten stund. Jag brukar nästan aldrig bygga ett helt pussel på samma dag. Men så brukar jag inte bygga pussel med bara 200 bitar heller. Vilka söta små valpar jag byggde ihop!