Alla inlägg under juni 2009

Av Erica - 13 juni 2009 13:12



Sedan jag började blogga har jag börjat ta många fler bilder med min mobilkamera än vad jag gjorde förut. Det är inte bara för att jag vill lägga ut bilderna på bloggen, utan jag tar många bilder som inte hamnar på bloggen också. Det är nog för att jag tänker ”Ska jag blogga om det här eller inte?” och då kommer jag på att jag kan ta en bild oavsett vad svaret blir. Det är alltid trevligt att ha bilder på saker man har sett eller gjort. Jag är glad att jag har blivit så mycket bättre på att ta bilder.


Men det får inte gå till överdrift. Det får inte kännas som att ögonblicket gick till spillo om man bara upplevde det, men inte hann ta en bild av det. Det viktigaste är att uppleva. En bild är bara ett sätt att starkare hålla ögonblicket i minnet och ett sätt att visa för andra hur det var. Jag kan inte ta en bild på Valdemar varje gång han är söt. För det första skulle jag inte göra annat än att ta bilder på Valdis i så fall. Och för det andra är vissa söta miner bara till för mina ögon. Det är mellan mig och honom och det är fint att det inte finns några andra bilder än våra minnesbilder, för det är minnesbilderna som visar bäst hur vi kände just då.


Av Erica - 12 juni 2009 23:31



Varför äter vi blomkål så sällan? Det är ju jättegott. Ikväll åt vi den rå, som snacks, och doppade den i dipsås. Fungerade alldeles utmärkt. Jag åt mycket mer av blomkålen än av chipsen som också fanns tillgängliga. Blomkålen är god utan att doppa också. Väldigt nyttigt. Mer blomkål i framtiden.


Av Erica - 12 juni 2009 14:48



När jag blir stor ska jag inte bli tråkig. Jag ska inte gå hem från alla fester först av alla bara för att jag har barn. Jag ska aldrig sluta hångla med Totte, även om vi är skrynkliga som russin. Jag ska fortsätta åka den nyaste åkattraktionen på Liseberg varje år. Jag ska följa alla nya, bra serier på TV. Jag ska helt enkelt fortsätta att vara jag och inte bli tråkig.


Fast när jag var yngre så ville jag aldrig bli som mamma, och nu är jag redan på god väg. Det är inte så dåligt ändå. Vi oroar oss över samma saker. Vi har alltid bra saker i handväskan båda två. Vi försöker alltid planera så att det blir bäst för alla. När jag var liten ville jag inte alls bli sådan, men nu är mamma min idol. Jag är stolt över att ha blivit mer som henne.


Om sanningen ska fram så brukar Totte och jag gå hem först av alla från fester ganska ofta redan nu, fast vi inte ens har barn än. Det är inte helt omöjligt att det kommer att fortsätta vara så när vi skaffar barn. Och när det gäller Liseberg så är åkattraktionerna inte lika spännande som de var för tio år sedan, men det är fortfarande kul. Det finns risk för att mitt intresse kommer att avta och kanske till och med försvinna. Hemska tanke!


Det är orättvist av mig att bestämma nu vem jag ska vara i framtiden. Jag kan inte bestämma nu att jag ska stanna längre på fester i framtiden, när jag har barn. Det är möjligt att jag tycker nu att det är tråkigt att andra människor som har barn lämnar festen tidigt. Jag kanske tycker att de är lite tråkiga. Men det är ju ur min synvinkel, en barnlös persons synvinkel, som jag tycker det. När jag får barn är det inte troligt att jag tycker som jag tycker nu. Om jag stålsätter mig nu för att inte förändras när jag får barn kommer jag bara att hamna i en omöjlig situation. Om jag går hem tidigt från festen har jag blivit sådan som jag svurit att jag aldrig skulle bli. Om jag stannar kvar på festen länge gör jag förmodligen tvärtemot vad jag känner för att göra då. Det finns ingen vits med att tvinga sig själv att göra något som man tycker att man borde tycka är roligt om man faktiskt inte tycker att det är roligt.


Förändring är en del av livet. Både yttre omständigheter som förändras och inre värderingar som förändras kommer att göra att man inte är samma person i framtiden som man är nu. Men det behöver inte vara en dålig sak. Förhoppningsvis kommer man hela tiden själv känna att man förändras till det bättre. Det kommer alltid att finnas andra människor, som befinner sig i andra situationer än man själv gör, som tycker att man har blivit tråkigare. Men om man kan stå för att man har förändrats och faktiskt gör som man själv tycker är bäst så vinner man själv i längden.


Man ska akta sig för att bestämma sig redan nu för hur man vill vara i framtiden. Det viktigaste är att man alltid gör som man själv vill just nu. När jag blir stor kommer jag inte att bli tråkig. Men vad det innebär att vara tråkig kommer nog att förändras för mig. Jag ska gå hem först från alla fester och läsa godnattsagor för mina barn. Jag ska hålla Totte i handen och pussa honom varsamt på hans skrynkliga kind när vi är så gamla att det gör ont att öppna munnen. Jag ska spela på lyckohjulen, vakta barnens väskor och äta glass på Liseberg när det inte längre kittlar i magen av att hänga upp och ner. Jag ska titta på repriser av gamla goda TV-serier som Heroes, Dexter, CSI och True Blood när de nya serierna bara handlar om nymodigheter som jag inte förstår mig på. Jag ska helt enkelt förändras, och aldrig någonsin bli tråkig.


Av Erica - 11 juni 2009 19:34



Om man inte gör vissa saker direkt, så blir de genast mycket jobbigare. Om man inte packar upp matvarorna direkt när man kommer hem efter att ha handlat, så delas den jobbiga saken upp i tre jobbiga saker. Nu är det inte bara arbetsmomentet att packa upp som man till slut måste ta sig igenom ändå. Nu är det jobbigt att det står en kasse i vägen på golvet också, och jobbigt för att man måste komma ihåg att den ska packas upp senare. Har man varit riktigt dum och inte ens packat upp kyl- och frysvarorna så dyker en fjärde jobbig sak upp också. Man vet inte om varan går att äta längre när man väl packar upp den, så man kanske måste slänga den direkt.


Trots att vi vet om att den jobbiga saken bara kommer att bli ännu jobbigare om vi skjuter på den, så fortsätter vi med att inte alltid göra alla saker direkt. Jag förstår inte varför jag inte skärper mig vad det gäller vissa grejer. Det borde vara en självklarhet att alltid vika ihop kläder och lägga i ”byrån” så fort man har hämtat dem från torkrummet. Det borde vara en självklarhet att duka av bordet och diska varje gång direkt efter att man har ätit klart. Och det borde vara en självklarhet att ta undan en sak när man har använt den klart.


Tyvärr finns det en del anledningar man inte kan komma ifrån. Om man har bokat tvättid så att man precis hinner klart innan man ska till jobbet så borde det vara godkänt att inte vika undan tvätten direkt. Det dumma är att man inte gör det så fort man har tid heller, utan om man inte gör det direkt så kan det gå hur lång tid som helst innan man gör det istället. Om man är jättehungrig när man kommer hem, så borde det vara godkänt att laga mat och/eller äta innan man packar upp något annat än kyl- och frysvaror ur matkassarna. Och om man håller på med någonting, vad som helst, så borde man inte behöva släppa allt och sätta sig och gå igenom posten direkt, bara för att den dimper ner i brevinkastet.


Fast det skulle vara himmelskt skönt om det inte dök upp några oundvikliga anledningar och man faktiskt fick allting gjort direkt. Aldrig någon tvätt som står i hallen och ska vikas undan, aldrig några matkassar som står i vägen på golvet i köket och aldrig någon disk på diskbänken. Aldrig någon post som ligger och ger en dåligt samvete för att man inte går igenom den och får bort den. Det skulle vara en drömvärld. Tyvärr skulle man väl inte ha tid att njuta av den drömvärlden för man skulle väl ständigt vara upptagen med att direkt göra någonting som ska göras, så att man inte skjuter på det till senare när det blir ännu jobbigare.


Av Erica - 10 juni 2009 23:14



Här på landet finns nästan inget av det jag brukar irritera mig på i Tottes och min vardag. Det är skönt, men samtidigt tråkigt. Här kan jag inte irritera mig på att handfatet på toaletten är för litet, på att Totte inte lägger sin tvätt i tvättkorgen eller på att jag måste gå till jobbet när jag precis har börjat komma igång med någonting. Det känns bra att slippa irritera sig på samma saker hela tiden. Man måste komma bort för att ha semester på riktigt.


Vissa saker kan jag dock irritera mig på här också. Framförallt irriterar jag mig på att Totte biter på naglarna (även om han har blivit mycket bättre på att låta bli) och på att jag inte kan sova. På något sätt känns det mycket mer irriterande när det är samma saker som jag brukar irritera mig på hemma också. Nya beteenden hinner jag liksom inte bli lika irriterad på även om de är jobbiga. Som att rummet har så lite förvaringsplats att jag måste ha kläderna i en hög på golvet. Eller att Totte läser hela tiden, fast jag har glömt min bok hemma.


Men det händer inte så mycket alls här när det regnar, så jag skulle nästan föredra att vara hemma ändå. Jag märker ju nu hur skönt det är att inte vara irriterad, så när jag kommer hem ska jag försöka att inte vara irriterad på de sakerna som stör mig utan bara göra någonting åt dem eller acceptera dem. Fast jag ska inte låtsas som att allt är bra. Även om jag accepterar att vårt handfat hemma är för litet och slutar irritera mig på det, så vore det dumt att låtsas som att små handfat är mina favorithandfat. Det är viktigt för framtiden att ändå komma ihåg hur dåligt jag tycker att det är, så att jag kan ha med det som en av många avgörande faktorer när vi flyttar.


Nästa gång jag känner att jag börjar irritera mig på mycket saker i min vardag, så ska jag föreslå en semester. Istället för att tjata på Totte att inte ställa tandkrämen på tvättmaskinen, så åker vi till ett ställe där det inte finns någon tvättmaskin. Då får jag andas ut ett tag och slippa vara irriterad, utan att Totte behövde ändra på sig för min skull. Det är ju bäst för båda. Sedan att problemet kommer att komma tillbaka så fort vi kommer hem är inte så viktigt. Då är jag glad igen och blir inte så lätt irriterad när Totte vill ha en annan (o)ordning än mig hemma. Alla glada, alla nöjda. Semester är skönt för att man får komma bort. Även om man bara sitter inne, boklös, bredvid sin läsande sambo och tittar på regnet genom fönstret.


Av Erica - 9 juni 2009 17:58



Fiska makrill var ett helt nytt fenomen för mig när vi gav oss iväg ut med båten i morse. Jag hade gärna fått en genomgång av hur man gör och vad man ska tänka på, men jag vet att det är för mycket begärt när man är med ”bara gö”-Totte. Så den mesta informationen kom ryktesvägen runt i den lilla båten.


Tottes morfar kastade till Totte en lina med två krokar, uppsnurrad på en träram. Totte började genast kasta i krokarna i vattnet och vira upp linan. ”Nej, nej, du ska ha sex famnar.” sa morfadern, utan att förklara vad en famn var. Så fortsatte det hela. Totte sa att man skulle rycka i linan om man kände att man hade fått en fisk. Vid ett senare tillfälle hörde jag morfadern säga att man inte skulle göra några plötsliga rörelser. När Tottes kompis fick en fisk och höll upp den i linan sa morfadern: ”Låt den inte hänga i linan över vattnet. Ta tag i den och kasta den i hinken i båten.”. Senare sa Totte till mig: ”Om du får en fisk, ta den utanför båten.”.


Första gången jag någonsin hörde ordet ”fjärsing” var när den stack mig. Jag såg att jag hade fått min första fisk på kroken. Alla olika otydliga instruktioner gick runt i huvudet på mig och jag försökte rycka till utan att göra några plötsliga rörelser samtidigt som jag tog tag i fisken, så att den inte skulle hänga i linan över vattnet. Men det var tydligen ingen makrill jag hade fått, utan en fjärsing. Och fjärsingar har gifttaggar på ryggen som de spänner ut när de blir rädda. Så jag blev stucken i pekfingret. Så kan det gå.


Sedan haglade de dubbla budskapen över mig igen, samtidigt som jag tyckte att jag fick för lite information. ”Den är giftig. Du måste amputera fingret.” ”Sug ut blodet och spotta.” ”Håll fiskens öga på såret.” ”Skölj såret med vatten.” ”Gör det ont?” Ja. Så vad ska jag göra?


Det jag tyckte var värst i det här läget var morfaderns kommentarer. ”Vad skulle du ta i den för?” ”Vi har ju sagt att man inte ska ta i fisken utanför båten.” Har vi? Den genomgången var jag inte med på. ”Man måste se först att man har en makrill.” Det är första gången jag fiskar någonsin. Alla andra hade hittills bara fått makrill. Jag hann inte avgöra på två sekunder om det var en makrill som jag för första gången i mitt liv såg på en armslängds avstånd eller om det var en annan fisk som jag aldrig förut hade sett i hela mitt liv.


En liten del av mig tycker att morfadern borde ha gått igenom det här med att ta i eller inte ta i fisken lite noggrannare om det var så viktigt så att man kunde bli stucken av en giftig fisk om man gjorde fel. Men den största delen av mig tycker att det bara var en olyckshändelse som vilken nybörjare som helst kan göra, och det är ingens fel. Men ingen del av mig tycker att jag gjorde något fel utifrån de instruktioner jag (inte) hade fått. Därför var det jobbigt att om och om igen, medan jag satt där och hade ont och bara ville veta vad jag skulle göra med fingret, få höra morfadern säga: ”Varför skulle du ta i den med handen? Vi hade ju varnat för fjärsingar.”.


I en situation när någon har skadat sig tycker jag att alla först och främst ska koncentrera sig på att hjälpa den skadade. Beskyllningar om vems fel det är kan man göra efter att allting är gjort för att begränsa skadan så mycket som möjligt. Är det dessutom den skadade själv man tänker skylla på tycker jag faktiskt att man kan vänta tills det har slutat göra ont också. Faktum är att man i det fallet inte ens behöver säga något, förutom om det är för att gå igenom hur personen bör göra nästa gång istället. Det viktiga är hur som helst, till att börja med, att ta hand om såret.


Min älskade Totte var helt perfekt. Han sa ingenting om vems fel det var. Han sa inte att det var mitt fel. Och han sa ingenting om att det kanske kunde vara hans fel, med tanke på att han hade sagt till mig att ta fisken utanför båten om jag får napp. Det var bra, för om han hade börjat säga förlåt i det läget skulle det bara ha känts jobbigt för mig. När jag sitter rädd och har ont i fingret vill jag inte behöva ägna energi åt att ta ställning till om jag ska förlåta personer eller inte. Totte satt bara mitt emot mig och gav mig världens bästa ”tycker synd om dig”-min, som jag såg varje gång jag tittade upp. Men jag tittade mest ner på fingret. Helst av allt ville jag att det bara skulle vara jag och Totte ensamma så att han kunde sitta och hålla om mig medan jag grät. Men nu när vi var fyra personer i båten så gick inte det, och då ville jag bara titta ner på mitt finger och veta om att Totte tittade medlidsamt på mig. Han sa ingenting. Bara fanns där. Och när jag tyst grät några tårar lutade han sig bara, utan ett ord, fram och torkade bort snoret från min näsa med sin hand, så att inte de andra skulle märka något. Tack älskling!


När vi kom hem till stugan ringde Totte sjukvårdsrådgivningen för min räkning. Jag skulle hålla det nu uppsvullnade fingret i varmt vatten tills det inte gjorde ont längre. Om jag fick feber eller mådde illa skulle vi åka till sjukhuset, men annars var det bara att vänta på att svullnaden skulle gå ner. Efter det samtalet kändes det genast mycket bättre. Nu kunde jag helt avfärda det som jag inte riktigt var säker på om det var ett skämt från båten: ”Du måste amputera fingret.”. Jag mådde inte alls illa, och smärta i fingret kan jag ta om jag bara får gråta lite när jag känner för det. Bara för att jag gråter betyder det inte att jag är ledsen. När jag gråter för att det gör fysiskt ont kan jag gråta och skratta samtidigt.


Hela tiden sedan jag blev stucken har jag egentligen varit på bra humör, trots att det gör ont, förutom varje gång morfadern öppnar munnen. Då mår jag dåligt för att jag inte vet om jag borde känna att det är mitt fel som han säger eller om jag borde säga åt honom på skarpen och förklara för honom att jag faktiskt tycker att det är hans fel. Men jag försöker le och säger: ”Jag vet inte varför jag tog i fisken.”. Jag önskar att han kunde sluta provocera mig. Om han fortsätter att skylla på mig så kommer jag att bli arg på honom på riktigt snart.


Nu när jag har fått ha fingret i varmt vatten ett tag får jag ungefär varannan sekund frågan ”Känns det bättre?”. ”Nej” svarar jag då, för det känns inte bättre. Fysiskt gör det fortfarande lika ont i fingret som det gjorde från början. Känslomässigt var jag på bra humör redan innan jag stoppade fingret i vatten, så känslomässigt känns det inte heller bättre. Det har varit bra hela tiden. Jag får känslan av att folk vill att jag ska svara ”ja” när de frågar om det känns bättre. Speciellt när morfadern frågar så får jag en känsla av att han tycker att jag är trotsig som svarar ”nej”. Men vad ska jag göra då? Ljuga? Det gör fortfarande ont. Jag har ingenting emot att det fortfarande gör ont, för jag är på bra humör ändå. Men jag tänker inte ljuga och säga att det inte gör ont för att du ska slippa ha skuldkänslor, om du nu har några. Så om alla bara kunde sluta fråga mig hur det känns nu så kan vi fortsätta dagen på ett trevligt sätt.


Så vems fel är det att jag stack mig på en fisk? Det verkar som att alla vill att jag ska hitta någon att vara arg på. Men jag bryr mig inte om vems fel det kan tänkas vara. För jag tycker inte att jag själv har gjort något fel. Och jag vet att ingen annan medvetet har orsakat det. Så varför kan vi inte bara kalla det en olyckshändelse? Jag kan vara glad, fast jag har ont. Det här behöver inte ens vara någonting dåligt. Så jag tycker att vi låter det vara ingens fel. För jag skulle inte tjäna på att bli övertygad om att det var någons fel. Jag skulle bara bli arg och ledsen, istället för glad som jag är nu. En sak vet jag i alla fall helt säkert. Det är inte den stackars fjärsingens fel att jag stack mig. Han kämpade bara för sitt liv.


Av Erica - 8 juni 2009 23:53



Sömnproblem är verkligen inte roliga. Det känns som att det alltid är någonting som gör att jag inte kan somna. Antingen är det det ena, eller det andra, eller så är det det tredje. En liten tröst i hopplösheten är att jag brukar sova som en stock när jag väl somnar i alla fall. På morgnarna när jag borde gå upp sover jag hur bra som helst.


Nu har jag kommit fram till att en av anledningarna till att jag har svårt att sova kan vara att jag inte har någon planering för nästa dag. När jag går och lägger mig för att sova är det sista chansen att planera morgondagen. Så då ligger jag och funderar på vad jag ska göra och hur jag ska hinna med det jag vill, istället för att bara låta mig själv sova. För om jag inte redan har planerat morgondagen, och jag inte gör det i sängen, då kommer morgondagen plötsligt att vara här. Så fort jag somnar har jag missat min chans att organisera nästa dag.


Det är mycket lättare att somna på dagen, när det inte är meningen att jag ska sova ända tills det blir nästa dag. Det måste vara för att jag inte känner att det är sista chansen att planera någonting då. Jag kan med gott samvete somna och sova en stund. Sedan kan jag fortsätta med dagen och planera morgondagen klart innan jag går och lägger mig för natten.


Om jag råkar somna när jag tittar på TV sent på kvällen kan jag bara snabbt ta mig till sängen och fortsätta sova hela natten. Då har jag lurat mig själv. När jag tillät mig somna framför TV:n tänkte jag att jag har tid att planera morgondagen när jag senare lägger mig i sängen. Men om jag knappt vaknar till på väg till sängen från soffan så har jag inga tankar alls på att göra något annat än att sova då.


Det vore nog väldigt bra om jag började skriva ner på ett papper vad min huvudsakliga planering för morgondagen är, precis innan jag går och lägger mig. Då kanske jag får ut tankarna ur huvudet och kan tänka att jag ha koll på morgondagen, för det står nedskrivet, så det är inget jag behöver tänka på. Och jag borde skriva papperet någon annanstans än i sängen. Då behöver jag inte omedvetet koppla ihop att ligga i sängen med att fundera över morgondagen. Då kopplar jag bara ihop sängen med att sova och så kan jag kanske somna.


Tyvärr tror jag inte att jag kommer att börja skriva ner någon planering på ett papper. Det finns flera nackdelar med det. För det första blir det ännu en sak som jag ska hinna med att göra varje dag. Jag tycker redan att det är jobbigt att hinna med tandborstning. Men om jag gör det för att kunna somna direkt när jag lägger mig i sängen så borde det ju egentligen inte ta mer tid av min dag än jag nu ägnar åt att inte kunna sova.


För det andra så känns en planering så bestämd om jag skriver ner den. Ofta när jag funderar i sängen så kommer jag fram till alternativa sätt att lägga upp min morgondag, och så länge jag kommer ihåg alla sätten i huvudet så kan jag fortfarande välja när morgondagen väl kommer. Men jag kan i och för sig skriva ner några olika planeringar på papperet också. Det kanske känns bättre att skriva ner allt jag har tänkt även om jag inte har kommit fram till någon spikad planering.


För det tredje så är jag rädd att jag ska känna mig tvungen att följa planeringen när morgondagen väl kommer. Ifall jag har en planering i huvudet som jag lite löst har funderat ut medan jag försöker sova så känner jag mig inte alls tvungen att följa den nästa dag. Jag tar tips och idéer från den och sedan gör jag ändå som jag vill. Om det var något jag tänkte att jag skulle göra, men inte hann med, så är det inte hela världen. Om jag däremot har en nerskriven planering kommer jag nästan helt säkert känna att dagen blir dålig om jag inte hinner göra en sak som det står i planeringen att jag ska göra. Jag måste alltså hitta ett sätt att skriva planeringen väldigt löst om jag fortfarande ska kunna känna att min dag blir lyckad även om jag inte följer planeringen.


Det tål att funderas på. Kanske i natt i sängen. Om jag kommer fram till något bra sätt att göra det hela på så ska jag nog börja med att skriva ner en planering och förbjuda mig själv att tänka på den när jag ska sova. Jag känner att det skulle vara lättare om man började jobba klockan åtta varje morgon. Då har man första punkten i planeringen gratis: Gå upp halv sju. Nu måste jag ju börja min planering med att länge och väl fundera på vilken tid jag ska gå upp. Om jag ska låta det bero på hur trött jag är på morgonen eller om jag ska tvinga upp mig för att bara hamna framför TV:n eller om jag ska låtsas att det är superviktigt att göra något speciellt just så tidigt på morgonen så att jag faktiskt kommer igång. Om jag lyckas somna på kvällarna behöver jag kanske i och för sig inte tvinga upp mig. Då kanske jag klarar av att gå upp klockan åtta på morgonen för att jag har sovit färdigt. Hoppas!


Av Erica - 8 juni 2009 22:43



Som om en magisk ond fe kom och förtrollade mig blir jag täppt i näsan varje gång jag ska sova. Även om jag har varit frisk och kry hela dagen så kommer täpptheten så fort jag lägger huvudet på kudden. Det är extremt irriterande för det är svårt att somna med täppt näsa.


Kanske har det något att göra med att jag ligger ner istället för att stå eller sitta. Men det kan inte vara bara det för om jag ligger ner på dagen så blir jag inte täppt i näsan. Ibland ligger jag ner i soffan och tittar på TV. Då märker jag inget. När jag ligger i sängen och läser bok märker jag inte heller något. Det är bara när jag ska sova.


Förmodligen ligger jag på något konstigt sätt när jag försöker sova. Ibland ligger jag med hela näsan ingosad mot Totte. Då är det inte konstigt att det inte går att andas. Ganska ofta ligger jag på magen när jag försöker sova. Det brukar jag inte göra när jag tittar på TV eller läser bok. Ansiktet blir ju halvt nertryckt i kudden, så jag skulle inte kunna se TV:n eller boken ordentligt. Det kanske är det som är skillnaden. Näsan blir så nertryckt i kudden att det känns som att jag är täppt i näsan.


Undrar om det går att göra något åt det här. När jag tittar på TV eller läser bok ligger jag ju inte riktigt helt avslappnad. Jag spänner mig för att hålla en position där jag kan se TV:n eller boken ordentligt. Så jag kan ju inte ligga så när jag ska sova. Jag måste slappna av ordentligt. Och då blir jag täppt i näsan. Men inte på riktigt, så det skulle inte hjälpa med nässpray. Det är bara svårt att andas.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< Juni 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards