När jag är ledsen vill jag gråta. Jag gråter gärna i någons armar, speciellt Valdemars eller Tottes. Men jag vill inte bli tröstad på det sättet att jag inte får gråta mer. Jag vill inte att de ska göra roliga miner så att jag börjar skratta och glömmer bort varför jag är ledsen. Jag vill få gråta ut tills jag har gråtit färdig.

Om jag inte får gråta klart så fortsätter jag att vara ledsen. När de får mig att börja skratta genom att spexa så glömmer jag bara tillfälligt bort att vara ledsen. Jag har inte egentligen blivit glad igen. Så fort de slutar spexa och jag slutar skratta så blir jag genast lika ledsen som från början igen.

Det är bara när jag får gråta tills det inte finns några tårar kvar som jag kan gå lycklig därifrån sedan. Om jag får gråta så länge jag vill och tänka på det jag är ledsen över tills jag har kommit fram till hur jag egentligen känner så kan jag gå vidare när jag har gråtit klart.

Att få en kram och några medlidande blickar är alltid skönt när man gråter, men om man får mig att skratta så har man bara förstört för mig. Då kommer det bara att ta ännu längre tid tills jag blir glad på riktigt. Utåt sett ser det kanske ut som att man har lyckats trösta mig om jag skrattar, men inuti känns det inte alls så.

Så låt mig gråta tills jag har gråtit klart om du vill att jag ska bli glad på riktigt. Ignorera mig inte och låtsas som att du inte bryr mig om mig, men få mig inte att skratta heller. Man kan trösta på andra sätt än att få någon att skratta. Det är bättre att trösta mig genom att säga att det är okej att jag gråter, och hålla om mig medan jag gråter klart.