Mitt fina visitkortsetui har jag tyckt mycket om, ända sedan jag fick det i julklapp av min systers sambo. Det är lagom litet, har en glittrig, fin framsida och är perfekt för mina visitkort. Dessutom är baksidan blank som en spegel. Det går jättebra att spegla sig i den. Men trots att jag alltid har tyckt om mitt etui så har jag aldrig varit så tacksam för att jag har det, som jag var idag när jag cyklade hem från jobbet.

En millisekund efter att jag såg insekten hade den fastnat i mitt öga. Jag blinkade frenetiskt och saktade ner för att inte cykla in i något. Men hur mycket jag än blinkade kändes det ändå mysko i ögat, lite kletigt liksom. Jag stannade och började peta mig på ögonfransarna, men det kändes fortfarande mysko. Desperationen började stiga och jag undrade vad jag skulle ta mig till. Då kom jag på att jag, som vanligt, hade mitt visitkortsetui i handväskan.

Med baksidan av etuiet som en perfekt spegel kunde jag se insekten som satt i ögat, alldeles nära ögonlocket. Jag såg precis var jag skulle ta tag i insekten för att få ut den. Jag var så glad att jag hade en spegel med mig. Det underlättade så otroligt mycket. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den. Cykla hela vägen hem med en insekt i ögat antar jag. Usch, vad hemskt! Och om spegeln inte hade suttit på mitt visitkortsetui hade jag förmodligen aldrig tänkt på att ta med mig den. Så ofta behöver jag inte en spegel att jag stoppar ner en i handväskan om den inte har någon annan funktion. Världens bästa julklapp, med andra ord. Tack systers sambo!

Insekten levde fortfarande när jag plockade ut den ur ögat. Den viftade lite på sina vingar och såg allmänt groggy ut. Förmodligen hade den inte långt kvar att leva. Så mysigt kan det inte vara inne i mina ögon. Jag sprätte bara iväg den och cyklade hem, livrädd för att jag skulle få fler insekter i ögonen. Jag blundade så mycket som möjligt när jag cyklade längs ån. Men sedan tittade jag som vanligt. Egentligen är det ju ingen fara, för det gör ingenting om jag får en insekt till i ögat. Jag har ju alltid med mig mitt visitkortsetui.

Kände mig som en bitch idag när jag cyklade till jobbet. Jag var tvungen att plinga hela tiden för att det gick folk på cykelbanorna. Jag menade inte ”Flytta på dig, din skitstövel!” när jag plingade. Jag menade mer ”Här kommer jag cyklandes på cykelbanan. Det vore bra om du flyttade dig till gångbanan, så att ingen skadar sig när jag cyklar om dig.”. Men hur jag än försökte så gick det inte att få plingan att låta snäll.

Vid ett tillfälle cyklade jag om en kvinna som gick och sköt en man i en rullstol framför sig på cykelbanan. Jag antar att hon gick där för att cykelbana var gjord av slät asfalt, medan gångbanan var gjord av kullersten. Det är nog inte så mysigt att åka rullstol på kullersten. Jag kunde bara inte plinga åt henne, så jag cyklade, utan att plinga, om henne alldeles ute på kanten av cykelbanan. På det viset slapp jag vara otrevlig med min plinga. Men egentligen var det nog mycket farligare att inte ens uppmärksamma henne på att jag kom, utan bara svischa förbi. Är det snällare att utsätta någon för fara än att plinga på dem?

Många av dem jag plingar på tycker nog inte att jag låter som någon bitch. Det är bara jag som känner så. Många tycker nog bara att det är bra att jag plingar så att de kan flytta på sig. Flera av dem kanske till och med tror att jag tycker att det är de som är en bitch. Jag tänker: ”Jag vill inte vara till besvär, men jag måste få cykla här. Jag önskar att det inte hade gått någon på cykelbanan, så att jag inte hade behövt plinga.” och de tänker: ”Jag vill inte vara i vägen, men jag såg inte att det var en cykelbana här. Jag önskar att det inte hade kommit någon cyklist, så att jag inte hade behövt orsaka något problem.”.