De senaste dagarna har jag haft känslan av att jag konstant rycker åt mig de tre viktigaste sakerna och springer till bussen. Som en metafor alltså, egentligen har jag cyklat till jobbet varje dag. Mitt ständiga tillstånd har varit att jag precis hinner med vad det än är jag håller på med om jag prioriterar bort det minst viktiga. Jag har inte kunnat ta det lugnt någonting eller ens göra någonting ordentligt.

Ett exempel är när jag ringde mamma och bad henne hjälpa mig att lista ut hur jag skulle göra med min prenumeration av Amelia. Jag vill säga upp den när jag har betalat för de sista tre nummer jag får. Men jag vet inte när räkningen kommer och nu ska vi åka på kryssning. Hon hjälpte mig att räkna ut, tänka efter och tolka prenumerationsvillkor. Inget konstigt telefonsamtal egentligen, förutom att jag brukar vara mer förberedd när jag ringer. Nu sprang jag runt under tiden jag pratade och letade efter senaste numret av Amelia och papperet med prenumerationsvillkoren.

Mest karaktäriserande för de senaste dagarna var att jag ringde det här samtalet tio minuter innan jag var tvungen att cykla till jobbet. Så varför gjorde jag det? För att jag gjorde något annat precis innan det och något annat precis innan det. Jag kunde inte välja att ringa tidigare för jag var upptagen. Jag kunde välja att inte ringa innan jobbet alls, men så kan jag inte heller hålla på. Jag kan inte skjuta på allting till senare för jag vet att det inte kommer att dyka upp någon lugn stund då jag kan göra klart allt jag inte hunnit med, innan vi åker.

Alltså lever jag halvt på väg till nästa grej hela tiden. Jag ringer samtal när jag redan är på väg till jobbet. Jag skriver inköpslistor medan jag jobbar. Jag cyklar hem medan jag håller på att somna. Jag sover medan jag bloggar i huvudet. Jag köper saker till resan utan att tänka efter först, utan att egentligen ha tid att stanna cykeln och gå in en sväng på Åhléns. Jag färgar Tottes hår samtidigt som jag går igenom kläder och har en känsla av att det egentligen var en tredje sak som hade högst prioritet just då, men om jag stannar upp och tänker efter så hinner jag inte med något av det förrän det är nästa grej som gäller.

Någonstans mitt uppe i alltihopa känns det som att jag har tappat bort mig själv. Jag hinner inte med att samtidigt vara jag. Det är som när dansarna i So You Think You Can Dance får lära sig en ny koreografi. Jag hinner precis lära mig stegen innan det är dags för uppvisning. Jag hinner inte bli så bekväm med stegen att jag kan lägga till min egen personlighet. Det är då dansarna får dåliga betyg. Men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska jag fortsätta såhär så att jag får så mycket som möjligt gjort innan vi åker och hitta tillbaka till mig själv då, eller ska jag ta över kommandot redan nu, sakta ner, och missa att göra hälften? Det skulle inte vara jag att missa göra hälften heller, så jag har väl inget val. Jag känner mig utsliten. Jag behöver semester. Vad bra att det bara är tre dagar kvar tills vi åker. Och då har jag inget annat val än att slappna av, oavsett hur mycket jag har hunnit med innan vi åker. Bra!