Tottes och min första digitalkamera är införskaffad. Första bilden ser ni här ovan. Vi har funderat länge på att köpa en digitalkamera. Det blir ju inte så jättebra bilder med våra mobilkameror. Men det har inte blivit av förrän nu. Bland annat för att det är så dyrt. Men nu hittade vi en vi ville ha, och tyckte att det var bäst att köpa den innan vi åker på kryssningen, så att vi kan ta bilder från Tallinn och Sankt Petersburg.

Hoppas att jag verkligen använder kameran och inte fortsätter ta kort med mobilen bara för att den ligger närmast. Fast jag vill inte att jag ska börja ta kort hela tiden nu, bara för att vi har en kamera. Jag måste fortsätta leva livet genom ögonen också. Men det blir nog bra. Totte lät mig läsa manualen innan han började rycka i kameran också. Det var snällt!

Min hals gjorde så ont i natt att jag knappt kunde sova. Till slut gick jag upp, tidigare än jag behövde, bara för att det gjorde så ont. Halsontet kommer väldigt olägligt. Det är idag vi åker iväg på kryssning till Tallinn och S:t Petersburg. Jag vill vara pigg och glad, och framförallt frisk.

Halsont är väl i och för sig alltid olägligt. Men det är extra olägligt när man inte bara får ligga kvar i sängen och äta glass. Fast jag får säkert ligga kvar i sängen på hytten och äta glass om jag vill. Men då missar jag ju hela upplevelsen. Nej, jag hade hellre blivit sjuk min sista semestervecka. Då har jag inget inplanerat, så jag hade bara kunnat ligga hemma och vara sjuk, utan att känna att jag missar något.

Jag har tagit en Alvedon, så det känns lite bättre nu. Men det är absolut inte bra. Hoppas att det går över snabbt. Eller att jag har så kul på kryssningen att jag glömmer bort att det gör ont. Det värsta vore om jag blir ordentligt förkyld, så att jag måste ta ur linserna och gå med glasögon hela kryssningen. Det är så besvärligt med glasögon. Nej, positiva tankar nu! Jag kommer att bli frisk inom några timmar!

När jag har shoppat den senaste tiden har jag haft lite problem med vilken storlek jag är. Så långt vet jag att jag inte är en medium längre. Men det har ändå varit svårt. På NK hade de amerikanska storlekar på cocktailklänningarna, och sådant har jag inte alls koll på. Men jag insåg att jag inte kom i en 14. När jag shoppade igår blev jag en aning förvirrad och pendlade mellan deppighet och glädjeskutt.

På Manhattan fick jag inte på mig en enda klänning i princip. I hela affären hade de bara en enda klänning i storlek XL. Jag provade den. Det gick inte att stänga dragkedjan. Men av någon anledning provade jag ett gäng klänningar i storlek L också. Det var samma där, med alla förutom en. Jag fick igen den, men det såg inte jättevackert ut. Så jag kommer i L, men inte XL. Fast jag kommer bara i L ibland.

Inne på Carlings hittade vi en söt hoodtröja. Den var definitivt till för tjejer och lite figursydd under brösten. Jag provade storlek S utanpå mitt linne, och jag höll på att drunkna i tyg. Jag provade den inte i XS, men jag är säker på att den hade passat bättre. Frågan är om inte den också hade varit för stor. Så jag får inte på mig en klänning i XL, men jag kan ha en hoodtröja i XS. Intressant. Jag vet att det inte går att förklara genom att säga att det är min feta rumpa som är problemet, för det var mest vid brösten som klänningarna inte passade. Jag fick på mig alla över rumpan.

När vi kom till Rio visste jag varken ut eller in. Jag kände inte för att upprepa misslyckandet på Manhattan där jag inte fick på mig en enda klänning när jag väl kom in i provhytten, så jag roffade mest åt mig klänningar i storlek XL. Till skillnad från på Manhattan så fanns faktiskt nästan varenda klänning i storlek XL på Rio. Av någon anledning tog jag med mig en L också till provhytten. Alla klänningar gick att stänga. Det är glädjande. Även om klänningarna gick att stänga för att klänningarna var större än de på Manhattan och inte för att jag var mindre än när jag var på Manhattan så fick jag ändå en liten självförtroendekick. Ingen av klänningarna var direkt för stora, men de var absolut inte för små. Den klänning som visade sig se bäst ut var dessutom den i storlek L. Så jag köpte den.

I en affär full med klänningar där ingen finns i större storlek än L får jag inte på mig en enda. När jag äntligen hittar en affär full med klänningar i storlek XL slutar det alltså med att jag köper en i storlek L. Det är en djungel. Jag vet fortfarande inte om jag är en storlek L eller något annat. Om man slår ihop alla provade klänningar och lägger till den för stora hoodtröjan i storlek S kanske jag blir en M i ändå. Eller i alla fall en L. Men det garanterar tydligen inte att man får på sig L. I alla fall inte på Manhattan.

Egentligen vill jag inte vara en L. Det betyder att jag har ätit för mycket och tränat för lite. Jag vill vara en medium. Men just nu, när jag har semester, så bryr jag mig faktiskt inte om vilken storlek jag är. Det kunde vara kul att veta bara, så att jag inte behöver stå i provhytten och se fettet svämma över och brösten klämmas ihop tills de vill ploppa ut. Det är mycket roligare att prova kläder som passar, oavsett vilken storlek de är. Jag är mycket snyggare i en XL där inget spänner och trycker än i en M där jag ser ut som en stoppad korv, även om jag skulle få på mig den. Och jag är mycket snyggare i en XS på Carlings än en XL på Manhattan. Fast allra snyggast är jag i en L från Rio.