Det har varit fyra intensiva dagar på Vision of the Seas. Det var tider att passa och bestämda saker att göra hela tiden på den här kryssningen. Inte blev det bättre av att jag var mer eller mindre förkyld hela tiden heller.

Första dagen började ganska dåligt. Jag hade räknat med att få sova bort min förkylning på hytten hela tiden mellan lunch och middag. Men redan efter en timme vaknade jag av ett meddelande i högtalarna som berättade att vi skulle ha en övning som alla måste vara med på. Så det var bara att ta på sig flytvästen och gå upp på däck och se ful ut tillsammans med alla andra. Sedan var det bara två av våra tre väskor som var levererade till vår hytt, så vi stod i kön från helvetet i typ en timme. Bara för att få veta att vår väska inte fanns bland de som skulle scannas igen. När vi stod i en tredje kö, för att anmäla väskan försvunnen, kom pappa och berättade att den tredje väskan hade dykt upp utanför vår hytt. Det var ju bra, men någon sömn fick jag inte, för då var det dags att göra sig fin för middagen.

Andra dagen var bättre. Då hade jag fått sova och kände mig lite mer frisk. Men det fanns ingen tid till att ta det lugnt då heller. Mellan utflykten i Tallinn och den formella middagen hann vi bara ligga på soldäck i en timme. Jag fick inte mycket färg på den korta stunden. Efter middagen rullade det vanliga kvällsschemat på, där man knappt hinner andas. Äta, eventuellt byta om, gå på toa, titta på kvällens show med en drink i handen, skynda iväg till ett quiz, försöka hinna med lite shopping i taxfreen och sedan klämma in någon timme av spel i casinot eller discodans innan det är dags att sova. Minst en timme gick åt till att fylla i alla papper man behövde för att få komma in i Ryssland också.

Tredje dagen var det Ryssland som gällde på dagen och sedan tog det vanliga kvällsschemat vid så fort vi kom på båten igen. Inte en sekund att ta det lugnt eller göra något man känner för där inte.

Fjärde dagen trodde vi att vi äntligen skulle få slappa lite. Men vi gick ju inte upp så tidigt, så den mesta lediga tiden gick åt till sovmorgon fram till 9.30 Det är sinnessjukt att 9.30 kändes som sovmorgon på den här semestern när jag i vanliga fall aldrig går upp före klockan 11.00 ens när jag jobbar. Sedan hann vi faktisk spendera nästan en och en halv timme i poolen och på solstolarna innan det var dags för lunch. Vi hann till och med äta Ben & Jerry’s glass från glassbaren. Det hade vi sett fram emot hela resan men inte fått tillfälle för förrän nu. Lite panikartat blev det när vi fick veta att bagaget måste ställas ut senast klockan 23.00 Vi hann packa lite före middagen, men det mesta visste vi att vi skulle bli tvungna att packa klart efter showen kl 22.00

Femte dagen var vi redan tillbaka i Stockholm när vi vaknade. Men det fanns regler för när de olika resenärerna fick stiga av. Vi var i sista gruppen, så vi kunde äta frukost från frukostbuffén i lugn och ro en sista gång, innan vi packade ihop vårt handbagage och begav oss till vår samlingsplats. Skönt!

Det var en rolig och upplevelserik kryssning. Vi hade det bra, men vi hann inte ta det lugnt. Nu skulle jag jättegärna vilja ha fyra dagar till på båten, utan aktiviteter. Jag skulle vilja sova tills jag vaknade. Gå till soldäck och ligga där tills jag tröttnar. Sedan vill jag äta glass när jag är sugen på det och kanske klättra på klätterväggen, som vi aldrig hann med. Fast jag vet att om kryssningen varade i fyra dagar till, så skulle de lägga in aktiviteter för fyra dagar till och det skulle fortsätta vara lika stressigt. Så det bästa är nog att vi är i Uppsala nu och försöker att inte hitta på fler aktiviteter än vi hinner med.

Nedan ser ni bilder från fartyget Vision of the Seas, Tottes och min hytt, konstverket inne i mitten av fartyget och soldäck.

”You’re not here for a long time. You’re here for a good time.”

Matt, kryssningsvärd på Vision of the Seas

Den här dagen har jag mest åkt runt och sovit på en buss i Sankt Petersburg. Med jämna mellanrum blev jag väckt och tvingad att gå genom en kyrka eller ett konstmuseum eller något liknande. Alla rum vi var i hade minst femtio meter i takhöjd och alla byggnader var minst hundra år gamla. Det mesta var gjort av sten eller guld och hade överdrivet många krusiduller.

Hermitaget var, om jag förstod det hela rätt, ett konstmuseum som bestod av fem byggnader. Dessa byggnader måste sitta ihop, för vi gick genom minst fyra av dem, enligt guiden, men vi var inomhus hela tiden. En av byggnaderna är Vinterpalatset. Tavlorna som Rembrants elever målat är mycket finare än de som Rembrant själv målat. Det finaste materialet som finns är malakit. Det är grönt och elegant.

När vi hade ätit lunch skyndade jag, mamma och Totte oss iväg till toaletten så fort vi hade lagt ner skeden från efterrätten. Då fick alla andra för sig att bussen skulle åka och fick panik. Så alla kastade i sig sina efterrätter och snabbade sig iväg till bussen eller toaletten. Det var roligt.

Totte och jag vågade inte ta med oss kameran i land, men pappa och min systers sambo tog en del fina kort. Så här kommer några fina kort från Ryssland:

Mina två höjdpunkter den här kvällen var att Totte köpte en romantisk vas med rosor till mig och att jag till slut lyckades få en bild på mig utan dubbelhaka. Annars har dagen och kvällen i övrigt också varit riktigt bra. Jag känner mig inte alls lika sjuk längre. Vi har gått omkring i Tallinn ganska planlöst och tagit bilder. Jag köpte en kortlek med Tallinn-motiv till min kortlekssamling. Sedan hann vi bada lite i poolen på båten innan middagen med formell klädsel började.

Totte är så underbart romantisk. Han köpte blommor till mig helt spontant. På min pappas födelsedag dessutom. Hoppas att pappa inte blev avundsjuk. Det var tre röda, fina rosor med vita små blommor och gröna blad som dekoration. Vasen ingick också, så det blev inga problem att ställa dem i vatten i hytten. Jag hoppas att de håller hela kryssningen utan att vissna. Jag ska titta på dem varje gång jag kommer till hytten och tänka på hur mycket jag älskar min Totte.

Klänningen som jag efter ihärdigt letande köpte i sista sekunden, för att ha på den formella middagen, blev jättefin på. Jag själv är däremot inte så fin när jag inte tänker på att sticka fram hakan. På de flesta bilder under kvällen har jag dubbelhaka. Det ser hemskt ut. Så innan jag bytte om och borstade tänderna för en stund sedan, här i hytten, så fick Totte ta några bilder på mig i min fina klänning. Den här gången tänkte jag ordentligt på att sticka ut hakan. Resultatet blev bra. Det ser faktiskt ut som att jag är en vacker flicka. Även om det bara är på bild.

Grattis på födelsedagen, pappa!

Nu är du 65 år och pensionär. Nu börjar det fria livet!

Hoppas att du får en underbar dag i Tallinn!

Tottes och min första digitalkamera är införskaffad. Första bilden ser ni här ovan. Vi har funderat länge på att köpa en digitalkamera. Det blir ju inte så jättebra bilder med våra mobilkameror. Men det har inte blivit av förrän nu. Bland annat för att det är så dyrt. Men nu hittade vi en vi ville ha, och tyckte att det var bäst att köpa den innan vi åker på kryssningen, så att vi kan ta bilder från Tallinn och Sankt Petersburg.

Hoppas att jag verkligen använder kameran och inte fortsätter ta kort med mobilen bara för att den ligger närmast. Fast jag vill inte att jag ska börja ta kort hela tiden nu, bara för att vi har en kamera. Jag måste fortsätta leva livet genom ögonen också. Men det blir nog bra. Totte lät mig läsa manualen innan han började rycka i kameran också. Det var snällt!

Min hals gjorde så ont i natt att jag knappt kunde sova. Till slut gick jag upp, tidigare än jag behövde, bara för att det gjorde så ont. Halsontet kommer väldigt olägligt. Det är idag vi åker iväg på kryssning till Tallinn och S:t Petersburg. Jag vill vara pigg och glad, och framförallt frisk.

Halsont är väl i och för sig alltid olägligt. Men det är extra olägligt när man inte bara får ligga kvar i sängen och äta glass. Fast jag får säkert ligga kvar i sängen på hytten och äta glass om jag vill. Men då missar jag ju hela upplevelsen. Nej, jag hade hellre blivit sjuk min sista semestervecka. Då har jag inget inplanerat, så jag hade bara kunnat ligga hemma och vara sjuk, utan att känna att jag missar något.

Jag har tagit en Alvedon, så det känns lite bättre nu. Men det är absolut inte bra. Hoppas att det går över snabbt. Eller att jag har så kul på kryssningen att jag glömmer bort att det gör ont. Det värsta vore om jag blir ordentligt förkyld, så att jag måste ta ur linserna och gå med glasögon hela kryssningen. Det är så besvärligt med glasögon. Nej, positiva tankar nu! Jag kommer att bli frisk inom några timmar!

När jag har shoppat den senaste tiden har jag haft lite problem med vilken storlek jag är. Så långt vet jag att jag inte är en medium längre. Men det har ändå varit svårt. På NK hade de amerikanska storlekar på cocktailklänningarna, och sådant har jag inte alls koll på. Men jag insåg att jag inte kom i en 14. När jag shoppade igår blev jag en aning förvirrad och pendlade mellan deppighet och glädjeskutt.

På Manhattan fick jag inte på mig en enda klänning i princip. I hela affären hade de bara en enda klänning i storlek XL. Jag provade den. Det gick inte att stänga dragkedjan. Men av någon anledning provade jag ett gäng klänningar i storlek L också. Det var samma där, med alla förutom en. Jag fick igen den, men det såg inte jättevackert ut. Så jag kommer i L, men inte XL. Fast jag kommer bara i L ibland.

Inne på Carlings hittade vi en söt hoodtröja. Den var definitivt till för tjejer och lite figursydd under brösten. Jag provade storlek S utanpå mitt linne, och jag höll på att drunkna i tyg. Jag provade den inte i XS, men jag är säker på att den hade passat bättre. Frågan är om inte den också hade varit för stor. Så jag får inte på mig en klänning i XL, men jag kan ha en hoodtröja i XS. Intressant. Jag vet att det inte går att förklara genom att säga att det är min feta rumpa som är problemet, för det var mest vid brösten som klänningarna inte passade. Jag fick på mig alla över rumpan.

När vi kom till Rio visste jag varken ut eller in. Jag kände inte för att upprepa misslyckandet på Manhattan där jag inte fick på mig en enda klänning när jag väl kom in i provhytten, så jag roffade mest åt mig klänningar i storlek XL. Till skillnad från på Manhattan så fanns faktiskt nästan varenda klänning i storlek XL på Rio. Av någon anledning tog jag med mig en L också till provhytten. Alla klänningar gick att stänga. Det är glädjande. Även om klänningarna gick att stänga för att klänningarna var större än de på Manhattan och inte för att jag var mindre än när jag var på Manhattan så fick jag ändå en liten självförtroendekick. Ingen av klänningarna var direkt för stora, men de var absolut inte för små. Den klänning som visade sig se bäst ut var dessutom den i storlek L. Så jag köpte den.

I en affär full med klänningar där ingen finns i större storlek än L får jag inte på mig en enda. När jag äntligen hittar en affär full med klänningar i storlek XL slutar det alltså med att jag köper en i storlek L. Det är en djungel. Jag vet fortfarande inte om jag är en storlek L eller något annat. Om man slår ihop alla provade klänningar och lägger till den för stora hoodtröjan i storlek S kanske jag blir en M i ändå. Eller i alla fall en L. Men det garanterar tydligen inte att man får på sig L. I alla fall inte på Manhattan.

Egentligen vill jag inte vara en L. Det betyder att jag har ätit för mycket och tränat för lite. Jag vill vara en medium. Men just nu, när jag har semester, så bryr jag mig faktiskt inte om vilken storlek jag är. Det kunde vara kul att veta bara, så att jag inte behöver stå i provhytten och se fettet svämma över och brösten klämmas ihop tills de vill ploppa ut. Det är mycket roligare att prova kläder som passar, oavsett vilken storlek de är. Jag är mycket snyggare i en XL där inget spänner och trycker än i en M där jag ser ut som en stoppad korv, även om jag skulle få på mig den. Och jag är mycket snyggare i en XS på Carlings än en XL på Manhattan. Fast allra snyggast är jag i en L från Rio.