Totte och jag rymdes ganska bra i soffan, men vi ställde dit en säng bredvid så att Valdemar skulle få plats också. Det var riktigt mysigt!

De här goda succékakebitarna har jag, Totte och min kompis som bor i Stockholm mumsat på ikväll. Semestern har äntligen börjat och vi har hunnit till Stockholm. På onsdag fortsätter vi mot Tallinn.

Allt jag behöver på semestern finns i flaskorna till höger. Så varför ta med alla flaskor till vänster? Jag är riktigt nöjd med mitt inköp av småflaskor. Nu har jag hällt över allt jag behöver och skrivit etiketter så att jag vet vad jag har var.

Som ni ser är det mycket större chans att högen till höger ryms i min nya necessär, än att högen till vänster gör det. Man sparar en massa plats på det här sättet. Och slösar en massa tid när man har bråttom och måste packa. Typiskt mig att göra något på det bästa sättet som tar längst tid, istället för att göra det snabbt på ett sätt som fungerar.

"Jag tycker inte om att se saker i 3D."

- Totte om varför han blundar med ena ögat

Om man startar dagen med en bra frukost så blir det en bra dag.

För länge har jag levt i väntan på att mitt liv ska börja när jag får ett nytt jobb. Men det kanske aldrig kommer att hända. Jag har tröttnat på att vänta. Det värsta med min situation just nu är inte att jag inte har ett annat jobb, utan att jag sätter mitt liv på paus i väntan på ett annat jobb. Så nu tänker jag inte vänta längre. Mitt liv är nu och jag skiter i hur det kanske förändrar sig imorgon. Jag tänker sätta alla mina planer till verket nu på en gång, trots att jag ”bara” jobbar på ICA.

Först ut i planeringen är att byta bank. Jag och Totte har sagt hur länge som helst att vi ska byta så att vi har samma bank och kan ha ett gemensamt konto för gemensamma utgifter. Men jag har helt tiden velat vänta. Vänta på det där jobbet jag aldrig får och den där månadslönen som aldrig kommer, så att jag skulle kunna göra en ordentlig budget. Nu är det färdigväntat! Här ska bytas bank. Jag får göra en budget efter min nuvarande situation. Det är i alla fall bättre än att, som nu, ha en budget som utgår ifrån den hyra jag hade där jag bodde innan jag flyttade ihop med Totte. Det var ju inte meningen att jag skulle ha kvar den gamla budgeten i ett helt år efter att jag flyttat, bara tills jag fick ett jobb. Men nu har det gått ett år och jag ordnar hellre upp budgeten nu och får ett jobb imorgon så att jag måste göra om budgeten igen, än lever med en irrelevant budget i ett år till.

Sedan tänker jag köpa en ny lägenhet tillsammans med Totte. Jag skiter i om det blir svårt att få lån när jag inte jobbar regelbundet. Jag skiter i att vi kanske precis har flyttat till en tvåa när jag får jobb och vi har råd att bo i en trea. Vi får väl flytta igen om vi vill. Jag tänker inte vänta på något längre. Nästa gång Totte och jag får chansen att flytta så flyttar vi. Så det så.

Längre fram i livet tänker jag inte heller vänta på något. Inte på något jobb som aldrig kommer, i alla fall. När Totte och jag vill gifta oss så gifter vi oss, även om vi inte har råd. Och när vi vill skaffa barn så skaffar vi barn, även om jag inte kan ge dem någon stabil ekonomisk tillvaro med månadslön. Jag har klarat mig hittills även om jag aldrig vet i förväg hur mycket jag kommer att få jobba. Vi kommer nog att lyckas klara oss på något sätt då med. Inget har någonsin stoppat mig från att göra vad jag vill förut. Varför ska jag börja med att låta något jobb, som jag inte ens har, stoppa mig nu?

Mitt liv är nu, så det är nu jag tänker leva det. Man vet aldrig hur det utvecklar sig i framtiden, hur mycket man än planerar. Man kan lika gärna hela tiden göra det som känns bäst just nu. Och just nu känns det bäst att byta bank och leta lägenhet. Så nu tänker jag göra det. Och inget kan stoppa mig. Framförallt inte ett jobb som jag inte har!

De senaste dagarna har jag haft känslan av att jag konstant rycker åt mig de tre viktigaste sakerna och springer till bussen. Som en metafor alltså, egentligen har jag cyklat till jobbet varje dag. Mitt ständiga tillstånd har varit att jag precis hinner med vad det än är jag håller på med om jag prioriterar bort det minst viktiga. Jag har inte kunnat ta det lugnt någonting eller ens göra någonting ordentligt.

Ett exempel är när jag ringde mamma och bad henne hjälpa mig att lista ut hur jag skulle göra med min prenumeration av Amelia. Jag vill säga upp den när jag har betalat för de sista tre nummer jag får. Men jag vet inte när räkningen kommer och nu ska vi åka på kryssning. Hon hjälpte mig att räkna ut, tänka efter och tolka prenumerationsvillkor. Inget konstigt telefonsamtal egentligen, förutom att jag brukar vara mer förberedd när jag ringer. Nu sprang jag runt under tiden jag pratade och letade efter senaste numret av Amelia och papperet med prenumerationsvillkoren.

Mest karaktäriserande för de senaste dagarna var att jag ringde det här samtalet tio minuter innan jag var tvungen att cykla till jobbet. Så varför gjorde jag det? För att jag gjorde något annat precis innan det och något annat precis innan det. Jag kunde inte välja att ringa tidigare för jag var upptagen. Jag kunde välja att inte ringa innan jobbet alls, men så kan jag inte heller hålla på. Jag kan inte skjuta på allting till senare för jag vet att det inte kommer att dyka upp någon lugn stund då jag kan göra klart allt jag inte hunnit med, innan vi åker.

Alltså lever jag halvt på väg till nästa grej hela tiden. Jag ringer samtal när jag redan är på väg till jobbet. Jag skriver inköpslistor medan jag jobbar. Jag cyklar hem medan jag håller på att somna. Jag sover medan jag bloggar i huvudet. Jag köper saker till resan utan att tänka efter först, utan att egentligen ha tid att stanna cykeln och gå in en sväng på Åhléns. Jag färgar Tottes hår samtidigt som jag går igenom kläder och har en känsla av att det egentligen var en tredje sak som hade högst prioritet just då, men om jag stannar upp och tänker efter så hinner jag inte med något av det förrän det är nästa grej som gäller.

Någonstans mitt uppe i alltihopa känns det som att jag har tappat bort mig själv. Jag hinner inte med att samtidigt vara jag. Det är som när dansarna i So You Think You Can Dance får lära sig en ny koreografi. Jag hinner precis lära mig stegen innan det är dags för uppvisning. Jag hinner inte bli så bekväm med stegen att jag kan lägga till min egen personlighet. Det är då dansarna får dåliga betyg. Men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska jag fortsätta såhär så att jag får så mycket som möjligt gjort innan vi åker och hitta tillbaka till mig själv då, eller ska jag ta över kommandot redan nu, sakta ner, och missa att göra hälften? Det skulle inte vara jag att missa göra hälften heller, så jag har väl inget val. Jag känner mig utsliten. Jag behöver semester. Vad bra att det bara är tre dagar kvar tills vi åker. Och då har jag inget annat val än att slappna av, oavsett hur mycket jag har hunnit med innan vi åker. Bra!

En spindel har bestämt sig för att bo på mitt cykelstyre. Det hade han gärna fått göra om det inte vore för alla jobbiga spindelnät han bygger. Varje dag när jag kommer ut till cykeln tar jag bort spindelnätet så att det inte ska trassla in sig i min väska och mina händer. Och varje gång när jag kommer ut har han byggt ett nytt nät.

Nätet är ofta fullt med små insekter som har fastnat i det. Så det är tydlig en duktig spindel jag har fått bosatt på mitt styre. Han kan bygga ett nät som fungerar. Fast jag tycker bara att det är äckligt att ha en massa stackars insekter på styret. En spindel hade varit okej, men inte om han ska bygga nät. Hoppas att han flyttar till någon annans styre snart. Han måste ju märka att det inte går att bo på mitt. Han får ju sitt nät förstört varje dag.