När jag är ledsen vill jag gråta. Jag gråter gärna i någons armar, speciellt Valdemars eller Tottes. Men jag vill inte bli tröstad på det sättet att jag inte får gråta mer. Jag vill inte att de ska göra roliga miner så att jag börjar skratta och glömmer bort varför jag är ledsen. Jag vill få gråta ut tills jag har gråtit färdig.

Om jag inte får gråta klart så fortsätter jag att vara ledsen. När de får mig att börja skratta genom att spexa så glömmer jag bara tillfälligt bort att vara ledsen. Jag har inte egentligen blivit glad igen. Så fort de slutar spexa och jag slutar skratta så blir jag genast lika ledsen som från början igen.

Det är bara när jag får gråta tills det inte finns några tårar kvar som jag kan gå lycklig därifrån sedan. Om jag får gråta så länge jag vill och tänka på det jag är ledsen över tills jag har kommit fram till hur jag egentligen känner så kan jag gå vidare när jag har gråtit klart.

Att få en kram och några medlidande blickar är alltid skönt när man gråter, men om man får mig att skratta så har man bara förstört för mig. Då kommer det bara att ta ännu längre tid tills jag blir glad på riktigt. Utåt sett ser det kanske ut som att man har lyckats trösta mig om jag skrattar, men inuti känns det inte alls så.

Så låt mig gråta tills jag har gråtit klart om du vill att jag ska bli glad på riktigt. Ignorera mig inte och låtsas som att du inte bryr mig om mig, men få mig inte att skratta heller. Man kan trösta på andra sätt än att få någon att skratta. Det är bättre att trösta mig genom att säga att det är okej att jag gråter, och hålla om mig medan jag gråter klart.

Valdemar tog det lugnt i soffan idag. Såhär söt var han då:

"Good business is like a good marriage, on the outside it looks boring."

Sådana här band har jag ägnat enorma tidsmängder åt att ta bort från mina kläder idag och i förrgår. Jag tror att banden har ett syfte. Jag tror att syftet är att man ska kunna hänga upp kläderna på en galge. Men jag vet inte. Det kan vara så att djävulen uppfann dessa band bara för att vara elak mot mig. Vår nya, fina byrå skiter fullständigt i om det går att hänga kläderna på en galge eller inte.

Om man låter banden sitta kvar hamnar de mer än sällan på utsidan av klädesplagget när man går runt i det. Sedan känner man sig som en idiot när man inser att banden syns och försöker diskret som en elefant stoppa in dem innanför kläderna igen. Det här är inte ett alternativ jag föredrar.

Om man klipper av banden nära det ställe där de är fastsydda finns det stor risk för att det blir ett vasst hörn kvar där man har klippt. Det här hörnet skaver sedan mot huden varje gång man använder plagget, så att man är alldeles röd på en punkt på huden när man har haft plagget på sig hela dagen. Det här är inte heller ett alternativ jag föredrar.

Om man noggrant sprättar upp tråden och tar bort hela bandet från plagget ser det ut och känns som om bandet aldrig hade varit ditsytt. Tyvärr tar det ofta mer än en halvtimme att ta bort banden från bara ett plagg. Det är inget man gör i en handvändning med andra ord. Inget man sätter sig ner och gör när man, en kvart innan spårvagnen går, kommer ut ur duschen och inser att det plagget man hade tänkt ha på sig har sådana band. Men detta är trots enorm tidsåtgång det alternativ jag föredrar.

I och med att det tar så lång tid att ta bort banden så har jag inte alltid tid att göra det direkt när jag har köpt ett klädesplagg. Och sedan blir jag ivrig att använda det, så då fuskar jag och använder det en gång med banden kvar. Och sedan hamnar det i tvättkorgen och jag glömmer bort att det fanns band på det som jag skulle ta bort. Det hela har resulterat i att jag för några dagar sedan hade sjukt många kläder med band kvar på. Så nu har jag bestämt mig för att ta bort alla. Jag har kommit en bra bit på vägen. Men man kan liksom inte försvara att sitta inne och peta med en nål och en sax mer än tre timmar per dag i det här fina vädret om man inte håller på att sy en balklänning, minst. Så det blir några band om dagen bara. Till slut ska jag lyckas. Jag ska bli bandfri!

Jag vet inte om jag har fått solsting eller vad det är, men jag är extremt förvirrad nu på senaste tiden. Igår glömde jag att ta med mig mina arbetsskor till jobbet. Det känns inte som att rutinen om vad man tar med sig till jobbet borde glömmas bort så fort, trots att jag för ovanlighetens skull hade haft lyxen att vara ledig två dagar i rad precis innan. Som tur är gick det bra att jobba i de skor jag hade på mig på väg till jobbet. Jag ska vara glad att jag inte bara hade slängt på mig ett par sandaler.

Värre var det idag när jag glömde att gå av på den spårvagnshållplats som jag skulle gå av på för att byta spårvagn på väg till jobbet. I och för sig pratade jag i mobilen, men jag brukar lyckas med att gå av på rätt hållplats ändå, i vanliga fall. Det fick bli en liten extra tripp genom stan till fots för att ta mig till närmaste hållplats som rätt spårvagn gick ifrån. Som tur var kom nästa spårvagn precis när jag kom fram till hållplatsen, så jag blev inte senare till jobbet alls.

Nu oroar jag mig lite för vad jag ska göra för dumma saker imorgon. Ta fram matlådan ur kylskåpet, och sedan glömma packa ner den i väskan kanske. Eller råka visa Totte hans födelsedagspresent. Förhoppningsvis inte. Jag vill inte göra något dumt alls. Men det har varit lite roligt att göra dumma saker de senaste dagarna. Speciellt när man får skylla på solsting. Man kan inte vara perfekt jämt. Åh vad skönt!

Ibland är det TV:n. Ibland är det choklad. Ibland är det bloggen. Ibland är det gosedjuren. Just nu är det solen, som jag ägnar all min vakna tid åt. Allt jag gör kretsar kring någon slags planering för att jag ska hinna vara ute i solen så mycket som möjligt. Och så fort jag kan så går jag ut och sätter mig eller tar en promenad. Jag äter ute, läser ute, leker med Valdis ute, umgås med Totte ute och jag till och med tränar ute, fast det är alldeles för varmt för det.

Solen ger mig så mycket, utan att jag egentligen vet vad det är den ger. Jag kan inte låta bli att le när solen skiner. Jag känner mig glad och upprymd. Jag får mer energi. Jag kommer på bättre idéer. Jag kan slappna av. Det är helt sjukt vilken stor skillnad det är på mig om jag tar en promenad i solen, jämfört med om jag tar en promenad i den friska luften en dag när det är grått och trist, även om det inte regnar. Jag får en förbättrad personlighet när solen lyser på mig.

Med tanke på hur stor skillnad solen gör så kan jag inte förstå att samhället förväntar samma saker av oss en molnig dag som en solig. Det är ju mycket jobbigare att vara positiv och idérik en molnig dag. Man borde få sjukskriva sig när solen inte skiner för att den gör så stor skillnad för välbefinnandet. Men det skulle ju aldrig fungera här i Sverige. Här vill väl folk sjukskriva sig när solen skiner istället, så att de kan passa på att vara lediga och ute och njuta av solen. Men jag vill att det ska vara sol jämt, även när jag jobbar.

Nu har jag inte tid att blogga längre. Jag måste ut i solen. Jag har redan varit vaken i tre timmar utan att ha varit ut. Jag står inte ut längre! Det är en konstig sak att jag har vaknat innan klockan åtta flera dagar i rad nu och inte varit trött, inte kunnat somna om. Det måste vara solen som gör det. När jag vaknar och ser en strimma solsken lysa in genom glipan i persiennerna så vet jag att det inte går att sova längre. Det är dags att gå upp och gå ut i solen, även om jag bara har sovit fem timmar. Jag behöver inte mer sömn än så nu. Jag behöver ingen sömn, ingen mat, inget jobb, inga pengar. Jag behöver ingenting. Jag har solen.

De här blomvattenflaskorna ska rädda oss i sommar. Man ska spruta sig i ansiktet med dem, med en härlig utspridd stråle. Man kan spruta sig på fötterna när man är utomhus. Man kan spruta sig i munnen om man är törstig. Och man kan, tydligen, spruta ner hela sin flickvän på två meters håll med den ihopsamlade strålen. De fungerar med andra ord både som vattenpistoler, vattenflaskor och svalkande duschar. Härligt!