Förhoppningsvis har jag idag för sista gången burit upp saker från källaren för att kunna sortera igenom dem. Nu bar jag upp allt i hela källaren som inte redan var förpackat i fina kartonger med etiketter på. De sista bortglömda lådorna med blandade saker från när jag flyttade in i juni förra året har nu kommit upp till ytan och in i lägenheten. Om jag har tur så hittar jag min Body Scrub som jag har saknat. Om jag har ännu mer tur så går den fortfarande att använda.

Ett par gånger under året som gått sedan jag flyttade in, har jag plockat upp det mesta ur källaren och haft ambitionen att sortera allt. Det har dock slutat med att antingen Totte eller jag har fyllt år eller att vi ska ha fest eller besök av någon annan anledning. När jag har insett att jag inte hinner sortera igenom allt innan festen har jag helt enkelt gått ner med grejerna i källaren igen, osorterade. Efter festen har jag inte velat ta upp all skit igen för det har varit så städat och fint i lägenheten. Dessutom har jag väl inte riktigt orkat.

Den här gången har jag bestämt mig. Den här gången ska det bli sorterat. Jag tar inte ner de här sakerna i källaren igen på något annat sätt än i strukturerade lådor med etiketter. Och min Body Scrub ska aldrig mer ner i källaren. Om den är dålig ska den slängas. Om den fortfarande går att använda ska den finnas nära till hands i lägenheten, precis som mina C5-kuvert, min dagbok och mina favoritkläder. När jag hittar dessa saker. Jag är trött på att leva utan dessa saker när jag faktiskt äger dem. Det känns dumt att köpa nya kuvert när jag vet att jag har en hel bunt och det är tråkigt att gå omkring i samma kläder hela tiden när jag vet att jag har fler outfits, som jag dessutom tycker bättre om.

Nu är jag beredd på att det kommer att bli sämre innan det blir bättre. De osorterade lådorna kommer att spridas ut i små högar över hela lägenheten innan jag kan ta hand om grejerna och placera dem på sina nya, bättre platser. Jag vet att det finns en risk för att det ser fruktansvärt hemskt ut här på min födelsedag i september, men jag tänker inte ge mig. Jag går inte ner med någonting i källaren som inte har en fin etikett på sig. Det får helt enkelt se hemskt ut här tills det är klart. Bägaren har runnit över. Nu vill jag hellre få ordning på mina saker på riktigt, för min skull, än att det ska se ut som att vi har ordning på våra saker en dag, för gästernas skull.

Såhär ser det ut nu på en av många dumpningsplatser i lägenheten:

På mer än ett sätt är springa som att cykla. Man tar sig snabbare fram än genom att gå. Man föredrar ryggsäck framför handväska, om man överhuvudtaget måste ha någonting med sig. Man tar sig fort fram även där det inte går att ta sig fram med bil. Men det jag upptäckte idag var att springa är som att cykla, för när man en gång har lärt sig det så sitter det i ryggmärgen.

Första gången jag gav mig iväg ut och sprang för ungefär ett år sedan kändes det konstigt och besvärligt. Jag orkade inte springa hela rundan, utan var tvungen att varva med att gå. Dessutom fick jag håll. Efter ett tag hade jag tränat upp mig så att det kändes lätt att springa. Jag behöver inte gå någonting när jag springer min vanliga runda och jag får väldigt sällan håll. Jag trodde att jag hade fått bättre kondition och i övrigt var mer vältränad.

Nu var det en hel månad sedan jag sprang sist, när jag gav mig av. Jag har haft semester, ätit för mycket, latat mig för mycket och allmänt förfallit. Det finns inte en chans att jag har lika bra kondition och är lika vältränad som när jag sprang varje vecka. Kondition är en färskvara. Ändå visade det sig, när jag kom iväg, att det kändes lätt att springa. Jag behövde inte gå någonting och det kändes bara pyttelite som att jag skulle få håll. Det var inte på långa vägar så jobbigt att springa som det var de första fem gångerna när jag lärde mig springa från början. Jag kunde redan springa nu, så jag behövde inte lära mig igen.

Det är nog både positivt och negativt att det är så här. Det positiva är att jag inte behöver oroa mig om jag är på semester eller är sjuk ett tag. Jag kan plocka upp löparträningen där jag lämnade den, så att säga. Men det negativa är att jag blir mindre motiverad att faktisk träna då. Om jag ändå klarar av att springa lika bra som vanligt när jag inte har tränat på en månad, då kanske jag lika gärna kan låta bli att träna och sedan springa ett lopp lika bra ändå. Riktigt så är det väl inte, men jag börjar ju undra när till och med tiden idag bara var några sekunder sämre än vanligt. Nej, springa är som att cykla; Det är roligare att göra det än att låta bli.