Det här hade varit en perfekt dag att vara frisk. Jag har sovit ordentligt i natt. Jag känner för att jobba. Jag har ett lagom långt kvällspass och jag ska vara ledig i två dagar efteråt. Jag är taggad att löpträna inför tjejmilen och jag är i full gång med sorteringen av saker som aldrig mer ska få vara osorterade i källaren.

Därför är jag villig att påstå att jag inte har känt efter för mycket eller bara inbillar mig att jag är sjuk fast jag egentligen bara är ledsen och inte vill jobba. Trots uteblivet snor, utebliven feber och uteblivet halsont är jag helt övertygad att förvirringen och tröttheten jag känner just nu innebär att jag verkligen har blivit sjuk.

Varje gång jag är förkyld önskar jag att jag kunde få normala symptom som andra människor får när de är förkylda. Annars är det så svårt att förklara sig när man ska sjukanmäla sig från jobbet. Nej, jag har inte feber och inte ont i halsen, men jag är sjuk ändå, jag lovar. Det låter liksom inte så bra. Jag är den enda som vet skillnaden mellan att inte vilja/orka jobba och att faktiskt vara sjuk. Ibland blir till och med jag osäker.

Men den här gången är jag säker på att jag faktiskt är sjuk. För idag hade det varit perfekt att vara frisk. Jag har ingen anledning i världen att låtsas vara sjuk. Så därför känns det skönt att jag vet att jag är sjuk på riktigt. Det är synd att det hade varit mycket besvärligare att bli sjuk när jag vill vara sjuk. Då hade jag inte blivit så glad över att jag blir sjuk nu när jag verkligen vill vara frisk.