Det här är den rosa elefanten Rudolf. Han tittade på mig från en hylla på ICA igår och verkade sakna mig redan. Han vill nog följa med hem och bli tröstad av Totte som också saknar mig, tänkte jag. Så han fick hjälpa mig att berätta för Totte att jag hade blivit av med mina jobbtider på ICA och var fri att ta jobbet i Uppsala.

Imorse visade det sig att Rudolf är en datanörd, precis som Totte. Jag hittade honom vid tangentbordet. Det var ju just typiskt. Nu kommer de att sitta framför datorn i två månader båda två och inte röra sig ur fläcken. Jag som hade hoppats på att Rudolf kunde föreslå för Totte att de kunde göra andra saker. Kanske gå på bio, eller hoppa hopprep. Men nu blir det inget med det. Ja, ja, det är väl bättre att sitta och spela dataspel tillsammans med en rosa elefant än att sitta och spela dataspel alldeles ensam i alla fall.

Plötsligt var jag inte kassörska längre. Det hela gick så fort att jag saknar ICA lite redan. När jag vaknade upp igår trodde jag inte att det fanns en chans i världen att jag skulle jobba mitt sista pass på ICA redan samma kväll. Men nu tror jag att det kan vara så att jag har suttit i kassan för sista gången. Än ska jag inte hoppas för mycket. Mitt administratörsjobb är bara i två månader. Men jag hoppas självklart på att det ska leda till andra, roligare jobb än kassörska. Om jag har ännu mer tur och skaffar ännu fler kontakter, så kanske jag får ett administratörsjobb med tillsvidareanställning i Göteborg efter de här två månaderna. Eller kanske till och med ett mäklarassistentjobb, för även om jag är helt överlycklig för att jag får bli administratör nu så har jag inte gett upp min nya dröm att bli mäklare.

Det var en overklig känsla igår när jag insåg att jag kanske jobbade min sista dag, helt utan förvarning. Varje gång jag gick tillbaka med korgar eller löste någon i kassan tänkte jag att det här kanske är sista gången någonsin som jag gör det här. Men samtidigt vågar jag inte tänka så fullt ut. Jag har ju inte sagt upp mig på ICA, utan bara tagit ledigt i två månader. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag har alltid trott att jag skulle jobba månaden ut, eller i alla fall veckan ut, när jag väl fick ett annat jobb. Jag trodde att jag skulle få chansen att berätta för alla kollegor om det nya jobbet jag fått och hinna säga hejdå. Men nu hände det så plötsligt, så jag kunde bara säga hejdå till de som råkade jobba igår kväll. I och för sig kan jag väl åka dit och handla även om det blir så att jag inte fortsätter jobba där om två månader. Men det känns ändå abrupt på något sätt. Speciellt det här med att jag kanske aldrig mer ska jobba i kassan. Jag trodde inte att jag tyckte om mitt jobb så mycket som jag inser nu att jag gjorde när det gäller mina observationer av människor som handlar i kassan. Vad ska jag nu blogga om för vardagskonstigheter som människor har för sig?

På inget sätt ångrar jag mitt karriärdrag. Jag vet att jag inte tycker om jobbet på ICA som sådant. Det jag börjar sakna nu är de få, små roliga saker med jobbet som brukade sätta guldkant på min i övrigt tråkiga dag. Det väger inte på långa vägar upp så mycket att jag skulle tacka nej till att byta jobb. Men man blir ju lite sentimental när någonting tar slut. I verkligheten vet jag att administratörsjobbet är bättre, fast jag inte ens har börjat än och inte kan veta hur det är. Det är dagtid, inga helger. Man får ha sina egna kläder och äter lunch samma tid varje dag. Jobbet är dessutom mer utformat efter vad som behöver göras än vilken tid man ska vara där. Om jag jobbar fortare kan jag alltså bli klar tidigare, något som är helt omöjligt i kassan. Kön fylls på fortare när man jobbar fortare i kassan,. De som har stått i en långsam kassa byter kö. Om man jobbar fortare får man alltså bara mer jobb att göra.

Vi får se hur det blir om två månader. Jag kanske får fortsätta på ICA som vanligt. Det skulle inte kännas lika hemskt när jag har en ny merit att skryta med. Men eventuellt har jag jobbat mitt sista pass i kassan. Och i så fall känns det jättekonstigt. Jag kommer inte att tro på det förrän jag säger upp mig på ICA. Och när jag gör det kommer det att kännas som att jag har slutat för länge sedan. Det blir liksom inget riktigt slut. Men det är i alla fall bättre med inget riktigt slut än inget slut alls.

Hur fick jag då jobb till slut? Var det tack vare min juristutbildning och övriga meriter? Var det tack vare mitt hårda slit vad det gäller jobbsökande? Eller var det tack vare min personlighet? Nej, precis som jag har misstänkt hela tiden är kontakter och tur de enda två sätten man kan få jobb på. Så min syster föreslog helt enkelt mig när det dök upp ett administratörsjobb på det företag där hon jobbar. Jag hade tur att det dök upp ett jobb och det var för att min syster är en kontakt till mig som jag fick jobbet utan att de ens tittade på någon annan.

Det gick till på precis det sätt jag hatar. Tänk hur många gånger jag har varit på fel sida av den här processen. Hur många gånger har jag inte ens hittat ett jobb att söka, för att jobbet inte annonseras ut, för att det direkt har givits till någon anställds släkting? Så orättvist det är. Att jag får det här jobbet är jätteorättvist och jag lider med de hundratals duktiga administratörer som skulle ha sökt det här jobbet om det hade annonserats ut. Mest lider jag med den som skulle ha fått jobbet om inte jag hade fått det serverat till mig. Mitt arbetsliv har fått det uppsving det så desperat behövde och hela mitt liv är drastiskt förändrat på många sätt, mest positiva. Den personen som skulle ha fått jobbet har gått miste om en totalförändring som kanske behövdes i den personens liv.

Jag har blivit en sådan person som jag hatar. En som får jobb genom kontakter och tur. Men jag hatar inte mig själv. Jag tänker inte för en sekund känna att jag inte förtjänar det här jobbet. Jag förtjänar det här jobbet minst lika mycket som alla andra som har fått jobb under de 19 månader jag har sökt jobb. För de flesta av dem har också fått sina jobb genom kontakter. Om det är så det går till så är det så man får göra. Jag får fortfarande hata fenomenet, men jag kan inte hata mig själv för att följa reglerna. Om jag inte följer reglerna får jag inte vara med och spela. Och jag är värd att få spela, även om jag tycker att jag är värd att få spela av helt andra anledningar än reglerna säger. Därför tackar jag med stolthet ja till det här jobbet, samtidigt som jag lider med de som inte fick chansen att söka det, precis som jag har lidit tidigare.

Det blev ingen frukost igår. Det blev inget val av vårdcentral eller hämtning av paket heller. Ingenting blev överhuvudtaget ens i närheten av hur jag trodde att det skulle bli. Jag har fått ett jobb. !!! Det är ett administratörsjobb i Uppsala och jag börjar på måndag. Sedan jobbar jag i två månader med chans till förlängning. Det är helt sjukt, overkligt och ledde till att ingenting blev som jag hade tänkt igår.

Precis när jag hade bloggat klart om att jag skulle äta frukost ringde min syster och sa att hon hade hittat ett jobb till mig. Därefter ägnade jag resten av eftermiddagen i telefon med Totte, min pappa och min syster. Jag var lite tveksam först, av två anledningar. För det första visste jag inte om det var möjligt för mig att komma ifrån mina jobbtider på ICA så fort som redan på måndag. För det andra vill jag inte vara ifrån Totte i två månader. Efter mycket pratande i telefon insåg jag att jag inte bara kan tacka nej till det här jobbet. Det är ju en sådan här chans jag har väntat på i evigheter nu. Alltså löste jag dessa problem.

De blev jätteglada på ICA för att jag hade fått jobb och strök mina tider direkt. Om det inte var för att jag visste att de tycker om mig och vet att jag sökt jobb länge i och med att jag är utbildad jurist, skulle jag tro att de ville bli av med mig. När jag visste att inget hindrade mig att ta jobbet i Uppsala längre, förutom mina känslor, var det bara att försöka tygla dem. Totte och jag får helt enkelt sakna varandra. Och det positiva med ett administratörsjobb är att man är ledig varje helg, så jag kan åka hem och mysa med Totte varje helg om jag har råd. Ifall det här leder till ett bättre liv för mig tillsammans med Totte efter de här två månaderna så är både han och jag villiga att lida och sakna ett tag.

Nu sitter jag här på tåget till Uppsala och gråter så glatt jag kan, och undrar om jag skakar på grund av exalterad förväntan inför det nya jobbet eller förtvivlad ledsenhet inför att vara utan Totte. Det är en fruktansvärt blandad känsla som inte går att beskriva. Jag får känna efter med tiden om det är mest förväntan eller förtvivlan som tar över. Men jag vill inte att det ska bli lättare med tiden. Jag hoppas inte att det känns bättre om ett tag. Jag vill sakna Totte mer och mer för varje dag som går och jag vill att han ska sakna mig också, även om det gör ont. För jag älskar honom mest av allt i hela världen. Det är inte meningen att vi ska kunna vara isär. Så fort det går ska vi vara tillsammans igen och älska varandra mer än någonsin.

”Tänk om det var morgon, natt, kväll och sedan dag.” sa barnet till mamman. ”Ja, det skulle vara tokigt.” svarade mamman. Och visst skulle det vara tokigt. Tänk om man började med att vara lite seg, mjukstarta med en frukost framför nyhetsmorgon-TV, fixa håret och göra sig i ordning, och sedan plötsligt skulle man sova, för det var natt. Det skulle vara konstigt. När man sedan vaknade kunde man gå på stan, titta på kvälls-TV, träffa kompisar, träna och kanske ta ett glas vin. För att sedan gå till jobbet och jobba, äta lunch och jobba lite till. Sedan när man var klar med jobbet börjar det om med en mjukstartande frukost igen. Det hela skulle vara mycket konstigt. Vilka intressanta idéer barn har ibland.