Det blev ingen frukost igår. Det blev inget val av vårdcentral eller hämtning av paket heller. Ingenting blev överhuvudtaget ens i närheten av hur jag trodde att det skulle bli. Jag har fått ett jobb. !!! Det är ett administratörsjobb i Uppsala och jag börjar på måndag. Sedan jobbar jag i två månader med chans till förlängning. Det är helt sjukt, overkligt och ledde till att ingenting blev som jag hade tänkt igår.

Precis när jag hade bloggat klart om att jag skulle äta frukost ringde min syster och sa att hon hade hittat ett jobb till mig. Därefter ägnade jag resten av eftermiddagen i telefon med Totte, min pappa och min syster. Jag var lite tveksam först, av två anledningar. För det första visste jag inte om det var möjligt för mig att komma ifrån mina jobbtider på ICA så fort som redan på måndag. För det andra vill jag inte vara ifrån Totte i två månader. Efter mycket pratande i telefon insåg jag att jag inte bara kan tacka nej till det här jobbet. Det är ju en sådan här chans jag har väntat på i evigheter nu. Alltså löste jag dessa problem.

De blev jätteglada på ICA för att jag hade fått jobb och strök mina tider direkt. Om det inte var för att jag visste att de tycker om mig och vet att jag sökt jobb länge i och med att jag är utbildad jurist, skulle jag tro att de ville bli av med mig. När jag visste att inget hindrade mig att ta jobbet i Uppsala längre, förutom mina känslor, var det bara att försöka tygla dem. Totte och jag får helt enkelt sakna varandra. Och det positiva med ett administratörsjobb är att man är ledig varje helg, så jag kan åka hem och mysa med Totte varje helg om jag har råd. Ifall det här leder till ett bättre liv för mig tillsammans med Totte efter de här två månaderna så är både han och jag villiga att lida och sakna ett tag.

Nu sitter jag här på tåget till Uppsala och gråter så glatt jag kan, och undrar om jag skakar på grund av exalterad förväntan inför det nya jobbet eller förtvivlad ledsenhet inför att vara utan Totte. Det är en fruktansvärt blandad känsla som inte går att beskriva. Jag får känna efter med tiden om det är mest förväntan eller förtvivlan som tar över. Men jag vill inte att det ska bli lättare med tiden. Jag hoppas inte att det känns bättre om ett tag. Jag vill sakna Totte mer och mer för varje dag som går och jag vill att han ska sakna mig också, även om det gör ont. För jag älskar honom mest av allt i hela världen. Det är inte meningen att vi ska kunna vara isär. Så fort det går ska vi vara tillsammans igen och älska varandra mer än någonsin.

”Tänk om det var morgon, natt, kväll och sedan dag.” sa barnet till mamman. ”Ja, det skulle vara tokigt.” svarade mamman. Och visst skulle det vara tokigt. Tänk om man började med att vara lite seg, mjukstarta med en frukost framför nyhetsmorgon-TV, fixa håret och göra sig i ordning, och sedan plötsligt skulle man sova, för det var natt. Det skulle vara konstigt. När man sedan vaknade kunde man gå på stan, titta på kvälls-TV, träffa kompisar, träna och kanske ta ett glas vin. För att sedan gå till jobbet och jobba, äta lunch och jobba lite till. Sedan när man var klar med jobbet börjar det om med en mjukstartande frukost igen. Det hela skulle vara mycket konstigt. Vilka intressanta idéer barn har ibland.

De dagar jag vaknar upp och faktiskt känner mig villig att ta tag i saker, brukar jag sätta igång direkt. Ibland till och med innan jag har klätt på mig. Man kan sitta invirad i en filt i soffan med datorn i knäet och betala räkningar. Inga problem. Men ännu mer vanligt är att jag börjar innan jag har ätit frukost. Sedan rycks jag med av det jag håller på med och glömmer bort att det kan vara bra att äta frukost.

När jag väl har satt igång med något är det inte vanligt att jag vill ta en paus. Pauser bidrar bara till att man tappar flytet och att man sedan blir klar mycket senare än utan paus. Så nu sitter jag här och ska välja vårdcentral, efter att ha sökt ett till mäklarassistentjobb och kollat av mailen. När jag är klar med valet av vårdcentral ska jag betala en räkning också. Sedan måste jag gå in och titta på hemsidan för kursen i Företagsekonomi för första gången, så att jag vet vad jag ska vänta mig på måndag. Därefter har jag en del annat att göra vid datorn. Sedan är det lite städning av lägenheten som gäller och en cykeltur till Konsum för att hämta ett paket som jag har fått. Det kommer aldrig att ta slut med saker att göra den här dagen.

Förmodligen kommer jag inte att hinna äta frukost innan jag måste åka till jobbet ens, om jag inte tar en paus för att äta frukost. Tyvärr finns det stor risk att jag tappar flytet och ägnar resten av tiden fram till jobbet framför TV:n om jag tar en paus. Men man kan inte göra allt man ska göra på hela dagen innan man äter frukost. Alltså tar jag en paus nu, så får vi se hur mycket det blir gjort sedan. I värsta fall får jag skjuta upp saker till nästa vecka. Det är väl egentligen bara räkningen som måste behandlas idag.

Såhär ser köket ut dagen efter att man har ägnat sex timmar åt att söka ett mäklarassistentjobb: (Att söka jobb är verkligen en heltidssysselsättning som får allt annat att förfalla och tidsuppfattningen att försvinna.)

Valdemar och jag har varit ganska hängiga hela dagen, båda två. Valdis tror att han har flodhästinfluensan eller möjligen gröna flodhäst. Jag vet inte om jag fortfarande är sjuk eller om jag bara är trött för att jag inte kunde sova på hela natten. Det är nog dags för oss att gå och lägga oss nu, så får vi hoppas att vi mår bättre imorgon.

Anledningen till att vi inte redan har gått och lagt oss är att jag har sökt ett jobb som mäklarassistent och kollat upp en utbildning till mäklare. Utbildningen startar inte igen förrän om ett år så jag får ha tålamod om jag ska gå den. Men jobbet som assistent kanske jag kan få redan nu. I så fall kan jag få lite erfarenhet och se om jag tycker om mäklarbranschen innan jag ägnar två år till att plugga till mäklare.

I några veckor nu, sedan min syster berättade att hon tycker att mäklare är ett intressant yrke, har jag funderat på om jag vill bli mäklare. I natt när jag låg i sängen och inte kunde sova gick tankarna för fullt. Jag tror att jag skulle tycka om att jobba som mäklare. En del saker som är bra att kunna som mäklare har jag lärt mig på juristutbildningen när jag läste fastighetsrätt och avtalsrätt. Dessutom älskar jag planritningar och jag har en otvingad förmåga att sätta mig in i hur det skulle vara att bo i olika lägenheter och se det positiva i varje lägenhet.

Mina fantasier i natt gick inte att stoppa. Ena stunden hade jag visning av en lägenhet och hälsade nyfikna, potentiella köpare välkomna, utan att besvärar dem alltför mycket. Andra stunden var jag och köpte en ny kostym för att jag skulle se snygg ut på jobbet. Sedan skrev jag en planlösning för att lägga ut på mäklarfirmans hemsida. Till sist gick jag på anställningsintervju för ett jobb som mäklarassistent. Jag fick jobbet och skulle börja jobba direkt, så jag var tvungen att fundera över hur jag skulle göra med kursen i företagsekonomi och jag sa upp mig på ICA. En liten stund såg jag till och med framför mig hur jag och min syster öppnade mäklarfirma tillsammans.

Tråkigt nog är det inte så enkelt. Det räcker inte att ha en massa bra idéer och föreställa sig exakt hur det ska gå till. För att verkligen få drömjobbet måste man ha tur också. Jag kan inte tänka mig att någonting annat än tur ska kunna göra mig till mäklare. Självklart krävs det hårt arbete från min sida också och massor av engagemang. Men som jag tidigare har lärt mig leder hårt arbete ingen vart alls i yrkeslivet, om man saknar tur. I alla fall om man inte har några kontakter. Har man kontakter behövs det ingen tur. Jag är till och med osäker på om det krävs något hårt arbete. Det kan räcka med att man jobbar medelhårt för att få det jobba man vill ha när man har kontakter som fixar in en.

Precis som med juridiken har jag inga kontakter på mäklarsidan. Så även om jag så tydligt kunde se det framför mig i natt, tvivlar jag på att jag kommer att lyckas bli mäklare. Jag tvivlar inte på att jag skulle vara en bra mäklare om jag fick jobba som en. Men jag tvivlar på att jag kommer att lyckas få något jobb. Det är det tråkigaste med alla mina fantasier om olika jobb. Jag vet att jag skulle klara av jobben utmärkt. Jag vet att jag skulle göra allt för att lyckas. Och jag vet att jag min chef skulle bli nöjd med mig. Men det är att komma dit som är det svåra. Det känns så typiskt att jag aldrig får visa de bra egenskaper jag har och skulle kunna använda i dessa jobb.

Det enda jobb jag aldrig har känt att jag vet att jag skulle klara av, utav de jobb jag har fantiserat om, är juristjobbet. Under hela tiden jag har pluggat juridik har jag aldrig känt att jag riktigt har förstått mig på det, även om jag har lyckats lära mig det och klarat alla tentor. Det är förmodligen lika bra att jag aldrig lyckas få något juristjobb, för det är så tydligt att det inte är det jag vill. Ett mäklarjobb är mycket mer praktiskt. Jag vet inte exakt vad en mäklare har för arbetsuppgifter, men det känns som att det är lättare att förstå på riktigt vad en mäklare gör, när man kommer in i det, än att förstå vad en jurist gör. Det går liksom att ta på. Man säljer hem. Och man gör det genom att ha visningar och lägga upp annonser på hemsidor.

Om jag inte tappar gnistan inför att bli mäklare inom den närmaste tiden så ska jag kolla upp vad jag har för alternativ. Jag tror som sagt inte att jag kommer att få något jobb som mäklare heller, men jag ska i alla fall inte ge upp innan jag ens har försökt. Om det krävs är jag villig att plugga mer, men inte om det inte i princip garanterar att jag får jobb sedan. Helst skulle jag vilja jobba som mäklarassistent först och ta tjänstledigt för att plugga till mäklare eller något, så att jag vet att jag åtminstone har mitt assistentjobb kvar. Då har jag även kontakter och det borde inte vara helt omöjligt att klättra från mäklarassistent till mäklare inom samma firma. Just idag har jag dock tusen andra saker att göra. Jag hoppas verkligen att jag tar tag i det här på riktigt inom en snar framtid, så att det här inte bara blir en dröm som jag inte ens försökte uppfylla.

Totte hittade en ful gammal keps idag när vi sorterade igenom grejer från källaren. Han tog på sig den på ett inte helt vanligt sätt och kallade sig själv för Stål-Totte. Jag tror att vi slängde kepsen sedan, men det kanske var så att Totte gömde undan den för att kunna ta på sig den när han är ute och räddar världen som superhjälten Stål-Totte på nätterna. För mig är han alltid en superhjälte som håller mig trygg på nätterna. Fast han får helst göra det utan den fula kepsen.

Jag blundade så hårt jag kunde utan att stänga ögonen idag när Totte tog med mig till en klockaffär för att prova en klocka som han funderar på att köpa till mig i födelsedagspresent. Han var i valet och kvalet länge innan han avslöjade för mig vad jag kanske ska få. Med tanke på att Totte inte direkt är bra på att hålla hemligheter så blev jag inte förvånad när han började fråga mig hur han skulle göra med en present till mig. Han tycker att klockan är dyr och vill inte köpa den om jag inte tycker om den eller om den inte passar.

För några dagar sedan gick vi förbi klockaffären när den hade stängt. Då kunde inte Totte hålla sig längre utan ville att jag skulle titta på klockan och säga vad jag tyckte om den. Men jag tycker om hemligheter och att få presenter utan att veta vad det är i, så jag ville inte titta. Jag tvingade Totte att välja ut tre olika klockor i skyltfönstret varav bara en var den han hade sett ut tidigare. Jag trodde att det här skulle leda till att jag inte skulle veta i förväg vilken av de tre jag får, om jag tycker att alla är fina.

Så fort jag vände mig om och tittade in i skyltfönstret blev jag blixtförälskad i en av klockorna. Totte hade inte ens hunnit peka på vilka tre det var han hade valt ut. Jag var redan helt såld på en klocka. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna hitta en klocka som jag tycker så mycket om. Det kändes som en scen från en film, där jag vänder mig om i slow motion och tittar in i skyltfönstret där det ligger en massa tråkiga, gråa, fula klockor slängda lite kors och tvärs på botten och så kommer en skimrande, underbar klocka åkandes uppåt på en piedestal. Alla andra klockor suddas ut och från den stunden vet både klockan och jag att det är meningen att vi ska vara tillsammans för alltid.

Mitt hjärta stannade och jag vågade inte andas medan Totte frågade mig om vad jag tyckte om en ful klocka som såg ut att vara gjord av lök. Jag vågade inte hoppas, men jag visste innerst inne att Totte också såg det jag såg, att det bara fanns en enda klocka i det skyltfönstret värd att prata om. Som tredje och sista pekade han äntligen på klockan i mitt liv, och jag kunde inte dölja min glädje. Jag sa som det var, att det är den coolaste klockan som finns på jorden och att den är både fin och snygg och underbar. Han borde ha köpt den direkt, utan att visa mig först, för så här glad kan jag inte ens låtsas bli på min födelsedag när jag öppnar paketet. Det var kärlek vid första ögonkastet. Den känslan går inte att återskapa.

Trots det tyckte jag att det var ganska bra att jag fick prova klockan idag, för den är helt stel i armbandet och går inte att justera. Man måste alltså köpa rätt storlek från början. Den enda storlek de hade inne i rätt färg passade perfekt. Jag blev överlycklig och ville att Totte skulle köpa den på en gång, innan någon annan gör det. Men för en gångs skull var Totte lite hemlig och sa att han skulle gå tillbaka och köpa den senare, om han bestämmer sig för att ge mig den i present.

Nu är min värsta mardröm att han inte ska ge mig den i födelsedagspresent. Innan han visade den för mig visste jag inte att den existerade och jag hade förmodligen klarat mig helt utan klocka ett bra tag till. Men nu när jag vet att den finns, och jag vet att min älskade Totte har så otroligt bra smak att han valde ut den han också, så tror jag inte att jag kan leva utan den. Så det blir till att lida mig igenom den månad det är kvar tills jag fyller år, för att sedan äntligen få se om jag återförenas med min lilla ögonsten eller inte.