Plötsligt fick jag igår på jobbet veta att Totte och jag skulle hem till hans föräldrar och äta efter jobbet. Panik dök upp i och med att jag bara hade slängt på mig några kläder igår morse innan jag åkte. Jag är fortfarande inte helt frisk, så jag orkade inte tänka ut något snyggt att ha på mig när jag skulle till jobbet. Och jag byter ju ändå om till arbetskläderna så fort jag kommer fram så det brukar inte spela så stor roll vad jag har på mig på jobbet. Jag trodde att jag bara skulle hem efteråt.

Nu var jag tvungen att se presentabel ut, så jag skyndade mig att ta en titt på vad vi säljer för kläder på ICA. Den här tröjan var det enda jag hittade som jag kunde tänka mig att ha på mig, men jag tycker att den ser rätt så bra ut. Det var mycket bättre att ha den här tröjan än de trasor jag hade slängt på mig i alla fall. Slutet gott, allting gott.

När ett problem dyker upp vill man oftast bli av med det så fort som möjligt. Men det är inte alltid man får som man vill och det är inte alltid man handlar rationellt. Enligt mig finns det tre övergripande sätt att tackla ett problem.

Det enklaste sättet att tackla ett problem är att inte göra någonting åt det. Man tycker synd om sig själv, skyller på andra och går omkring och lider och hoppas på att någon annan ska lösa problemet åt en. Det här sättet är inte särskilt effektivt om man vill ha ett lyckligt liv. Förmodligen kommer problemet att finnas kvar och förpesta ens liv så länge man väljer den här inställningen. Man skadar bara sig själv genom att se sig som ett offer.

Det effektivaste sättet att tackla ett problem är att lösa problemet. Det här kan innefatta planering och tankeverksamhet för att komma fram till hur man kan lösa problemet. Det kan också innefatta fysisk aktivitet genom att faktiskt åtgärda problemet. Även om det här sättet är väldigt effektivt och i teorin låter som det enda rätta så är det inte alltid så lätt som det låter. Det kan ta lång tid och mycket tankeverksamhet bara att komma fram till hur man ska lösa problemet. Man kanske inte ens kan lista ut det själv, utan måste ta hjälp av andra. Sedan kan det ta lång tid och vara både jobbigt och svårt att utföra lösningen och även där kan man vara tvungen att ta emot hjälp utifrån. I värsta fall vet man inte om man jobbar på en lösning som faktiskt fungerar förrän man har jobbat på den väldigt länge och man kanske måste börja om från början med en annan lösning när man är klar med en lösning och upptäcker att den inte fungerar.

Det skönaste sättet att tackla ett problem är att ignorera det. Man låtsas som att allting är bra och så länge ingen påminner en om problemet så kan man vara glad och nöjd. Det här är ett väldigt bra sätt att leva glad långa perioder av sitt liv utan att behöva lyfta ett finger för att göra sitt liv bättre. Men det är också ett utmärkt sätt att ladda upp för en kraschlandning. När man väl blir påmind om problemet blir det alltför påtagligt att man inte egentligen är glad och att man inte har kommit ett dugg närmare lyckan sedan problemet uppstod. De perioder då man trots allt inte kan ignorera problemet är alltså riktigt jobbiga. Och perioderna när man är synbart glad, för att man ignorerar problemet, är bra, men inte så bra som de kunde ha varit om man löst problemet och faktiskt varit glad på riktigt.

Hur man väljer att tackla ett problem beror på vilken sorts människa man är, hur viktigt problemet är och hur medveten man är om problemet. En del ser sig själva alltid som offer. Andra tar alltid tag i problem direkt. Åter andra är så duktiga på att ignorera problem att de inte ens är medvetna om sina problem själva. Små problem är det lättare att ignorera än stora problem, och våra liv blir inte nämnvärt sämre av att ignorera de små problemen. Stora problem är svårare att ignorera, men oftast även svårare att lösa och blir därför lättast mål för det enkla sättet där man inte gör någonting annat än att tycka synd om sig själv. En del problem är så enkla att lösa att det inte är värt att klaga på dem eller ignorera dem, så de problemen löser vi direkt. Många problem blir vi inte medvetna om förrän vi har irriterat oss på dem ett tag. Dessa problem skyller vi antingen på andra eller ignorerar innan vi har insett att de finns.

I min jakt på ett tillfredsställande arbetsliv har jag gått igenom alla tre sätt att tackla problemet. Jag började med det effektiva sättet och satte igång med att söka jobb så fort jag var färdig jurist. Efter några månader svalnade entusiasmen i takt med att nej-svaren strömmade in, eller uteblev. Därefter har jag varvat hejvilt mellan de tre sätten. Jag har varit effektiv, tagit nya tag och kommit på en ny lösning som jag hoppats ska fungera bättre. När den inte har gjort det har jag gjort ingenting, bara mått dåligt och tyckt synd om mig själv i en månad. Sedan har jag ignorerat problemet ett tag, gett mig själv andrum och fått känna mig glad ett tag. Bara för att krascha i verkligheten som påminner mig om att jag faktiskt måste göra något åt jobbsituationen. Därefter har jag tagit nya tag och kommit på en ny lösning och börjat om med hela varvet runt igen, om och om.

De här tre sätten att tackla problemet är de enda tre jag vet om. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna göra på något annat sätt. Ändå känns alla dessa tre sätt väldigt uttjatade vid det här laget. Jag har prövat det effektiva sättet från alla möjliga olika vinklar och det verkar inte som att det går att lösa det här problemet. Vad gör man när ett problem är omöjligt att lösa? Jag har mått extremt dåligt, gett upp och gjort ingenting i flera perioder under det senaste året. Det är inte ett sätt jag tycker om att tackla problemet på, men ibland kan jag inte låta bli. Det är definitivt inte hållbart i längden. Jag vägrar att vara ett offer. Jag kan inte gå omkring och må dåligt tills någon annan som genom ett under ger mig ett jobb. Jag måste få skylla mig själv. Det finns ingen annan att skylla på. Ingenting blir bättre av att må dåligt. Så det mest lockande är ändå att ignorera problemet så länge jag kan. Det går inte att lösa och jag orkar inte må dåligt längre. Alltså finns det inget annat att göra än att ignorera problemet och må bra.

Det värsta med att ignorera problemet är bara att jag kraschar från illusionen varje gång någon frågar mig hur det går med jobbsökandet. Och folk frågar mig hela tiden. Det är tydligen inte meningen att man ska få ignorera sin jobbsituation när man jobbar i kassan på ICA och är färdigutbildad jurist. Det är meningen att man ska sitta och vara aktivt jobbsökande hela tiden, så att man kan berätta små uppdateringar för alla som frågar. De ska helst innehålla information om intervjuer och svar på ansökningar. Eller i alla fall information om jobbannonser som passar ens expertis och ansökningar som faktiskt har blivit ivägskickade. Folk i allmänhet är inte nöjda med svaren jag ger när jag faktiskt är inne i de perioder där jag söker jobb bäst jag kan, för det finns inga intervjuer, inga svar på ansökningar och knappt några inskickade ansökningar, för det finns inga jobbannonser som passar min expertis. Det jag skulle kunna berätta om, men som ingen vill höra, är att jag har suttit hela dagen och surfat runt på juristhemsidor och kommit fram till att det inte var någon som sökte några jurister idag heller. Det vill inte folk höra, för då blir de nervösa och vet inte vad de ska svara. Situationen blir pinsam för att de vet om att jag själv vet om hur misslyckad jag är och försöker komma på något att säga som inte låter nedlåtande trots att det är uppenbart att det inte finns något annat än nedlåtande saker att säga.

Jag vill att det ska finnas ett fjärde sätt att tackla problemet på. Jag vill att det ska finnas ett sätt där jag är lycklig på riktigt, utan att behöva lösa problemet. Det kanske går om jag lyckas komma så långt bort från problemet att det slutar vara ett problem. Det som finns är inte nödvändigtvis ett problem. Det som finns är ett faktum: Jag har inte ett jobb jag är nöjd med. Om jag kan få det faktumet att inte vara ett problem så kanske jag har hittat ett fjärde sätt att ta mig ur det hela.

Om en vecka börjar jag plugga Företagsekonomi A på distans. Faktumet kommer att kvarstå. Jag kommer inte att ha ett jobb jag är nöjd med om en vecka. Men det kanske kommer att vara så att jag flyttas från problemet om en vecka. Jag kommer att vara student. Hur många studenter har ett jobb de är nöjda med? Nästan inga, för då skulle de inte plugga. Det kommer alltså eventuellt inte att vara ett problem att jag inte har ett jobb jag är nöjd med så länge jag pluggar. Förhoppningsvis känner jag bara att jag går framåt i mitt liv på andra plan än arbetsmarknaden och flyttar fokus till det faktum att jag stimulerar mig själv och utbildar mig själv och hittar tillfredsställelsen i pluggandet, så att jag inte längre behöver få den genom ett jobb.

Tyvärr vet jag att jag inte kan plugga för evigt. Ur en synvinkel är det här bara ett effektivare sätt att ignorera problemet, som jag vet kommer att blossa upp igen senast om ett år när kursen är klar. Förmodligen tidigare. Jag undrar om det går att på riktigt försona sig med tanken på att aldrig få ett jobb man är nöjd med. Att inte se det som ett problem, utan istället leva ett lyckligt liv med sitt jobb som man inte är nöjd med och koncentrera sig på att vara nöjd med allt man gör på fritiden istället. Det skulle vara ett jättebra sätt för mig att bli av med allt det här. Men det är jag nästan helt övertygad om att jag inte skulle klara av. Jag är inte den som ger mig om jag inte är nöjd. Jag kan ändra mig angående vad som gör mig nöjd, men jag kommer inte att kunna ge upp utan att vara nöjd. Kanske kassajobbet på ICA växer med tiden och blir något som jag lär mig älska till slut. Då skulle problemet försvinna. Det skulle vara bra. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli så.

Det finns tre sätt att tackla ett problem. Jag är fast i en ond cirkel där de tre sätten går på repeat. Jag vill försöka stoppa det, men jag vet inte på vilket av de tre sätten jag i så fall skulle vilja landa. Allt känns uttjatat, men jag kommer inte härifrån. Just nu befinner jag mig i det enkla sättet att tackla problemet. Jag tycker synd om mig själv för att det känns som att det inte finns något mer jag kan göra. Och jag ser bara: Hopplöshet.

Tjejmilen närmar sig med stormsteg och här ligger jag i soffan, sjuk. Det kommer nog inte att bli så roligt som jag hoppades på att springa tjejmilen. Även om jag hinner bli frisk innan loppet, så kommer jag inte att ha tränat så mycket alls sista tiden innan loppet. Jag kan alltså inte räkna med att slå några personliga rekord. Frågan är om jag ens ska försöka springa eller om jag bara ska satsa på att ta mig runt genom att gå. Runt ska jag i alla fall. Jag ger inte upp bara för att jag är förkyld och inte har tränat på två månader.

Om jag bara klarar att ta mig runt så kommer det att kännas mycket bättre inför nästa års tjejmil. Jag ser det här som en uppvärmning och en genrepetition, så att jag vet hur det fungerar nästa år när jag ska försöka få en bra tid. I år ska jag runt. Nästa år ska jag springa hela och gärna på en bra tid. Så jag vet inte om jag är nervös eller inte. Jag är mer nervös för att det ska bli skitjobbigt än för att jag inte ska klara det. Men det är väl illa nog.

Dilemma och jag har blivit bloggvänner. Min första bloggvän. Vad kul! Kolla in hennes blogg! Länken finns till höger, under arkivet.

Förkylningar är det värsta jag vet. När jag har mycket att göra hemma, men måste jobba, så blir jag ganska stressad. Det blir inte så mycket gjort hemma som jag vill, men då behöver jag i alla fall inte tänka på det hela dagen, för jag är på jobbet. Nu när jag är förkyld och hemma från jobbet blir jag tokstressad. Jag ligger bara hemma i soffan hela dagarna och ser allt som måste göras, men orkar inte ta tag i det. Det är som tortyr.

Så länge jag sover eller bara tittar på TV utan att tänka så går det ganska bra. Men i vissa stunder är jag tillräckligt frisk för att tänka ut hur man skulle kunna lösa en del saker här hemma. Då ligger jag och tänker på vilken sak man skulle kunna lägga var, var man kan sätta upp en viss hylla eller hur man ska dra en viss sladd så att den inte syns. Men sedan vill jag utföra, och då räcker inte orken till. Det är knappt att jag tar mig upp ur soffan för att hämta ett glas vatten om jag är törstig. Det är inte troligt att jag ska orka flytta runt, spika upp och dra omkring.

Jag tänker ibland att jag lika gärna kunde ha jobbat om jag ändå inte får något gjort här hemma. Men då tänker jag ju fel. Jag är inte hemma för att få något gjort. Jag är hemma för att jag inte orkar jobba. Det är alltså meningen att jag inte ska få någonting gjort någonstans när jag är sjuk. Detta är hemskt! Sedan blir det inte bättre när jag sneglar på Totte som sitter vid datorn och inte förstår skillnaden alls mellan att vara ledig och sjuk. För när han är hemma och sjuk gör han samma sak som när han är hemma och ledig: sitter vid datorn. Så är det inte för mig. För mig är det en enorm skillnad mellan att vara ledig och att vara sjuk. Jag får mer gjort hemma när jag jobbar än när jag är sjuk, för då orkar jag i alla fall ta tag i några saker före eller efter jobbet. När jag är sjuk blir ingenting gjort. Fy vad det är hemskt! Nu vill jag bli frisk.

Är det värre att vara död än att inte vara född än? Eller känns det ungefär likadant? Jag tycker att det verkar rimligt att tänka sig att det känns likadant. Innan man är född så finns man inte. Man är ingenstans och man har ingen förmåga att tänka. När man är död finns man inte heller. Kroppen finns kvar ett tag, men jaget finns ingenstans och har inte längre någon förmåga att tänka.

Alla människor har någon gång inte varit födda än. Och alla människor ska dö. Det finns väldigt många teorier om vart folk tar vägen när de är döda och hur det känns då, men jag har hört väldigt få teorier om var alla människor fanns innan de föddes och hur det kändes. Antagligen är det så för att man bara vill förbereda sig på dit man ska. Där man har varit är redan överspelat, och även om det också är ett mysterium så är det inte lika intressant. Plus att man inte kan hitta på teorier om att de inte ännu födda ser alla på jorden och tänker på dem, för det har man bevis för att de inte gör. Eller i alla fall att de i så fall inte kommer ihåg det när de senare föds. När det gäller döden kan ingen som har varit med om det bevisa att man har fel och det ger utrymme för fler teorier.

Om det nu är så att det känns likadant att vara död som att ännu inte ha fötts, så tror jag inte att jag är lika rädd för döden längre. Jag brukar få ångest när jag tänker på hur länge jag ska vara död. Att dö känns inte så jobbigt i sig, men att det inte händer något mer efter det känns jobbigt. Att vara död i flera miljoners miljarder år känns jobbigt. Och när alla dessa år har gått ska man fortsätta med att vara död ännu mer. Det verkar hemskt. Fast om det är som att inte vara född än så är det nog inte så farligt. Jag minns ingenting av innan jag var född. Jag minns ingen ångest, ingen panik och ingen långtråkighet av att inte vara född än i miljoners miljarder år. För jag måste ju inte ha varit född än ungefär lika länge som jag senare ska vara död, nämligen oändligt länge. Jag tror att det kommer att bli bra. Det är bara medan jag lever som jag kan uppleva negativa effekter av att jag ska dö, såsom ångest och smärta. När jag väl dör känner jag nog inte av något av det där längre.

Det här hade varit en perfekt dag att vara frisk. Jag har sovit ordentligt i natt. Jag känner för att jobba. Jag har ett lagom långt kvällspass och jag ska vara ledig i två dagar efteråt. Jag är taggad att löpträna inför tjejmilen och jag är i full gång med sorteringen av saker som aldrig mer ska få vara osorterade i källaren.

Därför är jag villig att påstå att jag inte har känt efter för mycket eller bara inbillar mig att jag är sjuk fast jag egentligen bara är ledsen och inte vill jobba. Trots uteblivet snor, utebliven feber och uteblivet halsont är jag helt övertygad att förvirringen och tröttheten jag känner just nu innebär att jag verkligen har blivit sjuk.

Varje gång jag är förkyld önskar jag att jag kunde få normala symptom som andra människor får när de är förkylda. Annars är det så svårt att förklara sig när man ska sjukanmäla sig från jobbet. Nej, jag har inte feber och inte ont i halsen, men jag är sjuk ändå, jag lovar. Det låter liksom inte så bra. Jag är den enda som vet skillnaden mellan att inte vilja/orka jobba och att faktiskt vara sjuk. Ibland blir till och med jag osäker.

Men den här gången är jag säker på att jag faktiskt är sjuk. För idag hade det varit perfekt att vara frisk. Jag har ingen anledning i världen att låtsas vara sjuk. Så därför känns det skönt att jag vet att jag är sjuk på riktigt. Det är synd att det hade varit mycket besvärligare att bli sjuk när jag vill vara sjuk. Då hade jag inte blivit så glad över att jag blir sjuk nu när jag verkligen vill vara frisk.

Om man ställer läskflaskor på bandet i kassan ramlar de ofta omkull efter ett tag. Bandet i kassan åker automatiskt fram en bit varje gång jag tar en vara för att registrera den. På det sättet ligger alltid nästa vara så att jag kan nå den. Ifall det är väldigt kort bit mellan varorna när jag tar en, rycker bandet bara fram en pytteliten bit. Då brukar flaskorna nästan alltid ramla även om de står stadigt nog för att åka på bandet när det inte hackar. Det här får man gärna tänka på som kund och lägga flaskorna ner redan från början.

Jag har ändå full förståelse för kunder som ställer flaskor upp på bandet. Flaskorna tar mindre plats på bandet när de står upp och det är inte lätt för en kund att veta i förväg att bandet kommer att rycka så att flaskorna ramlar. Det jag har mindre förståelse för är det som alldeles för ofta händer när en av tre flaskor ramlar. Kunden ställer den flaskan upp igen. Varför? Det måste vara någon inbyggd reflex att man fixar det som har blivit annorlunda än man har tänkt sig eller något. Jag vet inte.

Den rätta reaktionen om en flaska ramlar är att låta den ligga. Såvida den inte har ramlat ner på golvet förstås. Då förstår jag att man plockar upp den. Men om flaskan har ramlat så att den ligger ner på bandet så är det bästa att bara låta den vara. Den kommer att komma till mig oavsett om den står upp eller ligger ner. Och även om man inte visste tidigare att det är bättre att flaskor ligger ner så borde man förstå det nu när en faktiskt har ramlat.

Några få, smarta kunder lyckas till och med tänka ett steg längre. De låter inte bara flaskan ligga ner. De lägger även ner de stående flaskorna som inte har ramlat. Då blir jag så glad där jag sitter i kassan att jag strålar. För vad är det bästa att göra med flaskorna när man har fått erfara att stående flaskor kan ramla? Ställa den ramlade upp eller lägga de stående ner? Jag tror att de flesta förstår att det är bättre att lägga ner de stående. Ändå kliar det i fingrarna när flaskan ramlar.

Får kunden till och med tag i den ramlande flaskan och ställer den upp igen innan den helt har dunsat ner i bandet ser kunden ofta ut som att han eller hon har räddat dagen. Där var det nära ögat. Nära ögat att det blev rätt alltså. Men inte en muskel i den stolta minen visar något tecken på förståelse för att det vore bäst att lägga alla flaskor ner så att inte fler ramlar. Kunden är nöjd när den har fått ställa flaskan upp och jag försöker att inte göra en stor grej av det när jag fångar fyra ramlande flaskor samtidigt när de med ett ryck med bandet kommer inom räckhåll för mig.