Alla inlägg under augusti 2009

Av Erica - 15 augusti 2009 17:12



I vintras läste jag Innan jag dör av Jenny Downham. Den boken rörde mig. Ju närmare slutet jag kom desto fortare ville jag läsa. Men samtidigt ville jag inte att boken skulle ta slut.


Nu håller jag på och läser Gör vad du vill av Erlend Loe. Det är också en bra bok som handlar om väldigt allvarliga saker, fast på ett lättsamt sätt.


När jag läser Gör vad du vill slås jag av hur lik Innan jag dör den är, fast liksom tvärtom. Båda böckerna handlar på ett sätt om döden och i båda är det en tjej i tonåren som är huvudperson. Den resa de går igenom och de tankar de har på grund av de yttre faktorer som påverkar dem är väldigt lika, fast precis tvärtom. Det går inte att säga mer utan att avslöja för mycket, men om man läser båda böckerna så förstår man precis hur jag menar. De är väldigt bra böcker för sig. Men om man läser båda blir de ännu bättre. Man får ännu mer att tänka på för man har fått se saker från två olika håll. Läs dem, helt enkelt!


Av Erica - 14 augusti 2009 15:09



När jag och Totte har bestämt att jag ska göra något så brukar jag se till att det blir gjort inom rimlig tid. Och om jag inte har gjort det så har jag i alla fall vett att få dåligt samvete när han säger åt mig och håller med honom om att jag borde göra det så fort som möjligt.


Men när vi har bestämt att Totte ska göra något är det inte lika effektivt. Han börjar oftast inte ens fundera på att göra saken förrän jag påminner honom. Och inte ens då blir det gjort. Om jag lite i förbifarten säger att det vore trevligt om det där blev gjort ser man inte en gnutta dåligt samvete i honom.


Det enda sättet att få Totte att göra något som vi har bestämt att han ska göra är att säga till honom på skarpen. Då får jag honom att vakna till. Då först förstår han att det här inte bara var något som han fick göra om han ville någon gång i framtiden när han har lust och inte har något bättre för sig, utan något som jag räknar med att han ska göra så fort han har tid och som jag väntar på att han ska göra för att det förbättrar mitt liv.


Så var det med propplösaren. Vattnet rann undan så långsamt i handfatet att jag var tvungen att avbryta mig mitt i ansiktstvättningen varje kväll och vänta på att vattnet skulle rinna undan innan jag kunde fortsätta. Jag vet inte mycket om propplösare, men jag hade kunnat ta reda på det jag behövde veta för att köpa propplösare om det inte var för att Totte sa att han visste precis vad vi behövde. Vi bestämde alltså att han skulle köpa propplösare och inte jag.


Flera veckor och många timmar vid datorn senare hade han fortfarande inte köpt någon propplösare, fast jag hade påmint honom flera gånger. Hade det varit jag så hade jag struntat i en timme vid datorn och åkt in tidigare till jobbet, förmodligen redan dagen efter att vi pratat om propplösare, och gått på affären innan jobbet. I värsta fall hade jag cyklat till Konsum en dag när jag var ledig ifall Totte hade påmint mig om jag inte hade gjort det redan första dagen.


Igår sa jag till på skarpen. Det visade sig att Totte inte hade haft en aning om att det rinner undan så långsamt att jag får problem varje gång jag tvättar ansiktet. Okej, det kunde ju han faktiskt inte ha vetat. Men han visste ju att det rann långsamt och om han har fått i uppgift att köpa propplösare så borde han utgå ifrån att han ska göra det så fort han har tid, även om det inte är superkris. Efter att jag berättat för honom igår kväll hur viktigt det var för mig att den här propplösaren införskaffades tog det inte lång tid innan det blev gjort. Redan när jag vaknade i morse hade han varit till Konsum och köpt propplösare och frukostbröd.


Jag hatar när det hjälper att säga till på skarpen. För om han anstränger sig mer för att lyckas med sin uppgift efter att jag har sagt till honom på skarpen så betyder det att han inte har tagit sin uppgift på tillräckligt stort allvar från början. Man kan säga till mig på skarpen också ibland om man vill, men det hjälper förmodligen inte. Att jag inte har gjort något är antagligen för att jag absolut inte har haft tid och jag kommer inte att få mer tid att göra det för att någon säger åt mig på skarpen. Oftast har jag prioriterat rätt från början och gör allt som har bestämda deadlines som håller på att gå ut först. Så om man säger åt mig på skarpen angående något utan deadline så kommer jag ändå inte att ta tag i det redan nästa dag, för då har jag något med deadline nästa dag som ska göras först.


Även om inte Totte kunde veta att situationen i handfatet påverkade mig varje dag, så borde han ha tagit sin uppgift på allvar. Det hade inte varit jobbigare för honom att cykla till Konsum istället för att sitta vid datorn första dagen vi pratade om propplösare, än det var för honom att cykla till Konsum idag. Men hade han gjort det första dagen så hade jag sluppit en hel del irritation vid ansiktstvättandet.


Om det krävs att man säger till på skarpen för att få varje liten grej gjord måste jag ju gå omkring och säga till på skarpen hela tiden. Och vill jag inte det så får jag stå ut med att bara de absolut viktigaste grejerna blir gjorda. Jag tycker att även saker som inte är superviktiga ska bli gjorda. Och speciellt dessa grejer borde bli gjorda utan att man säger till på skarpen. Jag förstår inte var problemet ligger. Har man kommit överens om att någon ska göra något så ska det väl inte behövas någon mer motivation eller något mer skäll. Det är ju redan bestämt, så oavsett om det är viktigt eller inte så är det bara att göra det så fort som möjligt. Det är alltid viktigt att hålla vad man lovar.


Av Erica - 13 augusti 2009 16:43



Man kan fundera på hur Israel tänkte när de satte upp den här skylten. Det var i alla fall en av de roligaste skyltar jag hittade när jag kollade på roliga skyltar idag på Kulturkalaset. Jag undrar vad skylten är till för och om någon någonsin som ser skylten faktiskt blir upplyst om det de ska bli upplysta om. Det kan ju vara så att skylten är helt självklar i sitt sammanhang, bara det att den här, när den är tagen ur sin kontext, blir helt obegriplig. Jag fick mig ett gott skratt i alla fall.


Av Erica - 12 augusti 2009 23:01



Förhoppningsvis har jag idag för sista gången burit upp saker från källaren för att kunna sortera igenom dem. Nu bar jag upp allt i hela källaren som inte redan var förpackat i fina kartonger med etiketter på. De sista bortglömda lådorna med blandade saker från när jag flyttade in i juni förra året har nu kommit upp till ytan och in i lägenheten. Om jag har tur så hittar jag min Body Scrub som jag har saknat. Om jag har ännu mer tur så går den fortfarande att använda.


Ett par gånger under året som gått sedan jag flyttade in, har jag plockat upp det mesta ur källaren och haft ambitionen att sortera allt. Det har dock slutat med att antingen Totte eller jag har fyllt år eller att vi ska ha fest eller besök av någon annan anledning. När jag har insett att jag inte hinner sortera igenom allt innan festen har jag helt enkelt gått ner med grejerna i källaren igen, osorterade. Efter festen har jag inte velat ta upp all skit igen för det har varit så städat och fint i lägenheten. Dessutom har jag väl inte riktigt orkat.


Den här gången har jag bestämt mig. Den här gången ska det bli sorterat. Jag tar inte ner de här sakerna i källaren igen på något annat sätt än i strukturerade lådor med etiketter. Och min Body Scrub ska aldrig mer ner i källaren. Om den är dålig ska den slängas. Om den fortfarande går att använda ska den finnas nära till hands i lägenheten, precis som mina C5-kuvert, min dagbok och mina favoritkläder. När jag hittar dessa saker. Jag är trött på att leva utan dessa saker när jag faktiskt äger dem. Det känns dumt att köpa nya kuvert när jag vet att jag har en hel bunt och det är tråkigt att gå omkring i samma kläder hela tiden när jag vet att jag har fler outfits, som jag dessutom tycker bättre om.


Nu är jag beredd på att det kommer att bli sämre innan det blir bättre. De osorterade lådorna kommer att spridas ut i små högar över hela lägenheten innan jag kan ta hand om grejerna och placera dem på sina nya, bättre platser. Jag vet att det finns en risk för att det ser fruktansvärt hemskt ut här på min födelsedag i september, men jag tänker inte ge mig. Jag går inte ner med någonting i källaren som inte har en fin etikett på sig. Det får helt enkelt se hemskt ut här tills det är klart. Bägaren har runnit över. Nu vill jag hellre få ordning på mina saker på riktigt, för min skull, än att det ska se ut som att vi har ordning på våra saker en dag, för gästernas skull.


Såhär ser det ut nu på en av många dumpningsplatser i lägenheten:


Av Erica - 12 augusti 2009 22:24



På mer än ett sätt är springa som att cykla. Man tar sig snabbare fram än genom att gå. Man föredrar ryggsäck framför handväska, om man överhuvudtaget måste ha någonting med sig. Man tar sig fort fram även där det inte går att ta sig fram med bil. Men det jag upptäckte idag var att springa är som att cykla, för när man en gång har lärt sig det så sitter det i ryggmärgen.


Första gången jag gav mig iväg ut och sprang för ungefär ett år sedan kändes det konstigt och besvärligt. Jag orkade inte springa hela rundan, utan var tvungen att varva med att gå. Dessutom fick jag håll. Efter ett tag hade jag tränat upp mig så att det kändes lätt att springa. Jag behöver inte gå någonting när jag springer min vanliga runda och jag får väldigt sällan håll. Jag trodde att jag hade fått bättre kondition och i övrigt var mer vältränad.


Nu var det en hel månad sedan jag sprang sist, när jag gav mig av. Jag har haft semester, ätit för mycket, latat mig för mycket och allmänt förfallit. Det finns inte en chans att jag har lika bra kondition och är lika vältränad som när jag sprang varje vecka. Kondition är en färskvara. Ändå visade det sig, när jag kom iväg, att det kändes lätt att springa. Jag behövde inte gå någonting och det kändes bara pyttelite som att jag skulle få håll. Det var inte på långa vägar så jobbigt att springa som det var de första fem gångerna när jag lärde mig springa från början. Jag kunde redan springa nu, så jag behövde inte lära mig igen.


Det är nog både positivt och negativt att det är så här. Det positiva är att jag inte behöver oroa mig om jag är på semester eller är sjuk ett tag. Jag kan plocka upp löparträningen där jag lämnade den, så att säga. Men det negativa är att jag blir mindre motiverad att faktisk träna då. Om jag ändå klarar av att springa lika bra som vanligt när jag inte har tränat på en månad, då kanske jag lika gärna kan låta bli att träna och sedan springa ett lopp lika bra ändå. Riktigt så är det väl inte, men jag börjar ju undra när till och med tiden idag bara var några sekunder sämre än vanligt. Nej, springa är som att cykla; Det är roligare att göra det än att låta bli.


Av Erica - 11 augusti 2009 21:05



Titta vilka fina naglar jag har nu! Jag hittade några gamla nageltatueringar som jag tyckte passade alldeles utmärkt nu på sista sommarsemesterveckan. Silverblommorna blev jättefina mot mitt rosa nagellack. Man mår så mycket bättre när man har nymålade naglar!


Av Erica - 10 augusti 2009 23:46



Vissa dagar har man inte gjort någonting värt att nämna och inte tänkt någonting värt att förklara. Några av dessa dagar har man inte ens tagit kort på någonting värt att visa eller hört någon annan säga någonting värt att citera. Det här är en sådan dag.


Av Erica - 9 augusti 2009 19:09



Varje gång jag går in i en liten kiosk hoppas jag att det ska vara andra kunder där inne redan. Man hamnar i en så utsatt situation annars. När man är den enda kunden i hela affären känns det som att kioskägaren stirrar på en och otåligt väntar på att man ska välja ut vad man vill ha. Står man dessutom och velar för länge känns det som att kioskägaren börjar misstänka att man försöker sno något, fast man egentligen bara försöker känna efter om man är mest sugen på Fanta eller Coca Cola Light.


Ännu värre blir det om man ska ha något som finns på en hylla alldeles vid kassan. Om man står en bit ifrån och försöker se vad det finns att välja på tror kioskägaren att man står och tjuvtittar på honom. Om man istället går fram till kassan för att kunna se ordentligt tror kioskägaren att man kommer till kassan för att man har handlat färdigt och vill betala. Så om man står i mer än fem sekunder och väljer från den närmaste hyllan blir han misstänksam. Dessutom känns det som att man gör honom besviken när han sträcker på sig, säger hej och gör sig redo att knappa in varor och så lägger man inte fram sina varor utan står och väljer istället.


Alltid när jag handlar vill jag avsluta genom att titta igenom de varor jag har plockat på mig och känna efter om jag är nöjd med dem eller om det är något mer jag vill ha eller något jag vill lämna tillbaka. Sedan bestämmer jag mig för att betala. Det här fungerar bra i de flesta affärer. Jag ställer mig helt enkelt inte i kön till kassan förrän jag har gjort min lilla koll. Men i en kiosk är det nästan alltid omöjligt. Speciellt när det inte finns några andra kunder där.


I en kiosk skulle det kännas jättekonstigt att gå fram till hyllan vid kassan och välja ut en sak och sedan gå och ställa sig i ett hörn för att få gå igenom det man har valt ut innan man går tillbaka till kassan för att betala. Alltså tar jag de saker som inte är vid kassan först. Sedan försöker jag välja riktigt snabbt när jag går fram till kassan. Det brukar oftast sluta med att jag antingen köper fler saker eller färre saker än jag egentligen ville. Det kan hända att jag tar båda två av de chokladbitar jag väljer mellan för att jag vill att det ska gå fort eller att jag struntar i båda. Om jag så fort som möjligt väljer ut en av dem kan det ofta vara så att jag ångrar mig när jag kommer ut. Jag får panik när jag står vid kassan och kan inte tänka. När jag kommer därifrån och slappnar av känns det självklart att jag borde ha valt den andra, för att den passar bättre till läsken jag köpte eller den var det så länge sedan jag åt sist.


Om jag har en kiosk och en livsmedelsaffär att välja mellan när jag ska köpa godis väljer jag helst livsmedelsaffären. Men oftast är kiosken närmare och om jag känner mig lat så är det kiosken eller inget godis jag har att välja mellan. Då blir det ibland kiosken ändå, och jag kommer hem med något annat än jag har tänkt köpa. Det är nästan så att jag borde betala någon för att gå in i kiosken före mig och stå och välja ut saker ända tills jag har handlat klart. Då behöver jag inte vara med om den obehagliga känslan av att kioskägaren glor på mig. Då kan han glo på den andra kunden istället. Fast jag vet att kioskägaren förmodligen inte glor på mig ändå. Inte mer än jag glor på kunder när jag sitter i kassan. Inte alls, med andra ord. Det är absolut inte kioskägarens fel att jag känner såhär när jag handlar i kiosk. Det finns ingenting som varken han eller jag kan göra för att få mig att känna mig mer avslappnad. Men det ändrar inte på faktum. Det är jobbigt att handla i kiosk.


Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards