Trots att det var jag som skulle överraska Totte med kalender och strumpor, så blev det han som överraskade mig. Totte hade redan råkat se bilden som jag tagit på kalendern, innan jag gav den till honom, så även om han inte fattade vad det var när han såg bilden i kameran så försvann överraskningsmomentet lite. Jag funderade på om jag skulle gömma kameran eller något när jag tagit bilden och åkte i väg på kurs, men jag tänkte att han skulle bli mer misstänksam om kameran var borta. Så ofta tittar väl inte han på bilder i kameran, tänkte jag dumt nog. Men jag är glad ändå. Jag har ju slutat ställa orimliga krav på mig själv angående att jag ska tänka på allt, så jag blir inte besviken på mig själv i efterhand, fast jag faktiskt tänkte på det utan att göra något åt det.

Istället överraskade Totte mig genom att ha bakat en kladdkaka som stod i ugnen när jag kom hem. Åh, vad glad jag blev! Och åååhhhhh, vad god den var! Den gick inte ens att skära fin bitar av, för att den var så kladdig. Det är då de är som absolut godast, men det är tyvärr sådana kladdkakor man absolut inte kan bjuda någon annan än sin käresta på, för de är inte så snygga.

När Totte hade öppnat ugnsluckan för att ta en titt på kladdkakan passade en insekt på att flyga in och sätta sig i smeten. Jag kan förstå att han tyckte att det såg gott ut, men jag tycker faktiskt att han borde ha väntat tills Totte hade tagit ut kakan ur ugnen, som oss andra. Om man tittar noga på bilden ovan så ser man insekten. Det är en sådan som har långa ben och ser ut som en stor mygga. Vad heter dem?

Totte tog en bild på eländet. (Det var därför han tittade på bilder på kameran.) Sedan plockade han bort insekten. Och vi är inte dem som är dem, så vi åt gladeligen upp kladdkakan, trots att det hade bott en insekt på den. Jag kan avslöja att jag inte märkte någon skillnad alls i smak jämfört med en kladdkaka där det inte har suttit insekter. Överraskad blev jag så det räcker. Jag hade aldrig kunnat gissa, när jag var på väg hem, att jag skulle få en kladdkaka som det hade suttit en insekt på.

Totte har fått en ”Inte sakna Erica” –kalender av mig. Så nu blir det inte så tråkigt att jag är borta. Nu blir det snarare spännande och förväntansfullt. Han kan räkna ner till sin alldeles egna julafton: att jag flyttar hem igen. Plus att kalendern är fin och glittrig! Bara bra saker. Det gäller att tänka positivt i situationer som denna. Men jag kan inte ta på mig hela äran själv, även om jag satt i tre timmar i natt och ritade, klippte, klistrade och glittrade. Det är min systers vision jag har förverkligat. Tack för idén!

Jag hade med mig ett tvåpack med supermysiga strumpor hem också, och föreslog att Totte och jag skulle ta ett par var. Innan jag ens hade sagt klart meningen hade Totte valt paret som är randigt med mörkrosa och ljusrosa ränder, och tagit på sig. Det tog mig tre sekunder att plocka på mig det paret strumpor på Cubus (och även om kön var sjukt lång så stod jag i den mest för de andra klädernas skull). Jag önskar att Totte hade visat åtminstone lite av den entusiasmen när jag visade honom kalendern istället. Den hade jag ju lagt ner mycket mer tid på, bara för att han skulle bli glad. Men, men, strumporna är också fina. Nedan ser ni Valdemar som använder ena strumpan från mitt enfärgade, rosa par som luva.

Mitt tåg från Uppsala till Stockholm var tjugofem minuter sent, på grund av bromsfel. Det här ledde till att jag missade mitt anslutande tåg till Göteborg med fem minuter. Nästa tåg till Göteborg gick två timmar senare.

Det här passade mig alldeles utmärkt. När jag bokade tågbiljetten trodde jag att jag skulle åka hem till Göteborg, efter Tjejmilen, för att stanna där och jobba på ICA. Nu visste jag att jag bara åker för att träffa Totte, gå på en revisorkurs och packa med mig mer kläder. I och med att Totte är i skolan hela dagen och min kurs inte börjar förrän klockan 18, så är det bara kläderna jag skulle kunna ha färdigpackade tidigare genom att komma två timmar tidigare till Göteborg. Och det är inte så noga. Så istället tar jag gärna en shoppingrunda i Stockholm.

Annars när jag har kommit senare fram till Göteborg på grund av försenade tåg har jag aldrig kunnat göra något roligt istället. Oftast har jag kommit till Stockholm i tid. Sedan visar det sig att tåget vidare till Göteborg är försenat några minuter, eller max en kvart. Då hinner man inte hitta på så mycket roligt. Men när det har gått några minuter eller en kvart meddelas man att tåget är ytterliggare några minuter försenat. Och då hinner man inte heller gå och göra något kul. Men till slut har man kanske stått där i en halvtimme, timme och gjort ingenting när tåget väl kommer. Nej, det passar mig mycket bättre att vara försenad från Uppsala, så att jag blir ombokad till ett tåg med en bestämd avgångstid, och kan gå omkring fritt i Stockholm tills jag ska åka vidare.

Mardrömsscenariot hände mig en vinter. Det var svinkallt ute på perrongen, jag hade massa tunga väskor med bland annat julklappar med mig och tåget skulle vara försenat fem minuter. Även om jag frös och gärna ville sitta ner istället för att stå ute med alla mina väskor runt mig, så funderade jag inte ens på att försöka gå in på stationen igen och återvända om fem minuter. Det hade inte varit värt att släpa alla de väskorna in igen för att sitta ner i värmen i två minuter, bara för att sedan krångla sig ut igen. Jag kanske inte ens skulle ha hunnit in och ut igen på fem minuter. Som sagt, jag funderade inte ens på det. Det var så uppenbart att det inte var värt det.

Efter fem minuter flyttades avgångstiden fram ytterliggare fem minuter. Tråkigt, tyckte jag, men det var inte så mycket annat att göra än att stå kvar, nu heller. Tredje gången de flyttade fram tiden med fem minuter började jag bli lite irriterad på att jag förmodligen skulle ha hunnit in för att sitta i värmen ett tag på de sammanlagt femton minuterna tåget nu var försenat. Men jag rörde mig inte ur fläcken.

Sedan fortsatte det så. Avgångstiden flyttades fram med fem eller tio minuter åt gången. Ganska snart frös jag så att jag ville gråta och var så trött i benen att jag funderade på att sätta mig ner i snön. Jag ville gå in och sätta mig, men varje gång de flyttade fram tiden insåg jag att det var för lite tid för att hinna ut igen, om tåget faktiskt skulle komma på sin nya tid. Vid ett tillfälle flyttades avgångstiden fram en hel kvart och då kändes det som att jag borde ha gått in och värmt mig. Men vid det laget kändes tanken på tio minuter i värmen som en så futtig liten paus att krångla in alla väskorna för, att jag inte kände att det var värt det ändå, när jag hade stått ute och frusit i kanske femtio minuter.

Jag tror att jag hade stått i kylan och väntat i närmare en och en halv timme när tåget väl kom. På en och en halv timme hade jag kunnat sitta inne och värma mig i 75 minuter. Det hade absolut varit värt att krångla in alla väskor en gång och sedan kånka ut dem igen en gång för att få värma sig, istället för att frysa, i 75 minuter. Fy vad hemskt det var!

Det är verkligen mycket bättre att få en ombokad biljett och veta exakt när tåget går så att man kan göra vad man vill tills tåget åker. Ändå kommer jag att få lika mycket tillbaka av SJ på resegarantin den här gången som den hemska gången på vintern. Det passar mig alldeles utmärkt, den här gången!