När man är utomhus är det aldrig en lyckad kombination att ha långt, utsläppt hår och läppglans. Hur vindstilla man än tycker att det är, så finns det alltid tillräckligt mycket blåst för att man ska få håret i ansiktet. Att få håret i ansiktet är i sig inte något att hetsa upp sig över. Om det nästan är helt vindstilla händer det bara lite nu och då att håret smeker kinden, näsan och munnen lite lätt innan det drar sig tillbaka. Ifall man inte hade haft läppglans hade man förmodligen inte tänkt på det, kanske inte ens märkt det. Men när man har läppglans är den lilla smekningen förödande.

Allt hår följer inte med när håret drar sig tillbaka, om man har läppglans. Flera hårstrån har fastnat i läppglansen och håller sig kvar för glatta livet. För att de skulle fastna räckte det med en snäll, liten vindil. Men det finns ingen vind i världen som skulle kunna blåsa bort dem från läppglansen. När ett hårstrå har fastnat i läppglansen så sitter det där tills man drar bort det.

Irritationen växer snabbt ifall man ständigt får hår i läppglansen när man försöker ta sig från punkt A till punkt B. Oftast behöver man inte se snygg ut förrän man kommer fram till punkt B, men det vanliga är ändå att man har målat sig med läppglans redan vid punkt A. Man vill inte ändra på det och man kan inte ändra på det faktum att håret blåser mot ansiktet och fastnar om det nuddar läpparna. Vad ska man göra?

Konsten att inte bli galen när håret fastnar i läppglansen är att inte bry sig. När jag har läppglans och utsläppt hår ute, börjar jag alltid med en metod som fungerar väldigt dåligt. Jag försöker vända mig hela tiden så att vindilarna som kommer inte för håret till mitt ansikte utan bort från det. Det här kan man lyckas med några gånger om man har tur, men förr eller senare (oftast förr) blir man överraskad av en vindil som kom från ett helt annat håll än man har tänkt sig, och håret klistrar mot ansiktet. Dessutom ser man ut som en idiot även om man lyckas undvika all vind. Då går man ju omkring och vänder och vrider sig, till synes helt omotiverat hela tiden. Och det är alltid jobbigt att passa på varje vindil, så man blir galen även om man lyckas.

Som nummer två brukar jag alltid gå över i metoden som går ut på att dra loss håret så fort det har fastnat. Jag försöker inte direkt undvika att håret blåses mot ansiktet, men så fort vinden är borta och det mesta av håret har dragit sig tillbaka, tar jag tag i de hårstrån som sitter kvar och drar loss dem från läppglansen. Sedan känner jag mig nöjd och glad, och tycker att jag är redo att komma fram till punkt B. Jag hade ett litet bakslag med hår i läppglansen, tänker jag, men nu är jag fin igen. Det värsta med den här metoden är att man inte känner sig lika entusiastisk längre efter femtonde gången man har dragit loss håret och ”känner sig redo”. Man har listat ut vid det laget att man inte är redo, utan förmodligen kommer att drabbas av fler bakslag innan man kommer fram. Dessutom blir hårstråna klistrigt kletiga när man drar loss dem genom läppglansen, så risken ökar för att hår ska kunna fastna även på kinden när det blåser till. Torra hårstrån kan bara fastna på läpparna där det finns klistrig läppglans, men kletiga hårstrån med klistrig läppglans på kan även fastna mot torr hud. Och efter ett tag blir man galen på att gå och dra loss hårstrån från läpparna hela tiden.

Till slut får man ge sig, om man inte vill bli galen. Håret kommer att blåsa mot ansiktet, och när det gör det så kommer det att fastna i läppglansen. Och om man drar bort håret så kommer det att hända igen. Det är bara att inse. Det man istället kan göra är alltså att låta håret sitta fast i läppglansen och försöka att inte bry sig. Till en början är det väldigt svårt att inte bry sig. Man plutar med läpparna och känner efter om det kittlas eller inte. Man låtsas att man hade någon med sig och föreställer sig hur det skulle vara att försöka prata. Oftast kommer jag fram till att jag skulle få hår i munnen om jag försökte prata och då känner jag direkt att jag vill dra loss håret. Men jag ska ju inte prata. Jag har ingen med mig. Då måste man tygla sig och lova sig själv att låta håret sitta kvar tills det mot förmodan uppstår en situation där man måste säga något. Efter ett tag har man vant sig med känslan och det kliar inte i fingrarna längre för att man vill dra bort håret. Så länge man håller munnen stängd och stilla går det alldeles utmärkt att ta sig från punkt A till punkt B med läpparna fulla av hårstrån. Den enda nackdelen är att man (i alla fall tror att man) ser dum ut. De flesta man möter ser nog inte ens de tunna hårstråna. Det är ju trots allt väldigt sällan så att hela hästsvansen har fastnat i läppglansen. Det känns oftast mer än det syns. Men har man verkligen lyckats ge upp alla tankar på att försöka gå omkring utan hår i läppglansen så blir man i alla fall inte galen om man följer den här metoden. Man behöver inte ens göra någonting aktivt. Alltså är den bäst!

Tidigare idag gick jag från punkt A till punkt B med utsläppt hår och började som vanligt med de två första, dåligt fungerande metoderna. Sedan gav jag upp och ägnade mig åt metod tre, att inte bry sig. Först blåste håret från höger, och ett gäng hårstrån fastnade. Jag var tvungen att koncentrera mig på att inte röra munnen. Det känns ju inte obehagligt egentligen. Det är bara det att jag har tränat hjärnan att tycka att det känns obehagligt genom att ta bort håret varje gång det fastnar, så många gånger förut. Sedan blåste håret från vänster, och ett gäng hårstrån till fastnade. Jag började nästan skratta högt när jag kom på att jag gick omkring med en munkorg gjord av hår. Ett snöre av hår från var sida om munnen möttes över munnen i ett rutmönster som täckte hela min mun. Men det gäller att låtsas som ingenting. Det är den bästa metoden.

När man kommer fram till punkt B gäller det att komma ihåg att dra loss håret. Då vill man se snygg ut och helst kunna prata. Om det går ska man dock vänta tills man kommer in inomhus innan man drar loss håret. Annars riskerar man bakslag ändå. Väl inomhus är problemet som bortblåst och man kan inte förstå hur det kan vara så krångligt att gå omkring med läppglans, men så fort man kommer ut igen vet man. För det går inte att undvika att försöka vända sig rätt när första vindilen kommer emot en. Man gör det som en reflex. Och sedan drar man automatiskt loss håret, så fort det fastnar i läppglansen. Det sitter i ryggmärgen. Trots att bästa sättet är att låta det sitta kvar. Försök att komma ihåg att konsten att inte bli galen på hår som fastnar i läppglansen, är att helt enkelt inte bry sig.