Förpackningar som blir svårare och svårare att få ut någonting ur ju mindre det är kvar är värdelösa. Det är så jobbigt att behöva lida av att någonting nästan är slut. Det är bättre med förpackningar som är lätta att ta ur ända tills de är helt slut. Då behöver man inte lida alls förrän förpackningen är tom. Och då behöver man inte heller lida om man har varit duktig och köpt en ny förpackning i tid.

Tandkrämstuber är nog värst vad det gäller jobbiga förpackningar som blir svåra att ta ur när det bara är lite kvar. Jag tror att jag lyckas klämma ut tandkräm ur tuben typ 40 gånger efter att jag börjar tycka att det är svårt att klämma ut tandkräm ur den, och köper en ny som snällt får stå och vänta bredvid. Mer än två veckor kan jag alltså hålla på och vrida fingrarna av mig för att klämma på rätt sätt.

Varje gång jag lyckas få ut tandkräm, genom att kleta ner hela min hand och ta i så att jag nästan tappar tandborsten, blir jag besviken, för jag hade hoppats att det inte skulle komma någon tandkräm. Jag hade hoppats att tandkrämen äntligen var slut, så att jag kunde få börja använda min nya fina tandkrämstub som det är lätt att ta ur. Den behöver man inte klämma på ett visst sätt på. Man behöver inte ta i och man blir inte kletig. Dessutom kan den stå av sig själv i badrumsskåpet utan att peta rakt åt sidan och putta på något annat.

De första tio gångerna jag tar tandkräm ur tuben, efter att den har börjat bli jobbig att ta ur, tänker jag att jag kanske är lite snål som håller på och klämmer ur det allra sista också. Jag tänker att jag kanske bara kunde slänga tuben och börja på min nya, fast det är pyttelite tandkräm kvar. Men sedan börjar jag förstå att det inte alls var så pyttelite kvar. Så när jag har tagit ur den 20 gånger inser jag att jag hade slängt jättemycket tandkräm om jag hade slängt den när jag första gången tänkte tanken. Då tvivlar jag på min förmåga att avgöra hur lite det är kvar och vågar inte slänga den förrän det verkligen inte går att ta mer ur den. Egentligen tycker jag inte att det är värt det att få ut varenda lite droppe tandkräm om man ska behöva klämma sig helt fördärvad, men jag vill ju inte råka slänga tandkrämstuben när den är halvfull heller.

Tamponger har däremot jättebra förpackningar, om vi ska hålla oss kvar i badrummet. Det kanske finns olika förpackningar, men jag tänker på de små papp-askarna som ob har. Det finns åtta tamponger i en ask. Den första kan vara lite svår att lirka upp, men inte speciellt. Sedan tar man lätt en i taget, ända tills det bara är en kvar. Det kan vara lite svårare att ta just den sista, om den har vält ner på botten, men det löser man lätt genom att vända uppochner på asken och häll ut den sista tampongen i handen. Sedan är förpackningen tom. Det är lätt att ta ur förpackningen hela tiden tills den är tvärslut.

Om tandkrämstuben tog slut lika tvärt som tampongförpackningen skulle jag i och för sig kunna bli lite irritera. Det är omöjligt att se på tandkrämstuben hur mycket som är kvar i. Om den inte började bli jobbig att ta ur innan den tog slut skulle man inte veta när det var dags att köpa en ny. Tampongförpackningen kan man lätt titta i för att se hur många som är kvar, så det är en annan sak där. Men om jag får en genomskinlig tandkrämstub så får den gärna vara lätt att ta ur tills den tar tvärslut. För då skulle jag se hur mycket som var kvar i.

Oftast är det väl så att kletiga massor blir svårare att ta mot slutet, medan torra saker som går att räkna är lätta att ta ända till och med sista. Ketchup och tandkräm är svårt att ta. Toffifee och tamponger är lätt att ta. Men den regeln gäller inte alltid, så jag skyller på förpackningen ändå. Det är nämligen lätt att ta av min kletiga ansiktskräm ända till sista droppen. Den är förpackad i en liten glasburk som man lätt stoppa fingret i för att få upp både första och sista droppen, fast det alltså rör sig om en kletig massa. Och bommullspads kan vara ganska svåra att få tag i när det bara är tre kvar, fast de är torra och går att räkna.

Hur som helst är det tydligare exakt när en förpackning är tom, om det rör sig om saker som går att räkna. Även om förpackningen är svår att ta ur på slutet får man inte för sig att slänga den med de sista tre sakerna kvar i. Man lirkar ut dem också och sedan vet man att man är klar. Kletiga massor vet man aldrig riktigt när det är meningen att man ska ge upp på. Och det känns inte lika illa att ha kastat när man inte kan säga att man kastade ett visst antal. Går det att säga att man kastade ”det lilla som var kvar i botten” spelar det ingen roll att den mängden klet var lika mycket som mängden klet man tog från förpackningen de tre första gångerna man tog ur den sammanlagt. Det är ändå legitimt att slänga det.

Om jag fick välja skulle alla förpackningar vara lätta att ta ur tills de tog tvärslut. Det skulle gå att se på alla förpackningar hur mycket det var kvar i. Och det skulle alltid gå en klar och tydlig gräns för när det är självklart att använda mer ur förpackningen och när det är självklart att man slänger den för att den är slut. Men jag får inte välja, utan jag får stå och stånka med min tandkrämstub en tredjedel av alla gånger jag borstar tänderna i framtiden också. Synd att man måste borsta tänderna varje dag.